Valmanifest

I could have gone with the madness. Filosofen har återvänt till jordelivet.

Ett regnoväder drog in över Uppsala i torsdags. Det var behövligt. Syndafloden sköljde över oss i ca 15 minuter och renade oss från våra synder. I vårt stora skepp med det blå taket satt vi alla skyddade och låtsades om ingenting. Vi överlevde och tur var väl det.

Men vi forsätter synda. Syndafloden påminde oss bara om att vi borde erkänna det. Eller? Men vi gillar ju att synda! Eller? I hate it anyway.

Saknar min brygga. Bara min brygga. Kanske borde jag bygga en egen här nere i skogen. Hugga ner ett par träd, skapa min egen oas och sitta där i lugn och ro. Jag har rusat fram alldeles för mycket och fokuserat på fel saker. Men det ska jag sluta med nu. Jag ska fokusera rätt och rättfärdigt.

Men hycklandet är bara hycklande. Vi lär oss aldrig. Vi rättfärdigar fel med det som är fel. Sedan när kan fel bli rätt bara för att det är fel. Det vore ungefär som att rättfärdiga krig med att det är krig.

Men jag ska försöka. Jag ska försöka hitta tillbaka till pragmatismen, klarsynen, det egna livet. Ensam är stark. Så stark att han inte behöver någon. Där kom hycklandet igen. Men i alla fall, det ska bli bättring. Paus från verkligheten.

Jag går till val på detta. Någon som röstar på mig? Idag är det val och jag vet vilken plattform jag väljer.

Synd bara att jag inte kan hitta valurnan. Men vad gör det? Vi lever ju ändå inte i en demokrati.

Imorgon: Rf-sem 15.

Igår vad det korridorsfest här i Flogsta. Kul. Mycket. Mer finns egentligen inte att säga.

Imorgon är det tre veckor kvar till tentamen. Det kommer bli min första 22 poängstentamen och kanske är det så att rädslan börjar smyga sig på mig nu. Jag är nästan helt säker på att jag såg den skymta runt hörnet nere vid ICA här om dagen. Och visst är det så att den kanske är befogad den rädslan. Jag kunde ha pluggat mer. Jag kunde ha tagit mig i kragen mer.

Det är lustigt det där med rädsla egentligen. Det är så mycket med den. Det är ju inte bara rädslan i sig som skrämmer, även om mycket av det ligger just i själva känslan. Men det jobbiga med rädslan är ju vad man är rädd för. Och då handlar det ju egentligen mycket om feghet: hur mycket man vågar "ta tjuren vid hornen" så att säga.

Och jag är ruskigt feg när det kommer till vissa saker. Känslosamma saker. Som när det gäller prov, ta nya kontakter osv.

Som när man står vid vägskäl och kan ta båda vägarna med olika utfall men som i det korta loppet båda är minst lika godtagbara. Att säga hej till den där människan som man vill lära känna kan visserligen vara något utomordentligt bra, men att inte säga hej innebär bara att livet går vidare. Visserligen utan ett möjligt vackert inslag, men i det enskilda fallet så är det egentligen sak samma.

Så länge det inte blir en vana. Så länge det inte blir en vana att inte plugga. Så länge det inte blir en vana att inte säga hej till folk. Så länge det inte blir en vana att trotsa sina fegheter och ta itu med rädslorna. För visst är det ju så att man både har saker att vinna som saker att förlora.

När ska jag ta itu med ovanan att inte trotsa fegheterna?

Men festen igår var i alla fall lyckad. Även om den innehöll stora som små misslyckanden. T.ex. att råka bränna några av köttbitarna på grillen, tappa bort kameran otaliga gånger, spilla öl på golvet och göra fel saker med fel människor. I sina sammanhan kanske det inte var så olyckligt. Grillen var varm, kameran är lite otymplig och lätt att glömma, jag ville dansa till den där låten och spillde därav och fel människor är ju egentligen alltid ur andra synvinklar helt rätt människor.

Men det var en lyckad fest. Folk jag inte sett eller umgåtts med på LÄNGE kom förbi, jag blev inte för breusad, bra musik spelades, jag hade riktigt kul och jag fick sova utan att bli störd.

