When did I start living my own life? När började jag leva mitt eget liv. Jag antar att svaret är ganska enkelt: från första början.

Men ändå, på allvar, när började jag sköta om mig själv, fatta mina egna beslut, gå mina egna vägar? När bestämde jag själv vad jag ville äta till middag?

Allt det där känns så självklart nu. Så självklart att jag till och med glömt när det började.

Igår var sista dagen på jobbet. Inte innan semestern eller så, utan absolut sista dagen. Lämnade in mitt passerkort och bjöd på tårta. Fick en blomma.

Så var det äventyret slut.

Vad var det Boye skrev? "Den mätta dagen är aldrig störst, den största dagen är en dag av törst"? Kommer inte riktigt ihåg. Men jag är fan inte törstig.

Människor omkring oss påverkar oss. Jag skriver oss för jag misstänker att det är en företeelse som gäller för de flesta av oss. När en nära vän är glad smittar det av sig och när denne sedan är nedstämd intar dessa känslor våra känslosystem i lika stor utsträckning. Vi är sociala varelser. Hur mycket vi än försöker att inte vara det.

Idag ska jag hämta ut min tenta. Sen ska jag köpa en present till brorsan. Eller tvärtom. Skitsamma.

Borde svara på e-mail också. Vill verkligen göra det. Men jag vill också samtidigt vara i rätt sinnesstämning.

Sen så vill jag kontakta två av mina barndomskamrater. De två bästa. Vi tre brukade springa runt i skogen i Fagersjö och låtsas att vi var utsända av någon god makt. Vi slogs mot skuggan och hans kumpaner.

Men får se hur det blir med det. Imorgon åker jag i alla fall till brorsan i Eskilstuna. Ska bli skoj. Kommer hem torsdag eller fredag. Sen på måndag börjar jag på nya jobbet. Lite spännande, lite läskigt, lite roligt. Ska nog gå bra.

Nu: duscha och sen cykla in till stan
Ikväll: Spela singstar med några polare från jobbet, förlåt, förra jobbet…
Imorgon: åka till brorsan

Tråkattack? Kanske.

Igår smög sig ilskan och tristessen på mig. Den lurpassade som så mycket annat runt hörnen. I förra veckan hade jag och en kompis bestämt att vi skulle titta på Sverige-England matchen tillsammans, men eftersom jag arbetade i den avlägsna förorten skulle han stå för detaljerna och styra upp kvällen.

Det gjorde han inte. Jag satt därför trängd bakom en lyktstolpe och ett huvud tillhörande en tjej som nervöst fixade till sitt hår halva kvällen. Jag såg en halv skärm som hängde 15 meter bort. Det gjorde mig på dåligt humör.

Men Sverige spelade i alla fall lika och är fortfarande sedan 38 år tillbaka obesegrade mot England. Jag hade hellre haft en vinst men det är gött att vi är vidare till slutspelet. Det är stort! Vissa journalister säger att det vore fiasko om vi inte hade gått vidare. Jag håller inte med. Det är STORT! Mycket stort. Bara att gå vidare från kvalet till själva VM är stort. Så nu väntar Tyskland i den otroligt vackra och häftiga Allianz Arena i München.

Ja, jag gillar arkitektur och häftiga hus. Patetiskt va? Men det skiter jag i. Det är ju en så jäkla snygg och cool fotbollsarena!

Har börjat sommarjobba nu, eller åtminstone den här veckan. Det är sista veckan på det jobbet jag haft de senaste tre åren. Har arbetat både deltid och heltid där så det känns lite trist att säga farväl till det. Men allt tar slut någon gång och det sägs ju att det är bra att byta arbetsplats då och då.

Den 3e juli är det nytt jobb som gäller. Spännande!

Fotbolls-VM är här. Trodde aldrig att jag skulle kolla på så mycket fotboll som jag gjort. Men det är kul! Visst Sverige har kanske inte imponerat så mycket som man kunde ha hoppats på, men man måste våga tro. Eftersom jag inte tror på gud kan jag lika gärna tro på ett gäng gulklädda snubbar som springer efter en boll i Tyskland.

För det är väl nästan samma sak?

Tog en sväng till Oslo häromveckan. Ingen långtur eller så, bara nattbussen dit och nattbussen hem natten efter. Jag och två utbytisar kom på den briljanta idén. Vi tittade på holmenkollen, nån stor park med en gigantisk fallossymbol, vikingaskepp och lite annat smått och gott.


