En dag som denna

Tjugohundrasju. Det mänskliga psyket tycks vara konstruerat så att det alltid intalar sig själv att det senaste är det mesta. Men likväl är det övertygande och hjärncellerna tuggar frenetiskt i sig av det och tuggar sen på om hur det mesta har varit det mesta. Och så också för mig. Frågan som nu kvarstår efter allt intalande är därför: hur blev det så här? Följt av en liknande: vad var det som hände?

Och sen slåss hjärncellerna. En av dem sjunger tillbedjande om fjädrar. Det berättar i en lidelsefull sång om hur hon var en fjäder som flöt vackert och var speciell, så speciell. Och hur det sedan ville att fjädern skulle flyta starkare än aldrig men hur det trots alla försök att få det att flyta högre bara misslyckades. Hur det i ett kontrollfrenesi pustade och blåste på fjädern men då bara blåste det längre och längre bort. Det är en vemodig hjärncell. En insiktsfull och förstående hjärncell, men en självhatande hjärncell. ”Vad gjorde jag då? Vad gjorde jag där, vad i helvete gjorde jag där? Jag hör inte hemma här!”.

Sen hörs en annan röst i huvudet. Den överröstar plötsligt allt annat och berättar om sitt kungadöme och sina riddare som minsann har ställt alla gudlösa mot väggen. De som är felaktiga ska alla samma öde möta. Hjärncellen målar upp bilden av ett fältslag som tog slut och som tog en oväntad vändning. Den heliga slakten hade i början varit häftig men det hade lugnat ned sig och hamnat i ett vapenstillestånd. Men vapenstilleståndet hade sen också tagit slut, som av en befallning från gud själv. Den ena kämpen hade satt upp ett tält på slagfältet och istället bjudit på te. Alla svärd var förbytta mot gitarrer. Det var ingen vacker tebjudning, men den var inte blodig. ”Där var vi, med vårt springande och förvirrande, men jag såg inte mitt förvirrande någonstans.”

Dess två hjärnceller sjunger starkast, men det finns en uppsjö av andra också. Hjärnceller är många och de bestiger huvudet med olika befallningar och påbud. En hjärncell sjunger om vackra stränder och höga berg, en annan sjunger om fina väggar och spruckna tapeter. En sjunger om blinkande ögon och en ytterliggare sjunger om rosor och choklad. Den sjunger om skolådor med foton och förhoppningar om gemensamma stjärntittningar. Det finns hjärnceller som sjunger om det mesta. De är märkta med en tvåa, två nollor och en sjua och de berättar om arbete, svett och tårar. Om brustna hjärtan, kärlek och framtiden.

När jag ska återberätta året blir det dock med andra ord. Kanske en annan dag när det inte finns förvirrande hjärnceller omkring.