Vidare. Som när solen vaknar ännu en morgon och letar sig genom gardinerna. Skänker sovrummet en ljusgul nästan vaniljvit dimma. Som när man vaknar efter ännu en natt.

"Erik hade inte velat gå och lägga sig natten innan. Han hade uppehållit sig med halvtaskiga aktiviteter; gått en extra vända till affären och tittat på nyheterna och runkat. Han ville inte gå och lägga sig, det var ett sådant slöseri med tid. Och så hade hans tankar vandrat vidare medan Claes Elfsberg malde på i Rapport. Såg han förresten ändå inte ut som Jarl Alfredius? Eller var det kanske till och med Jarl? Eller var han död? Eller tvärtom? Fast så måste man ju sova också, även om det är naturens största misstag som de skrev i tidningen härom dagen. Nåja, tänkte han.

Han gjorde ofta sådär. Hoppade i tanken från en tanke till en annan. Det tog liksom aldrig slut och associationsbanorna kunde löpa flera mil innan han kom att tänka på även det. Ungefär som en modern variant av fåren som hoppar över staketet och som man räknar för att somna. Bara i att det här fallet var effekten motsatt; man höll sig själv vaken.

Ibland kunde Erik undra om det var normalt att vara så spretig i tankarna. Så hoppig. Samtidigt som han ville det trivdes han också med tanken att det kanske inte var det och att det var ett signum för just honom. Något personligt. Och så brukade han ju kalla sitt signum för sin egenkomponerade gryta. Samtidigt som han brukade småle lite liksom bara för att få det att låta roligt och mysigt.

Iallafall så tänker han nog för mycket och pratar förmodligen för mycket också. Det är därför, konstigt nog, som han ser sig själv som en drömmare. Som om att babblandet inte är ett eget karaktärsdrag utan snarare ett symptom på det inre funderandet. Men så drömmer han ändå mest i cirklar och det är där det där med grytliknelsen kommer in i bilden. Han brukar säga att det finns en massa saker i grytan – tankar och så – och att de snurrar runt när man rör om där i grytan, i hjärnan. Charmen, som han kallar det för och som han envist marknadsför med det sneda lilla leende, är att olika saker, tankar, ploppar upp hela tiden och att ingen vet vad som ska komma.

Men idag, idag är sovrummet vanlijvitt och solen vill komma in. Det är en ny dag idag och han är vidare."

Men så är väl livet. Det eviga städandet fortgår och när en vrå är ren måste en annan rensas upp medan den första dammar igen ännu en gång.

"Han var iallafall vidare."

vad det nu var

På ett ögonblick ändras förutsättningar. Framtiden förändras snabbt och framtid finns därför inte. Framtid är benämningen på något som inte finns, som inte kan beskrivas och som enbart leder till analys av det förflutna. Eller, på ren svenska, framtid finns bara i det förflutnas tanke. Eller kanske, framtid finns inte, det lever bara genom det förflutnas drömmar. Hmm, kanske inte ändå. Borde nog vara, framtid är ett tankeexperiment som aldrig lämnar historien. Äsch.

Framtiden finns inte.

Om jag så skulle blogga istället, istället för att flumma ut i låtsasfilosofi med språkliga undertoner: Idag har jag lekt mentor, köpt något jag inte borde ha köpt, tittat på film med en vän och lekt med hatten framför spegeln. Vad vore inte livet om inte en lek med sig själv? Det var kul att leka med hatten.

Jag somnade också på sängen under eftermiddagen och uteblev från advokaternas rosé på Djurgården. Var kanske lika bra.

Och om jag så också skulle fortsätta blogga istället, istället för att fundera på varför jag gör som jag gör och varför jag inte gör som jag gör och istället sluta slå knutar på tankar om bakgrund och självinsikt, så skulle jag skrivit om gårdagens utgång. Att jag hade mycket trevligt på förfest som förvandlades till en dansant brygga in i natten.

Att jag nånstans i mitten sprang på trip-trapp-trull dryg, kommenterar jag självfallet inte. Jag leker mest på och stör mig på men njuter av att jag ”har landat lite mera i (mig) själv”. Men det märks ju inte okommenterat.

Nej, jag är nog mest tyst istället. Och bitter över att allt löser sig och att allt är mest är bra. När man lägger fram det på det sättet, så...

Man ska aldrig ropa ut en seger för tidigt. Aldrig glatt och triumferande leka med tankarna och drömmarna om något som kan hända och som man vill ska hända. Det är aldrig så enkelt. Segern kommer alltid i efterskott, för sent och i grått.

Så trist är det nog kanske inte - bättre än så är det - men man ska aldrig ropa ut en seger för tidigt.

