Väl framme i Leeds tog jag taxin till Charles Morris Hall. I alla fall var det vart jag trodde att jag hade begett mig. Charles Morris Hall är ett av de s.k. residences som universitetet har för förstaårsstudenter och det boende som jag skulle nyttja eftersom jag anlänt till staden en dag tidigare än planerat. Mitt boende är egentligen ledigt förs imorgon. I alla fall: jag hittar inte. Allt är huller om buller, inga skyltar bara stora tegelstenar. Jag vankar upp för en gata, ner för en gata. Till slut hittar min väska rätt och jag med den.

Charles Morris Hall är i en klass för sig och dessutom mycket engelskt. Det är heltäckningsmatta och det är brunt. Tegel, tegel, tegel, liksom. Väl inne pratar jag med någon 20-åring som inte verkar ha mycket koll på läget men som efter ett tag rekommenderar mig att gå upp till Accomodation Office och höra efter om jag kan få flytta in till mitt eget boende en dag tidigare.

Sagt och gjort. Efter att ha stått i en kö, fått ett klartecken och sen stått i en annan kö, väntat på byråkratin och fått ännu ett klartecken får jag informationen att jag sent under eftermiddagen kan bege mig till mitt boende och flytta in.

Jag möter också två andra, två spanjorer, som även de ska bo på Lupton. Carlos och Jorge. De är trevliga. Hinner inte snacka så mycket dock utan beger mig ner till min väska, min stora, stora väska, som stor strandad nere på Charles Morris och förhandlar med en söt tjej om att få låsa in den någonstans. Hon samtycker.

Och där står sedan min väska i ett par timmar medan jag utforskar ett England och ett Leeds som är som Sverige men ändå inte. Sen omsider, efter flera ny bekantskaper och utbytta telefonnummer och allehanda msn-adresser tar jag en taxi till Lupton.

Lupton är stängt. Tydligen har de inte öppet klockan fem på eftermiddagen. Jag är strandad. Jag kommer inte in. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vankar, med min väska, vankelmodigt fram och tillbaka längs det stora järnstaket som omgärdar området och funderar på att bita mina naglar. Jag gör det inte. En person öppnar.

Väl inne i mitt rum inser jag att jag har en ny heltäckningsmatta. Killen som gett mig nycklarna och visat mig vägen ser mycket entusiastisk ut. Jag är mer osäker. Det stinker mattlim. I vilket fall sitter jag där ensam i mitt nya rum som ligger i ett öde område. Jag packar upp. Internet fungerar inte.

Sen så knackar det på min dörr. Där står Jorge och Carlos. De är på väg ner till kåren för att träffa fler spanjorer och jag följer med. Jag blir lite full men ändock lika glad. Engelsk öl är billig. Underbart.