I sina sammanhang kan även de värsta sortens misslyckanden och fegheter blekna. Så även om rädslan inför den stora sabeltandade tentamen börjar blåsa upp sig som ett stort svart moln på himlen så finns det botemedel.

Imorgon: Plugg.

Det börjar bra. Visst, jag blev väckt av ett bi först och av en god vän sedan och hon är ju ledsen, men det gör inget. Att hon väckte mig alltså, och jag ska göra allt för att få henne på bättre humör sen.

Men det börjar bra. Solen är uppe, fåglarna kvittrar och snart är det dags.

Det blir nog en bra dag och kväll och natt.

Nu: Stenhagen

Jag tror att jag har vuxit ur bloggen. Eller så har kanske bloggen vuxit ur mig?

Ett tag bodde jag ute i skogen mellan Uppsala och Stockholm. Av många anledningar var det en jobbig tid, inte minst på grund av avstånden till allt och alla. Det var helt enkelt världens ände. Men där ute i skogen fanns också Mälaren med en strand och brygga.

Den bryggan med sin bänk var underbar. Man kunde gå dit på kvällarna, se solen gå ner och titta ut över vattnet. Samtidigt som solen sjönk mot nya nätter och dagar flöt den lite kyligare luften in med frisk doft. Det var så fridfullt att sitta där. Vattnet med dess enstaka kluckande lugnade och det gav tid till filosoferande och eftertanke.

Frid.

Jag längtar till bryggan nu. Det skulle vara skönt att sitta där och för bara nån timma eller två reflektera över allt det som händer hela tiden. Smälta det.

Nån som vet om det finns en sån brygga i närheten av Uppsala?

Imorgon: RF-seminarium om tre sömnpiller till rättsfall...

"Alla känner apan men apan känner ingen."

Vår käre italienare i korridoren bredvid är nog den människa som jag träffat som bäst stämmer in på denna beskrivning. ALLA vet vem han är. Han är 'the crazy italian'. Under sin vistelse i Uppsala de senaste månaderna har denna lilla italienska juriststuderande bl.a. skadat hakan och ryggen. Men tro inte att de rör honom särskilt mycket, oavsett vilka skador han ådrar sig hör man hans av rök skorriga röst i trapphuset alltid på väg någonstans med massa folk och en öl i handen. Eller någon annan alkoholhaltig dryck.

Han är lustig denna lilla italienare. Alltid glad och med en fest, pub eller något annat skoj i sikte. Igår fyllde han år. Då bestämde han sig för att ha en fest på taket. Klockan tre på eftermiddagen, redan full, svammlade han något om att det kanske inte skulle komma några. Alla vi andra visste att det skulle bli packat. Det blev till slut kanske upp mot hundra pers på taket. Och vår käre italienare var i centrum.

Det hela slutade med att nästan hela huset var en fest. Flera korridorer bjöd på party och det var folk i princip överallt. Alla var glada och alla visste de vem den lille italienaren var. Det var en lyckad kväll. Hans present? Beskåda bilden:

Är det bara jag som tycker att det här är roligt?

Suck

Jag har inte varit död. Bara typ, tja, du vet, ungefär halvdöd? Först en arbetande valborg sedan en begynnande sommar med arbetsrätt som jag knappt ens velat ta i med tång och sedan fest på ett tak. Helt sjukt. Men festerna här i Floggan är ju som de är. Det börjar med


Och slutar med


Det jobbiga är ju bara att det ska städas efteråt. Suck.

Dagens I-landsproblem: Att man blir ledsen för att man tycker synd om sig själv för att man inte kan leka med alla de andra små barnen för att man arbetar för att man har ett jobb.

Och så en väderleksrapport för Uppsala med omnejd. På dagen förväntas en del blöta skurar som trotsar det annars så härliga solskenet. De blöta skurarna kan smaka konstigt och det beror på ovanligt höga halter av druvor i övre atmosfären.

Framåt kvällen avtar skurarna och solen seglar ensam ner mot horisonten. En kosmisk orkan förväntas dra in framåt niotiden som ger rikliga mängder danshagel och många formationer av s.k. öl-moln.

Innan den nya dagen gryr väntas återigen musikåska och enstaka party-blixtar. Och med den glada prognosen önskar vi på väderleksredaktionen en riktigt trevlig valborg.