Så långt allt väl. Förutom att jag på bussen dit blev påhoppad av en mytoman eller liknande. Precis när jag satt mig på bussen i Stockholm satte sig en ganska snygg tjej på andra sidan gången. ”Ska ni till Oslo?”, frågade hon. Jag tänkte att det är väl klart men svarade lite mer artigt. Vi började prata och nöjd var väl jag för det eftersom det inte är varje dag som en snygg tjej flörtar med en… Nåja, host…. Hehe. I alla fall. Hon bjöd sen på den mest fantastiska historien efter den andra och jag började förlora hoppet.

Hon sa att hon va 24, vilket hon kanske var, men hon hävdade också att hon ägde två lägenheter och ett stort hus. Att hon hade en egen modeaffär i Stockholm, att hon studerade till barnläkare (om man nu ens kan plugga till det enbart, nåja) på distans(!), att hon legat i koma veckan innan och att hon veckan innan det förlöst ett barn och att hon samma vecka som vi åkte till Oslo hade legat inne på sjukhus ett par dagar p.g.a. för stort intag av sömntabletter, att hon kunde 7 språk flytande och att hon självmant flyttat till Sverige från Bangladesh fyra år tidigare. Hon hade dessutom lärt sig svenska flytande på tre månader.

Jag visste inte vad jag skulle tro förutom att jag var lättad när hon gick av bussen i Västerås.

Sen kunde jag inte sova. Inte på grund av henne, men bussen. Hade åkta nattbuss en gång innan, från Köpenhamn förra sommaren när jag blev mer eller mindre strandad där (en lång historia, eller kanske inte så lång, men får ta den en annan gång.). Den gången var bussen fullsatt och jag fick inte en blund under natten. Den här gången var bussen rätt glest befolkad, men jag fick inte för den skull en blund. Så när vi kom till Oslo på morgonen var jag mer eller mindre död. Men efter en dubbel espresso och två koppar kaffe var jag back on track.

Resan hem var dock om möjligt ännu värre. När jag och ena utbytisen kom till busstationen i Oslo (den andra åkte till Köpenhamn istället) stod där ingen buss men gott och väl en massa andra människor. Efter lite snabbhuvudräkning insåg jag att alla inte skulle få plats på bussen. Om det nu skulle koma någon buss. Det gjorde det till slut, 20 minuter efter utsatt tid, och även om de skaffade en till buss så var bussen till brädden fylld med personer. Jag tänkte för mig själv att det skulle bli en lång natt. Och det blev det också.

Bakom mig och utbytisen satt en familj med en skrikande liten unge som bestämt sig för att träna upp sin sångröst hela natten (hon kommer inte bli någon bra sångerska, såvida hon inte ska sjunga till death metal eller liknande…). Och framför oss satt ett större sällskap norska pensionärer som inte förstått att på en nattbuss vill folk sova. Så de snappsade, åt kex och diskuterade högljutt. När man sa till dem ignorerade de. Till detta var norskan framför mig rätt stor till växten och eftersom modern hade den skrikande sopranen i knäet bakom mig kunde jag inte luta bak stolen (ville i alla fall inte av barmhärtighet). Så när norskan började luta bak sin stol fick jag ett hum av hur det är att sitta inlåst i en sardinburk. Jag påtalade problemet för den dryga norskan. Hon sa att hon förstod och fällde upp stolen igen.

Men norrmän är sluga människor. Mycket sluga. När jag somnat fällde hon ner stolen likt en press på mig och låtsades sova när jag försökte protestera och streta imot.

Natten blev lång.

Men på det stora hela var det värt resan. Visst jag har ännu en gång lovat mig själv att jag aldrig mer ska åka nattbuss. Men misstänker att minnet kommer tyna och min studentplånbok ropa efter billigast möjliga resan om jag ut i stora vida världen ska…

Den sjätte juni fyllde jag år. Igen. Det hände ju titt som tätt nästan. I alla fall en gång om året. Detta året hade jag lite fest i alla fall. Eller fest och fest. Festligheterna skulle äga rum dagen efter min tentamen och eftersom jag druckit kopiösa mängde alkohol i ett desperat försök att försöka fly känslan av att jag sumpat AB och Ba och kanske till och med ett B på tentan så var jag ju omåttligt bakfull. Jag orkade med andra ord inte med någon fest.

Till besökarnas förtret förmodligen.

Men det var trevligt. Fick en massa presenter och som tack bjöd jag på mat och välkomstdrink. Tack alla ni som kom och tack för alla de fina presenterna!

Jag är ledsen kära läsare, men jag har dåliga nyheter. Tentan gick åt helvete. Det är svårt att sätta fingret på vart det gick åt skogen, vad det var som stjälpte. Men det gick ett par tusen meter ner till de magmafyllda brinnande kamrarna.

