Gråsnökänsla

Nu har jag en sån där gråsnökänsla. Lugn men grå, grå men snäll. En känsla som liksom infinner sig på en sekund och som om man inte är riktigt uppmärksam ger sig av efter ytterligare några ynka sekunder. Som om att känslan bara ville påminna en om att den faktiskt existerar någonstans. Kanske är det så. Eller så är det kanske kroppen som för en kort sekund vill påminna en om den där känslan man hade för länge sedan. Känslan var i alla fall här för en kort sekund. Några bilder av grå snö i en snöstorm i en stockholmsförort i mitten av januari fladdrar förbi snabbt. Trygghet men trötthet och stress men noggrannhet skymtar i ögonvrån. Kanske väntade jag på en buss då. Eller så var det något annat jag väntade på.

Utanför snöar det i alla fall en aning. Inte mycket men tillräckligt för att man ska bli påmind om det. Gräset syns fortfarande. Jag funderar på om det är slaskigt, får för mig att det inte är det. Ska gå till polisstationen snart och sen åka nånstans. Åka till nånstans i Stockholm. Får se vart det blir. Gråsnö omger mig och jag ska ta över världen. Inte bokstavligt, men nästan. Trust me, take me by the hand, you won't need money.