Frågan

Och så kom frågan. Han hade just penetrerat en bit grillad potatis med gaffeln och släppt bytet i munnen. Precis när hans tänder delade biten i två delar kom frågan flygande mot honom, spottad som av en kanon. Han var säker på att hon egentligen inte menade så mycket med den. Det var en enkel fråga, en sådan fråga som man mycket väl kunde ställa vid det här laget. Likväl hade han ingen aning om hur han skulle reagera och framför allt inte vad han skulle svara. Problemet för honom var inte så mycket vad han skulle svara först utan vad han skulle svara sen. Vad han skulle svara på följdfrågorna. Och hur han skulle motivera sina följdsvar. Hur han skulle motivera sitt eget liv.
_ Och så satt hon där framför honom med ett vinglas i handen som hon sakta förde mot munnen. Hon såg inte belåten ut, det var inte så att hon hade försökt sätta dit honom. Han insåg det i alla fall. Ändå kunde han inte låta bli att fundera på varför det var så viktigt. För att dröja ut sekunderna något längre och vinna sig själv lite tid bytte han därför fokus. Bredvid dem, utanför fönstret, var en bil på väg in i ett garage. De hade stannat på gatan och väntade på att garageporten skulle röra på sig. I sekunderna innan garagedörren hade försvunnit helt och blottat det mörka hålet i byggnaden kom det en äldre kvinna gående på gatan. Hon hade givetvis kunnat vänta några sekunder och låta bilen lämna gatan och köra in i garaget. Men det gjorde hon inte. Hon masade sig istället sakta framåt, blockerade infarten och lät den av otålighet vibrerande bilen vänta utanför. Han fick för sig att det var symboliskt. Han kunde dock inte sätta fingret på vad. Tänk om det var så att han kände den där kvinnan. Eller kanske tvärtom. Eller kanske bilen. Han visste inte.
_ När han vände tillbaka blicken mot henne började han inse att det var lönlöst den här gången också. Han hade varit tyst alldeles för länge. Genom att inte svara direkt och obevekligt på hennes fråga hade han svarat på en annan. Eller kanske till och med svarat på den hon ställde, men indirekt. Hennes då förutsättningslösa, glada blick hade nu bytts mot en smalare. Ögonen talade till honom på ett sätt som få förstod, det var som att ögonen levde sitt eget liv. De krävde flera svar. Medan munnen hade ställt en fråga och tyst väntat på det och sörplat vin hade ögonen gått steget längre. De hade nästan förstått och ville nu veta mer. Obevekligt veta mer.
_ Han svarade att han inte visste. Tittade snabbt ut på gatan igen. Bilen var borta, kvinnan också. Det var skönt det i alla fall. Sen förklarade han snabbt att det var så länge sen. Tiden går fort.
_ Hon verkade nöja sig med det, ögonen var tillbaka till sitt vanliga jag. De tittade nästan på honom förlåtande. Som att de nu förstod allt och därför bad om ursäkt för sin hets och stridighet. Men de förstod ingenting. Han föraktade dem, de var lika blinda som alla andra. Men så var det ju så han ville ha det.
_ Och så frågade han sen om de skulle ha dessert. Hon ville mycket gärna ha det. Hon hade säkert glömt bort deras lilla batalj tio minuter tidigare och lite gjorde väl det. Inte för att han hade glömt, aldrig skulle han göra det. Men för att hon hade gjort det. Kanske kunde det funka ändå. Så länge inte ögonen blev obevekliga. Han föraktade dem. Kanske skulle han kyssa henne.