Hektiskt. Hektiken. Haha, must stop this game.

"Don't stop me now, casue I'm having such a good..." I alla fall. Var i Stockholm idag. Eller i Akalla rättare sagt. Igen. Har ju haft ett litet brejk från den verksamheten i två veckor nu. Men det var kul att se kidsen igen. Och se förändringen. När man tänker efter hur det var på starten för ca två månader sen märker man att det har hänt saker.

Grabbarna är mer nyfikna idag, mer motiverade och engagerade. Visst är de lite smått ofokuserade ibland fortfarande, men ändå. Och det roliga är också att tjejerna börjat ta för sig och plugga. Men det bästa var när N, vår lille smarte N (han går i åttan) pekar på mig och säger till sin kompis att han är den bäste, särskilt på matte. Helt sjukt. Jag är inte bra på matte. Men det är underbart att se kidsen få en kunskapstörst.

Annars har jag pluggat på seminariet idag innan jag rusade in till stan för att äta lunch med R. Och jag drunknade nog i hennes ögon ändå. Helt sjukt. Jag brukar inte drunkna. Och det är absurt när man tänker efter. Den enda frågan är egentligen när jag ska sluta streta emot. Men kanske är det jag som är blind.

Skitsamma.

Och Queen är för övrigt helt underbara. Där har jag också drunknat. Tur att det finns livbojar...

näää, nu ska jag ta och bege mig in i drömmarnas värld.

Imorgon: Basgruppsmöte, Seminarium, PM-plugg, Mitterminskursråd plus lite till. Minst

Uppsala - Revelj (tihi) 10.00 - Frukost - Städa - Städa - Städa. Alla Städar. Städdag - haha.

You go backwards, but then you go forwards. Så sjunger han. Du vet han i Coldplay. Och I go backwards, then a small step forwards. Och jag undrar vart kartan tog vägen. Var är jag?

Men vissa menar att det inte är någon slump att jag är där jag är. Speciellt R. Kanske har hon rätt. Kanske meningen hänger där ovanför våra huvuden och vakar över oss när vi smyger fram på livets väg. Eller vänta. Springer fram. Eller kanske runt.

Skit samma.

Jag är inne på den åttonde veckan här i Uppsala. Inne på den åttonde veckan som juridikstuderande och den åttonde veckan som korridorsboende. När man kommer att tänka på det är det märkligt hur snabbt tiden kan gå och samtidigt stå still. Det känns som att jag har bott här i evigheter, som att alla de underbara korrisarna varit mina vänner, som att de är mina vänner och varit så, sedan längre än åtta veckor. Fast samtidigt känns det inte alls som länge sen. Som igår. Eller kanske imorse.

Och studierna rullar vidare. Jag blir irriterad på seminariegruppskamrater som inte tycks ha läst på sina saker och som inte hänger med i diskussionerna. Och minst lika irriterad på lärare som varken lyssnar på vad man säger (de är bara intresserade av att tydliggöra sina egna åsikter) eller inte förstår att man inte kan gå igenom en hel grundlag på 45 minuter. Som i fredags. Det går ut över de stackare som inte läst på. Och alla oss andra.

Suck.

Men sådant är väl studielivet.

Snart kommer min far och min syster på besök. Förmodligen. Förhoppningsvis. Jag ska bjuda på kaffe och muffins (de som A gav mig igår tillsammans med växten, även om muffinsen mest ser ut som kladdkaka nersmetad i muffinspapper - Fast de var goda!) som pappa och syrran säkert kommer smula ner hela rummet med. Och jag som precis har städat.

Hmm, hinner jag med mer idag? Kanske. Skulle vilja bege mig in till staden, köpa lite saker på Gallerix och sen bege mig till IKEA för att inhandla lite smått och nödvändigt till rummet. Men hinner nog inte med det. Vill plugga lite också. Och sen så är det givetvis filmkväll ikväll. Förhoppningsvis.

Imorgon: Plugga inför seminariet och jobba på PM:n och åka till Akalla för att hjälpa kidsen. Minst.

Jag talar skånska ibland. Eller så tror jag mig göra det. Det väller ur mig.
Rotvälskan.

Och jag sitter här och väntar. Väntar och väntar och väntar.

Paragrafer och propositioner kryddade med praxis skymtar förbi.

I stockholm är jag född och jag hittar nästan överallt där och imorgon ska jag dit och då vet jag inte hur det ska bli i min värld. Det är så fel.

Och skånskan får överhanden i väntan på en annan rotvälska.

Och det djupa ligger där kvar och lurpassar. Söderberg var ett geni.

Obotlig.

Ensamheten äro helt tydligt obotlig. Men kanske är den bruten.

Svammel på svammel. Nästan som kaka på kaka. Haha. När ska det nånsin ta slut?

Men likväl ska jag till den världen. Till den staden. Till den hemstaden. R skall få besök, det skall bli mat och vin och bio och sen gud vet vad. Hon kanske äter upp mig. Hemska tanke.

Sen så vankas det djupaste förorten och ett hembesök. Och hur ska det sluta? Ännu en våldtäckt på helig mark? Hur skall jag veta vilken värld jag lever i? När den snurrar så fort så fort att jag knappt hinner med?

Och orden förvillar när de egentligen bara bringar klarhet. Fast i en annan värld.

Och skånskan blir en verklighetsflykt. Mmm, en ljuvlig sådan.

Änglavakt i korridoren

Mina korridorskamrater är de bästa i hela världen. Inte bara de bästa korridorskamraterna, utan de är de bästa i hela världen! Det mottagandet och den känsla av omsorg och omtanke som strålade mot mig när jag kom hem var enorm. Jag har aldrig känt mig så rörd och glad innan.

