Idag har jag en segdag. Jag vet vad jag borde göra men hur jag än försöker så blir det aldrig som jag vill. Jag pallrar mig upp för backen till Carolina Rediviva och sätter mig fint vid bänken, men sen letar jag bara anledningar att gå därifrån. Idag var det en lunch som stod för frestelsen. Jag gled ner till VG med alla andra och hamnade framför en soppa.

Det var härligt där i solen och ju mer jag sitter i dess sken tänker jag på min lilla idé. Tiden börjar ta slut nu dock. Tanken som växer är att jag ska dra. Finito, slut, the end. Inte för evigt, ånej, utan bara för en stund. Ett par dagar, en vecka eller så. Sätta mig på flyget eller nåt och rulla tummarna på något annat ställe ett tag. Jag kan ju ta med mig lagboken, liksom.

Det är inget som driver mig bort, jag menar det är ingen flyktrutin eller nåt, bara en fix idé. Tänk att ligga på en strand ett par dagar istället för att dricka katolikens kaffe på Carro.

Ja, det vore något det. Men det går ju inte.

Genom motvind

Den bekräftar att jag finns. Kampen mot vinden skänker mig styrka som den tar och jagar tankarna som flyr. Jag älskar genom den motvind som jag skyr.

Det blåser upp till storm.

Motvinden kastar sina tårar, envisas med att kämpa; högt ovanför gatorna hopar sig molnen. Jag svettas kallt men jag njuter men jag kämpar men jag bekräftas. Att jag finns.

Endast de följsamma vinner. Jag som kämpar vet i alla fall att jag finns.

tejiugeo

Jag känner mig förvirrad just nu. Det känns som att dagarna bara flyter förbi och som att jag stampar och som att allt är likadant, att jag inte kommer någonvart.

Samtidigt är jag rädd för förändringen. Rädd för att omväxling och min idiotiska jakt på nyheter och ändring kommer dra ner mig i skiten och driva mig ännu längre ifrån och göra mig ensammare.

Det här som är ett så bra år.

Rädd för förändringen, kontinuiteten och förvirringen. Och Nordsjön.

snartpunktsnart

Det handlar verkligen om att sitta av tiden. Att barrikera sig på plats 130. Så får man tiden att gå. Men jag kom alldeles för sent idag, kanske också för tidigt. Efter att plågat mig själv med Cassese i ett par timar efter frukosten på Norrlands somnade jag så småningom på bänken. Plats 130 var skön att ligga på. När jag vaknade såg jag att tjejen bredvid mig gjorde narr av mig. Hon fnittrade med sin kompis. Åtminstone hade jag ju fått tiden att gå åt.

Innan allt detta hade jag velat i sängen. Då hade jag legat halvsovande och funderat på om jag verkligen skulle gå. Tjugo minuter innan start bestämde jag mig i alla fall för det och gick upp och klädde på mig. Och jag kom i tid. Men den flöt ändå på för fort och för brutalt och helt plötsligt frågade läraren något. Jag tittade bara tveksamt tillbaka, undrade om det verkligen var mig hon menade. Hon tittade bara uppfodrande tillbaka. Då svamlade jag något så hon gjorde det kloka och bytte offer. Men jag kom tillbaka efter rasten och förde i alla fall en god diskussion då. Mot vem och om vad är dock både oklart och glömt.

Plats 130, jag fick för mig att jag hade suttit där förut. När jag väl fick bort blicken från skylten såg jag att tjejen som narrat mig tidigare hade somnat. Det gör väl samma sak, tänkte jag då, spelar ingen roll att jag har suttit där förut. Det var nog också dags för kaffe. Jag visste att jag bara skulle bli trött av det, men det skulle få tiden att gå.

När jag reser mig från min sovplats vaknar tjejen bredvid.

Söndag. Morgonen bjuder på ljudligt kaffe och en redan anländ tidning. Den påtvingade accessoaren sitter kvar i skjortfickan och de vaga minnena letar sig runt i hjärnan. Jag måste studera. Skjuter det på obestämd framtid ett par minuter till. Letar sig febrilt senare mellan stadens hus i jakt på det ultimata. Studiekamraterna lunkar halvhjärtat bredvid. Vädret ser trots allt bra ut. Träden blommar. Tydligen lovade jag deltagande i en fotbollsmatch mot huliganism. Funderar på om jag verkligen kommer ihåg det. Tar itu med det när det måste istället. Gräset är dock fortfarande grönt.

Att ha lördag är som att vänta på något stort, att se sin dag omsprungen av ihåliga moln, att äta solens bakelser och att minnas gårdagens rökiga rum, att leta efter en dräglig tillvaro på en alldeles för ljus bakgård med ett blått badlakan på det gröna gräset.

läses helst högt

Buhu, så hade jag tänkt börja. Men jag har ingen rätt till det, alla de andra har. Och medan jag sakta kryper ifrån, kryper något annat närmre. Det är ångesten som lurar runt hörnet och nafsar på mina tår. Men jag har kalla öron och kalla fötter.

Det är något skumt över det, trots allt. Det bejakar ingen att värma sina fötter bara för att sparka folk med dem. Man måste ändå bända upp sig för att bli hel. Men jag har inget att klaga på jag, ty det är ju jag som kryper snabbast. Oheligt blir det dock när jag sen ska snyfta till mina egna kråksånger.

Och vad ska man göra åt det? Ja, vad tycker du? Ja du, som sitter där med näsan i blöt inbjuden av en avvisande hand?! Inte mycket att göra något åt kanske, skaka på huvudet och sucka på sned. Det hade jag gjort. Och det gör jag. Kalla fötter och kalla tår. Öronen förfryser här ute i kylan.

Kanske är det projicerat, som man hade sagt. Självvalt. Oönskat ställningstagande.

Jag står dock och faller med det så det finns inte mycket att göra. När jag var mindre sa min lärare att man kan gräva sin egen grop att falla ner i. Och att livet på en skör tråd kan hänga. Men, sa hon, då ska man klättra upp för den tråden, i alla fall om man är kreativt lagd. Min okreativa sida tycker att jag är det.

Men så tågar i alla fall sköna maj in och i dagens är det soligt där det kommer. Det gäller nog bara att hänga på och sen krypa vidare. Nog är det så.

Ja, nog är det så.