- - -

Vädret är grått, moln har belägrat mig. Jag är fast i en ljus etta som tillhör någon annan och jag försöker distrahera mig med kommentatorsrösten från teven. Det är vm i simning.
Jag hade middag här i lägenheten igår, med R och H. Jag bjöd på risotto, den blev bra. Idag funderar jag på om jag ska anlägga skägg, men inser att det ändå inte kommer lösa mitt mysterium. För det kommer det inte. Jag funderar därför istället på om jag verkligen passar i snus. Har aldrig sett det som en accessoar. Satsradningar är jobbiga läsa, men avslappnande att skriva

Men så är ju livet just en accessoar. Eller snarare tvärtom; kroppen och det andra yttre är livets accessoar.

Men så tar jag mig samman, inser ingenting och nickar med den insikten. Idag ska jag jobba och jag vill att det ska bli trevligt. Make it happen.

Det blir aldrig som man har tänkt sig, tänker jag sen. Men sen igen, det blir aldrig som man tänker sig för att man har tänkt annat.

Over and out.

Ska nog börja skriva igen. Kanske inte här. Men någonstans.

Jo, så är det nog.

worse english

In sweden you can come home in the ”morning light” anytime a day. And I was supposed to live my life right, but then, that's just what they said.

I now know what it is that makes you sad and desperate and crying-your-heart-out when you leave an exchange year behind; you don't want to be alone; you can't stand being alone. You want to hide away from the rest of the world in order to keep it from you, but then you die a little bit more when you hide and then you just want to have fun.

But you can't.

645

Medan han tidigare kände sig miserabel när han var nykter och lycklig när han var full, känner han sig numera mera lycklig när han är nykter och miserabel när han är full.

Men han vet inte vad det betyder. Och livet måste ju fortgå.

Hoppla pålle, hoppla!

I was never meant to be the good boy.

Yeah, it was the least time.

too bad.

yeah, too bad. I regret it.

Jo men det ju mycket som händer dårå, såatte...

Det är inte lätt att vara vuxen.

jaha?

jaha!


hmpf

Okej, nu har jag hört samma citat två gånger idag på två olika håll - en gång på radion i morse och en gång på svtplay nu på eftermiddagen - så jag måste bara skriva ner det.:

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.

Doktor Glas

Hjalmar Söderberg

Så, så var det sagt. Dictum factum!


Kan ju för övrigt tillägga att citaten uttalades i helt olika sammanhang. Första gången kopplades det till dödsskjutningarna i Tyskland, den andra gången till Alex Schulman (fast på baklängesvis).

Standard-Erasmus dag 6: lördag

Okej, jag vet, jag är usel. Här har jag sammanfattat en "normal" dag som inte ens är särskilt representativ och som ägde rum för nästa två veckor sen. Nåväl.

Lördagen började i trötthetens tecken med tanke på de dansanta stegen kvällen innan (för att inte prata om vissa - host - konflikter med flatmates osv). Min stackars gäst låg på golvet. Det är inte särskilt anmärkningsvärt i sig, där skulle han ligga, men kanske inte så mycket på golvet som han faktiskt låg. Jag hade lånat en uppblåsbar madrass av min granne, en madrass som såg mycket mer bekväm ut än den jag baxade över från Sverige. I alla fall, den här madrassen var ju lagom bekväm visade det sig när K låg på golvet i en ouppblåst madrass. Luften hade tydligen pyst ut under natten.

I alla fall, trötta som vi var försov vi oss. För mig är det inget ovanligt, jag sover mest hela tiden, men det var lite olyckligt med tanke på att K skulle med de andra på fotboll och jag skulle ha visat honom in till ett ställe i stan där vi alla skulle inta brunch. Det blev ingen brunch. Men det klagade inte min plånboken på å andra sidan. Vi kom in till stan till slut i alla fall och efter att ha lämnat av till I knallade jag upp till Morrissons och handlade lite grejer till kvällen.


Efter att ha nyktrat till när jag kom hem började jag sen så småningom med maten. Jag gjorde risotto och en sallad i de italienska färgerna. Det verkade som gästerna - hela svenskgänget och Michael och Eve från min flat- uppskattade maten. N och J smög sig på med en liten överraskning också. De ockuperade mitt rum under tjugo minuter då ingen fick komma in och när de sen kom ut hade de med sig semlor! Nästan kvällens höjdpunkt!


Sen begav vi oss in till lördagsfavoriten the Wardrobe. Där blev det lite väl vilt, men ack så trevligt. Bandet var bra som alltid. Sen var det efterfest hemma hos mig. Igen. Tydligen. Ja, vad säger man, gör man Leeds så gör man. Mm, det gör man. Eller som min spanske granne skulle ha sagt: LE-GEN-DARY!