Vänta! Ett brådskande meddelande från trubbelredaktionen. I en mycket liten region i det s.k. Flogstaområdet befaras rikliga mängder tråksnö. Till alla er som riskerar befinna er i närheten av det oroväckande ovädret vill vi sprida myndigheternas uppmaning om evakuation. ”Annars förligger uppenbar risk för kraftiga förtråkningar och i värsta fall den beryktade tristsjukan.”

– Jaa du Carl-Henrik, det var ju ingen rolig prognos på slutet där, men vad händer inom sportens värld?

– Jo, idag meddelade……….

- Folkfest?
- Nej.
- Studentfest?
- Nja.
- Krökarfest då?
- You're getting close...
- Katastrof.
- Mer eller mindre.
- Katastrof vadå?
- Att jag sitter hemma denna helg eftersom jag jobbar.

Tystnad

- Ok. Ja, fan, det va ju inte kul!
- Nej, verkligen inte. Skulle kanske inte ha åkt hem hit till Uppsala efter jobbet när allt kommer kring.
-Är det verkligen så illa?
- Ja, det är det. Det var t.ex. någon som stod och kissade från balkongen på våning sex, alla brölar och skriker. Katastrof. Minst sagt katastrof. För jag vill vara med! Jag vill också vara med på katastrofen. Inte sitta här hemma sån nån jäkla loser alldeles ensam.
- Men du, du tjänar ju pengar! Plus, det kommer fler katastrofer.

Bitter tystnad

- Jo, det är klart. Du förresten, vet du nåt ställe som behandlar schizofreni?
- Nej.

Sena nätter och sena liv.

Det sitter en skugga bredvid mig. Han är inte så tydlig, men tillräckligt för att jag ska se honom. Jag kan snegla på honom och han sneglar på mig samtidigt. Jag kan stirra på honom och han stirra på mig. Han följer alla mina rörelse, följer samma impulser och lever samma liv. Replikerar och härmar. När jag skriver, skriver han och när jag skrider till verket gör han detsamma.

Kanske är det jag som lever hans liv och inte tvärtom? Det skulle inte vara helt omöjligt. Kanske har jag gått här ett halvt liv och trott att det är jag som styr alla mina handlingar och själv måste stå till svars för mina upptåg och ta åt mig äran för alla mina stordåd. När det egentligen är mannen på andra sidan fönstret som borde ta åt sig äran.

Me, my friends and I went to see some baskeball tonight. Som man hade sagt i Phoenix där matchen utspelade sig. NBA playoffs, LA Lakers mot Phoenix Suns. Lakers förlorade. Inte för att jag är nån basketnörd, men vafan.

Annars har jag ursäktat mig för mitt kommande skolk på valborg och försökt komma nånvart med promemorian. Gick väl sådär.

L kom i alla fall hem idag - ett kärt återseende. Och jag fick låna R’s nyinköpta DVD och skiva med Belle and Sebastian. Great!

Suck. Jag vet vad jag borde göra. Men jag ska sova istället eftersom skuggan bredvid mig börjar bli trött. Eller var det tvärtom?

Kan du se skuggans lampa? Shit, såg att jag borde vattna blomman nu...

Godnatt!

Imorgon: skolkande, PM-skrivande och rättsfallsläsande inför tisdag.

Långfrukost. Långfrukost med dejt dessutom. Det är härligt. Särskilt som man har ännu en PM att författa. Har inte kommit igång än. Eller jo, kanske har jag kommit igång, men det går segt. Fast det löser sig nog.

Hade i alla fall min långfrukostdejt. Med DN dvs. Just på söndagar kan jag sitta hur länge som helst. Idag tror jag att jag satt i närmare två och en halv timma. Känns nästan smått patetiskt. Som en gammal gubbe som prompt ska läsa sin morgontidning, eller en pappa som viftar undan sina barn med morgontidningen som alibi.

Men det var det nog värt. Även om hemsidan inte kommer i närheten av den tryckta tidningen kan jag rekommendera den här artikeln. Det fanns mycket bättre i tidningen, men de hittade jag inte på nätet.


Idag: fortsätta med PM-plugg

Imorgon: förmodligen föreläsningsskolkande. Får se. Detta till förmån för PM skrivande.


Jag är en slav... En PM-slav