Veckorna innan tentan hade jag våndats. Sovit dåligt, försökt plugga på de luckor jag tyckte mig kunna finna, levt i oro och känt hur paniken slog sina klor om mig, tvingade ner mig och stirrade mig i ögonen.

Jag kände mig körd. Visst, jag försökte låtsas som ingenting, sa till mig själv att ”det kommer gå bra”. Försökte spela det spel som jag annars är så duktig på att spela. Men inte ens det gick vägen den här gången. Panik var ordet och jag levde i dess bojor.

När sedan tentan var skriven och katastrofen fullbordad sa jag att anledningen var att jag inte pluggat tillräckligt. Jag erkände för mig själv att jag gjort ett dåligt jobb och fokuserat på fel saker under terminen. Ok, det där var väl en sanning med modifikation, det absolut första jag gjorde efter tentan var tyvärr att supa mig redlöst berusad. Det var ett mindre bra tilltag som det också inte kunde sluta i annat än katastrof. Och det gjorde det också. Jag var på extremt bra humör hela kvällen. Men jag gjorde bort mig inför kompisar.

Det hela slutade gråtande i min korridor i armarna på människor som betyder mycket för mig.

Men i alla fall. Svaret på frågan varför jag presterat så dåligt var först att jag studerat dåligt. Såhär med lite perspektiv inser jag att så nog inte var fallet. Visserligen hade jag inte kämpat och presterat på topp under terminen, men jag hade faktiskt pluggat och jag har och hade det mesta under kontroll. Så vad var då problemet. Dagens svar tillika avståndstagande från det tidigare erkännandet är att det är paniken som var boven i dramat.

Det känns tungt att erkänna det också. Jag har alltid trott och tyckt att jag är bra på att hantera stressituationer. Och det är jag också, annars har jag alltid presterat som bäst under stress och tidigare provsituationer har jag klarat galant. Första tentan gick ju utomordentligt bra och IB-proven var ju de otroligt ångestfyllda att göra, men de gick bra de mer. Problemet den här gången var nog att jag under repetitionsperioden allt för ofta tänkte att jag är dålig och att jag inte kan sakerna vi läst. De tankarna orsakade förmodligen stress- och panikkänslan.

Och det var nog dessa som gjorde att jag under tentan satt och stirrade på tentafrågorna, upp i taket, på frågorna igen och kände hur all kunskap rann ur mig som blodet ur en slaktad gris eller hoppet ur en som fått sin tro motbevisad.

Men kan inte tänka annat än att det verkliga problemet är att jag tänker för mycket. Som vanligt.

Det åt upp mig och det tog två veckor innan det stora sabeltandade monstrets matsmältning hade processat mig klart.

I am back. Med mindre utsikter, sämre självförtroende men med än bättre solbränna. Det ska blir skönt med sommar. En sommar förhoppningsvis fri från juridik.

Over and out.

Fan också! Nervositeten av att inte veta hur det blir och hur det ska vara kan äta upp en. Det äter upp mig!

Somliga kvällar och somliga nätter kan man trots tröttheten och sömnen inte förmå sig själv att sova. Man lyssnar och skriver och tittar och lever och man tråkar.

Ikväll är sådan kväll. På sätt och vis. Har suttit och formaterat om alla de gamla tentor som finns på PingPong. De kommer i pdf-format med storlek 3485 på texten vilket gör att en halv regnskog går åt för att skriva ut dem. Varken miljövänligt eller ekonomiskt. I den ordningen. Jag är ju trots allt en mjölpartist.

Men jag lyssnar och jag läser och jag tittar ut genom fönstret. Försöker förklara för mig själv. Och alla andra för den delen. Men det är jävligt svårt. Språket förmår liksom inte. Eller klart språket förmår, men som med alla annan kommunikation kan samma ord betyda olika saker för olika människor. Om jag säger bu kanske andra hör bä. Dömt att bli fel.

Men kanske överdriver jag. Jag vet iallafall vad jag försöker säga mig själv. Frågan är bara om jag uppfattar mitt eget budskad. Jag säger bu, jag hör bä.

Jag säger bä, du hör bu.

Ähh, skitsamma. Inget som inte kan repareras. Jag önskade i alla fall att den vackra månen kunde titta fram bakom molnen och skänka mig en tanke. Ibland vill man ha sin egen måne, det är sak samma för mig. För mig handlar det mest om att bara se den. Den lyser ju så vackert. Lyser så vackert.

Imorgon: gå igenom gamla tentamina.