Sen att det hela var på grund av min lilla trafikolycka igår är en annan femma. Men den överlever jag.

Och jag blev fatiskt förvånad. Jag har bara kännt dem i ett par veckor. sex veckor eller något sådant. Så det är absurt. Här hemma stod det blommor och chocklad och kort och allt möjligt när jag kom hem, och framför allt en hel skara människor som undrade hur jag mådde och som överöste mig med omtanke. Jag hör hemma här. Helt enormt. Helt enormt. Aldrig upplevt något liknande förut. Och Fredrik på jobbet hörde av sig också. Helt enormt.

Helt enormt.

Fan att jag skulle vurpa på den där jävla cykeln. Okej, jag hade alldeles för hög fart och backen var alldeles för brant och den svängde alldeles för mycket och jag hade alldeles för dåligt tryck i bakdäcket. Men det är mitt fel, så jävla dumt. Och effekten blev att jag flög typ två-tre meter i luften och den momentum jag samlat upp landade på min haka som kraschade på asfalten. Kunde slutat hur som helst. Hade nog änglvakt.

Inte så konstigt med änglarna i den här korridoren.

Och pappa som kom trots att jag sagt åt honom att han inte behövde. Så himla snällt av honom att sitta och vänta med mig när jag blev fram- och tillbakavisad av sjuksköterskorna och läkarna på akuten. Men de hade väl viktigare saker för sig.

Fast det viktigaste är att folk bryr sig. Och det värmer mig. Folk som frågar hur jag mår. Det får mig att må bra. Även om det ser ut som att någon har gått lös på mig med nåt i ansiktet. Jag vill inte visa mig offentligt....

Men men, nu ska jag sova. Och imorgon kommer Raja hit. Vi ska plugga.

Hmm, Den stora Stora UniveristetsStaden

Man slängs verkligen runt. Jo, så kan man nog säga. Man slängs runt. Som i en torktumlare. Det tål verkligen att upprepas. Man slängs runt, mentalt och på alla andra vis.

Man slängs verkligen runt i Uppsala. I den stora universitetsstaden. Och jag tror nog att jag gillar det.

Även om pojken inom mig skälver och tyst undrar om det kanske inte vore säkrast att ta det lugnt och krypa ner i något litet hål någonstans.

Den här staden skulle kunna bli hur stor som helst. Hur stor som helst. Det här skulle kunna bli hur stort som helst.

Och jag skälver. Och fryser. Och undrar. Och det kittlar i magen. Känns inte bra?

"Wherever you go I will follow, I just wanna be where you are, like a shooting star..."

Livsfarligt det där. Det kan döda en. Till death do you part.

Och studierna fortsätter. Seminarium efter seminarium. Föreläsning efter föreläsning.

Men det gör inget. Fjärilarna har vaknat igen. De gnuggar ögonen nu...

Just nu.

Oj Oj Oj

Det var länge sedan senast. Jag vet. Men kanske är det oundvikligt. För, käre läsare, i Uppsala tvingas man prioritera. I livet tvingas man prioritera. Och så också här.

Men det funkar.

Det flyter annars på bra. Studierna rullar på. Rummet blir mer och mer inrett för varje vecka som går. Det kommer nog aldrig bli klart, men det ser hyffsat ut nu, och bättre kommer det bli. Men mer om det senare.

Tja, vad ska jag säga. Det är lite komplicerat. Inte bara har jag vunnit nya erfarenheter i form av juridisk förståelse (om än mycket grundläggande sådan), jag har också stiftat många bekanskaper och några nya vänner. Korridoren, ja den kära korridoren. Har varit över all förväntan. Inte ens i mina vildaste drömmar kunde jag ha anat eller drömt att det skulle vara så här.

Där finns först och främst R. Han är den bäste. En hjälte som hjälper mig när jag anar oråd och viker min hjärna ett par varv till i förvåning och desperation. Ovärderlig. Och det konstiga är att han inte själv verkar förstå det. Han tror mig inte är jag säger det. Men jag litar på honom och tror på honom. Kanske är det för att jag känner igen mig själv i honom. Jag vet inte. Jag känner honom inte, och han sannerligen inte mig eftersom han spyr ut den ena galna tanken om mig efter den andra. Man kan bara skaka på huvudet. Men kul är det.

Där finns också M. Cool kille. Känner att jag gjort bort mig inför honom. Och egentligen är han den sista eftersom han är Mikaelas pojkväns paralellklasskamrat. Men jag och min stora käft i kombination med Uppsala-alkohol. Man kan bara skaka på huvudet. Åt mig själv. Men han är sjyst!

Där finns också E. Tvillingsjäl? Kanske att ta i. Men hon förstår. Och jag förstår. Och jag litar och jag hoppas hon litar. Hon är bäst.

Där finns L. L, tja vad ska man säga. R sprider ju lite rykten som är helt uppåt väggarna. Men jag kan säga såhär. Om jag var hennes pojkvän och jag visste skulle jag blivit fly förbannad. Men hon är världens goaste.

Där finns amerikanen. Stackaren, vi som envisas me att snacka svenska. Men han är riktigt sjyst. Gillar honom.

Där finns T. Ålänningen. Haha, jaaa, värdens underbaraste.

Och K, och den andra K, och M och L och damråttorna.

Och utanför korridoren finns den läskiga världen och alla underbarisar. usch. Läskigt det där. Men jag ska bli jurist likt förbannat. Kanske. Om jag inte ska bli sjuksköterska. Men det är en annan diskussion.