Nån slags juridikstuderande

Gäsp.

Lyssnar till Pengabrorsan. Riktigt bra faktiskt. Vad nu det där sista skulle vara bra för. "Faktiskt". Jag har ju gillat de tidigare albumen så varför inte det senaste? Men det är bra. Det är ungefär samma slags texter, även om de ju inte är skrivna av honom den här gången, mer översatta. Och han gör det ju bra.

Annars flyter det mest på. Idag rullade jag av förvåning och en aning ilska faktiskt (shit, nu är jag där igen – iofs mer befogat denna gång) ur sängen nån gång innan ett. Käkade lite frukost som nog snarare borde kallas lunch och halvstädade sen lite. Lika bra. Känns i alla fall bättre nu.

Klarar inte av stök och skit i för stora mängder.

Slängde sen in en falukorv i ugnen som jag hällt en massa ost på. Det var gott. Falukorven simmade i ett hav av krossade tomater som jag hackat ner lite lök i. Jag hade även skurit upp den som en galen obducent och tryckt ner lök i ringar och senap i skårorna. Käkade det sen med bulgur.

Kollade en släng på Rapports årskrönika också. Det är ju så man blir rädd. Krig överallt. Hörde förresten, eller kanske läste, kommer inte ihåg, att USAs kostnader för kriget är ungefär vad som krävs för att utrota fattigdomen. Svältande barn eller vapen? Vart ska pengarna gå? Det värsta är att det ofta blir ett barn med vapen. Det är ju så att man blir rädd. Blir rädd.

Frågan är vad alternativet skulle vara. Men dagens omvärld - ett Ryssland som knackar på dörren, ett mellanöstern som känner sig mer trängt än nånsin och bränner upp konsulat, ett USA som letar efter olja under varje sten, ett Kina som letar under allt annat – så kan man ju undra om det inte är dags att bygga några fler JAS-plan. Men vad hjälper vapen mot vapen?

Moraliska frågor mot världsliga.

Vad är bäst? Att kämpa mot elakheten, med vapen om så krävs, eller lägga sig platt och kanske tvingas till odemokrati och annat läskigt?

Imorgon kommer iaf E tillbaka till Uppsala och jag ska bjussa på lite käk. Dock ingen styckad falukorv som simmar i ett tomathav. Smilbanden har vaknat.

Imorgon: städa klart, leta böcker och bjuda på mat.

Idag var fixardag. Fixar-B på Fixarstråt. Det började helt katastrofalt dock. Inte nog med att jag råkade försova mig en aning, jag insåg sen att bokhandeln öppnade en timma senare än tänkt. Sen så missade jag självklart bussen bara för att på nästa buss behöva bråka med chauffören som prompt hävdade att mitt kort inte var giltigt.

Nåväl, efter den fighten kom jag till slut in till staden och den stora bokhandeln. Men se, bokhandlare har inte böcker i sina butiker, nej, där har de personal som berättar att böckerna finns i lagret en våning ner. Om de kan gå ner en våning? Verkligen inte! Vad tror du? Att de har service också?

Aja, jag släntrar ut ur bokhandeln, på dåligt humör, och kommer på att jag borde ringa min vän i Upplands Väsby och berätta att jag tyvärr skulle bli lite sen. Jag skulle ju dit för att hämta min söndriga slips. Det var bara det att han glömt berätta för mig att han skulle till tandläkaren.

Eftersom jag då inte hade så bråttom går jag till ULs försäljningskontor för att fråga vad som försiggår med mitt busskort. Självklart möts en irriterad Fixar-B av en mer irriterad och sur tant. Men det löste sig hyffsat fort. Bara det att min ansträngda kassa fick punga ut med mer pengar eftersom ”man inte kan föra över dina återstående pengar! De understiger ju 100 kronor!” Vad ska man göra? Be om ursäkt för att man inte tycker att man ska behöva betala för att deras kort inte fungerar?

Det ironiska är att efter att ha diskuterat med den rara lilla damen så insåg jag att jag hade missat tåget till Upplands Väsby. Med humöret och framför allt hoppet nere vid knäskålarna knallade jag till stationen och tog en Metro för att läsa. Bara för att sekunden senare lyfta på blicken och se tåget till Upplands Väsby, försenat såklart, lämna stationen. Jag kunde inte annat än gapa av förvåning och undra vad jag hade gjort för att dra denna olycka över mig.

Väl framme i Upplands Väsby fick jag sen vänta ännu mer på färdmedel och lunchen tappade jag givetvis i knäet ute i Infra City när jag väntade på min vän.