Nio timmar innan deadline

Nu har jag ätit typ en hel chokladkaka, tre köttbullar, druckit en kopp kaffe och mumsat i mig Englands svar på risifrutti (fast med yoghurt). Jag har sovit en och en halv timma, pallrat mig fram och tillbaka till biblioteket, tittat på aktuellt och skrattat åt det senaste avsnittet av Mia och Klara. Och jag som skulle skriva en uppsats ikväll. Men lite har jag faktiskt fått gjort, snart börjar jag kanske till och med skriva också.

suck.

det är ovidkommande men det känns inte rätt

Ibland gör man det för svårt för sig själv. Man liksom kavlar upp ärmarna och tar en strid som redan är förlorad. Stångar sitt huvud mot en konflikt, inom en själv, som redan tvingat fram många andra konflikter. Blotta vittringen av att kunna sätta upp barriärer i annars så lätta spår får vissa delar av ens psyke att hoppa jämfota av glädje.

Och så står man där sen med förvirringen i behåll och undrar vad det var som hände. Hur det lyckades bli på det sättet. Man letar anledningar som inte finns och försöker hej vilt skylla på andra. Det var deras fel. Det var han som gjorde det. Hon fick mig till det. Aldrig är det en själv. Alltid är det någon annan.

Så har man gjort det för svårt för sig själv. Och när delar av förvirringen lägger sig blir det ännu svårare. Då ser man klart åt några håll och funderar på varför man inte tagit dessa tecken i beaktande tidigare. Varför man inte sett den riktiga anledningen. Man funderar på varför man är så förbannat feg.

Men sen förbannar man vidare. Det var han som skymde anledningen, en själv är det aldrig fel på. Och det är de som har gjort en feg, egentligen är man starkast på jorden. Ensam är stark och om inga andra la sig i skulle det inte vara något problem.

Men det tär ändå. Inte ville man stå där alldeles ensam. Inte ville man köpa presenter och bege sig någonstans men ändå vända om halvvägs därför att nederlag känns värre men är lättare. Och öppnare. Då får man ju skylla på andra. Glassen smälter i frysen.

Sen att striden redan har blivit så uppblossad att när den väl blåser in, så finns inget som kan stoppa den. Den schizofrena paranoian pekar åt alla håll men ändå mot en själv och där i mörkret utestängs allt annat. De verkligt lätta vägarna synes blockerade. De verkliga alternativen synes overkliga. Som fantasier.

Bussen kom aldrig så jag fegade ur.

Standard-Erasmus dag 5: fredag

Hey Baby - sorry - late as usual, men nu kommer fortsättningen.

Dagen började sannerligen i ett hektiskt tecken. Jag hade inte kunnat somna kvällen innan, oklart varför, men så var det, och var därför osannolikt omotiverad och framför allt trött när jag på morgonen drev mig själv ur sängen för att ta mig till gymet. Men det funkade. Jag cyklade dit, gymmade och cyklade tillbaka för att inmundiga lunch.

Sen var det dags att ta sig till campus igen för seminarium i bolagsrätt. Om förvirringen var partiell dagen innan så var den total nu. Det smått roliga uppstod när en mycket engelsk student tyckte att styrelsens möjligheter var helt uppåt vägarna och jag ironiskt och halvt bittert fick förklara och försvara det engelska systemet (snigelläraren fattade aldrig kritiken). Men seminarium blev det och även om min asiatiske vän bredvid mig inte verkade hänga med särskilt väl (ungefär som jag det vill säga) så blev det lite produktivt i alla fall.

Sen bar det ner på stan för att möta upp K från Reading eller Uppsala eller hur man nu ser det. Han hade huserat med N och hennes franska vännina på ett kafé inne i stan. Jag räddade honom. Sen begav vi oss hem och åt mamma scans köttbullar - haha - med pasta.

Sen - alltid alla dessa sen, borde kanske ta avstamp i nuet istället - så tog vi en varsin drink. Medan jag gjorde mitt bästa för att underhålla min gäst eller åtminstone lära honom hur man löser en rubicks kub så avnjöt vi varsitt glas whisky. Lagavulin 16 yrs. Det smakade bra och jag tror att min gäst också tyckte det.

Sen gjorde vi oss iordning och begav oss in till den planerade middagen i centrala Leeds. I hade styrt upp det riktigt bra och bokat bord på en alldeles förträfflig restaurang. Vi käkade gott och drack gott och betalade sen - ehum - gott.

Sen drog vi vidare in till Halo - nattklubben i kyrkan - där vi mötte upp en fjärde (eller egentligen den sjätte) svensk i Leeds - K - samt de två damerna från min flat. Min gäst kommenterade allt som att vi dansade mycket den kvällen. Sen, så småningom, drog vi hem. Och med oss kom svensken och vi hade en mer eller mindre misslyckad efterfest innan K vandrade hemåt under småtimmarna

Gör man Leeds så gör man.