Idag var fixardag. Fixar-B på Fixarstråt. Det började helt katastrofalt dock. Inte nog med att jag råkade försova mig en aning, jag insåg sen att bokhandeln öppnade en timma senare än tänkt. Sen så missade jag självklart bussen bara för att på nästa buss behöva bråka med chauffören som prompt hävdade att mitt kort inte var giltigt.
Nåväl, efter den fighten kom jag till slut in till staden och den stora bokhandeln. Men se, bokhandlare har inte böcker i sina butiker, nej, där har de personal som berättar att böckerna finns i lagret en våning ner. Om de kan gå ner en våning? Verkligen inte! Vad tror du? Att de har service också?
Aja, jag släntrar ut ur bokhandeln, på dåligt humör, och kommer på att jag borde ringa min vän i Upplands Väsby och berätta att jag tyvärr skulle bli lite sen. Jag skulle ju dit för att hämta min söndriga slips. Det var bara det att han glömt berätta för mig att han skulle till tandläkaren.
Eftersom jag då inte hade så bråttom går jag till ULs försäljningskontor för att fråga vad som försiggår med mitt busskort. Självklart möts en irriterad Fixar-B av en mer irriterad och sur tant. Men det löste sig hyffsat fort. Bara det att min ansträngda kassa fick punga ut med mer pengar eftersom ”man inte kan föra över dina återstående pengar! De understiger ju 100 kronor!” Vad ska man göra? Be om ursäkt för att man inte tycker att man ska behöva betala för att deras kort inte fungerar?
Det ironiska är att efter att ha diskuterat med den rara lilla damen så insåg jag att jag hade missat tåget till Upplands Väsby. Med humöret och framför allt hoppet nere vid knäskålarna knallade jag till stationen och tog en Metro för att läsa. Bara för att sekunden senare lyfta på blicken och se tåget till Upplands Väsby, försenat såklart, lämna stationen. Jag kunde inte annat än gapa av förvåning och undra vad jag hade gjort för att dra denna olycka över mig.
Väl framme i Upplands Väsby fick jag sen vänta ännu mer på färdmedel och lunchen tappade jag givetvis i knäet ute i Infra City när jag väntade på min vän.
Väl hemma hos honom tänkte jag att nu kunde det kanske bli bättre, men det blev det inte, istället hamnade jag i en diskussion med honom om vad som var rätt och fel i dryckenhetens timma. En fientlig sådan. Men sen tog vi en kopp kaffe och skrattade. Jag försökte sen få vettiga svar av amanuensen om vilka dagar som jag skulle ha schemalagt i vecka tre och fyra. Men eftersom jag insåg att dagen redan var förlorad väntade jag mig inga konkreta svar. Och det fick jag inte heller. Jag fick alltså ringa min chef och ge de osvar jag hade vaskat fram. Han sa inte så mycket. Inte så mycket mer än att jag ju då lika gärna kunde jobba heltid. ”Det är ju bara ett par timmar om dagen, kila du på det så fixar vi resten.” Det ironiska är att jag är ganska nöjd med det.
Sen när jag väl var hemma i blåsiga Uppsala igen, stålsatt inför ännu en konfrontation med olyckan, log lyckan mot mig istället. Saken var den att den slips jag köpt inför nyår inte alls visade sig vara värd de pengar jag hade lagt på den. Saken var glasklar, den skulle reklameras. Men jag vet att försäljare inte alltid är av samma uppfattning. Denne säljare kom dock ihåg mig och de våndor jag haft när jag valde slips. Han blev förskräckt när han såg vad jag sett när jag kommit hem med slipsen, slog snabbt in den och gav mig pengarna åter.
Leende avslutades min dag…
Alltså, inte för pengarna, utan för att det var bra då. Det dåliga var ju bakom och det braiga närmare.