Väl hemma hos honom tänkte jag att nu kunde det kanske bli bättre, men det blev det inte, istället hamnade jag i en diskussion med honom om vad som var rätt och fel i dryckenhetens timma. En fientlig sådan. Men sen tog vi en kopp kaffe och skrattade. Jag försökte sen få vettiga svar av amanuensen om vilka dagar som jag skulle ha schemalagt i vecka tre och fyra. Men eftersom jag insåg att dagen redan var förlorad väntade jag mig inga konkreta svar. Och det fick jag inte heller. Jag fick alltså ringa min chef och ge de osvar jag hade vaskat fram. Han sa inte så mycket. Inte så mycket mer än att jag ju då lika gärna kunde jobba heltid. ”Det är ju bara ett par timmar om dagen, kila du på det så fixar vi resten.” Det ironiska är att jag är ganska nöjd med det.

Sen när jag väl var hemma i blåsiga Uppsala igen, stålsatt inför ännu en konfrontation med olyckan, log lyckan mot mig istället. Saken var den att den slips jag köpt inför nyår inte alls visade sig vara värd de pengar jag hade lagt på den. Saken var glasklar, den skulle reklameras. Men jag vet att försäljare inte alltid är av samma uppfattning. Denne säljare kom dock ihåg mig och de våndor jag haft när jag valde slips. Han blev förskräckt när han såg vad jag sett när jag kommit hem med slipsen, slog snabbt in den och gav mig pengarna åter.

Leende avslutades min dag…

Alltså, inte för pengarna, utan för att det var bra då. Det dåliga var ju bakom och det braiga närmare.

Ty sådan är jag.

1. En bekännelse

Så, så var det sagt.

2. En återblick framåt

Nytt år innebär nytt slut och nytt slut innebär ny början. En fortsättning innebär en paus och en paus är som ett strömavbrott: jobbigt, smygande och vanligt. Åtminstone i vissa delar av Sverige. Men nu är det nu, och det betyder nytt. Jag har en alltför lång lista i år och jag känner på mig att det här året kommer bli tufft tillika alldeles underbart.

Visst är det ironiskt att Queen spelas just nu, samma låt som the Mighty Shuffle God angav tidigare… hehe.

3. Vi kan väl vänta tills förra veckan?

Och som tiden går fort, dagar blir till år och år blir till minuter, kanske timmar, i minnet. Helt plötsligt har man ignorerat väckarklockan och sovit till lunch eller förträngt den där dagen man var på resande fot. En sak är dock säker: att tiden går fortare än man hinner säger sufflé. Det är nu nitton dagar sedan jag satt inlåst på Gimogatan och ungefär fyrtioen timmar och femtioåtta minuter sedan jag skålade bort det gamla. Eller in det nya, sak samma, folk tycks mest ta det som en ursäkt. I alla fall. Jag är frånvarande här hemma och alla andra närvarande någon annanstans. Men snart kommer de jag saknar åter och livet blir mindre stök och mer viktigt.

4. Svammel

• En sommar med nytt vilket innebar nya riktningar
• Ungefär två samtal med min mor
• Tre resor utomlands till Norge, Finland och Spanien
• Och säkert fyra miljarder till. Orkar inte räkna mer. Räknar nog hellre bort. Jag har förlorat en vän, spenderat för mycket pengar, jobbat för lite, pluggat för fel, fått för lite poäng på tentor och annat obligatoriskt, förlorat förståndet otaliga gånger och skrattat för lite. Jag har skrivit för få e-mail och slängt för mycket mat, jag har suktat efter för mycket och druckit för mycket vin. Eller för lite. Jag har snackat för stort och sovit för kort tid. Samt varit vaken för lite.

Och inte ens det är nog.


Jag skulle gärna ha raljerat mer eller krönikörat mer, men tiden är lika knapp som snabb och min hjärna (läs fingrar) alldeles för frånvarande. Ledigheten, ja. Vart tog den vägen? Detta är nog terminerna och året då semestern blev ordinär och arbetet udda. Men udda är ju jämt så i slutändan blir det noll. Noll reaktion. Även om nyårslöftet nog blev någorlunda infriat till slut ändå. Eller såhär: det blev exakt infriat, för det var när jag i den kritiska tidpunkten tog löftet till mig och levde det men samtidigt försökte förtränga det, som årets största omvälvning blev ett faktum.


Vadå facit? Skriv ett brev så kanske jag ger dig mallen.

Detta är faktiskt ett problem! Jag har märkt att alldeles för många allt för ofta feltolkar det jag skriver. Men å andra sidan skriver man som en kratta så blir det ju fel. Som att försöka spika med en passare eller måla med vatten utan färg.


Suck suck.

Så, för att återuppta en klassiker. Ständigt dessa imorgon. Imorgon, Imorgon!! Aja, vad vore nuet utan morgondagen? Förmodligen bättre. Men å andra sidan. Idag är jag ensam och kära återseenden hör ju morgondagen till…

Men.

Imorgon: Hämta slips hemma hos J, reklamera slips, försöka få tag på amanuensen för T4 osv…