lost wings in the wind

Aint it the life?

Det här är något nytt. Fingrarna virrar omkring som vilsna vingar i vinden, magen knyter sig som en röd trasa och hjärnan kan inte fokusera. Jag är nervos. Inför tentan. Hur det ska gå. Korta meningar, andetag och udda tankar. Usch. Det här är nytt och jag är nervös och jag tror att jag har ångest och jag funderar på om jag tänker på att kanske blanka och jag stirrar och jag undrar och jag mår illa. Jag mår illa.

Det är inte likt mig. Jag brukar inte bli nervös. Jag brukar ta det med ro, ingen hybris och tro att jag ska fixa det galant utan jag brukar hålla huvudet kallt och göra så gott jag kan och så brukar det bli bra. Men ikväll fladdrar det runt i magen och jag är nervös. Nästan rädd till och med.

Inga tankar och inga ord har förmått det att ändra sig. Men det ska nog gå bra, ja det ska det nog, bra ska det gå. Hoppla pålle, hoppla.

Det ironiska är ju att det förmodligen inte är okunskap som kommer stjälpa lasset, utan rädslan för okunskap.

Okunskap om folkrätt.
Okunskap om EG-rätt.
Okunskap om IP-rätt.
Okunskap om allmän förvaltningsrätt.
Okunskap om kommunalrätt.
Okunskap om offentlighet och sekretess.
Okunskap om polisrätt.
Okunskap om socialrätt.
Okunskap om utlänningsrätt.
Okunskap om miljörätt.

Vet inte varför jag radar upp det. Kände bara för det.

Over and out. Imorgon är det sommar! :D

Break the ice

06.15 vaknar jag av att en tyst röst sjunger uti vår hage så jag stiger upp, stänger av väckarklockan och tar ut öronpropparna. Därför sitter jag mer än tjugofyra timmar innan tentan med en kopp kaffe, ett glas juice och en tallrik fil och läser tidningen.

Min kombo hade somnat framför tvn, igen, så jag fick stänga av den. Men så kom jag på att ljudet fortfarande lät på det tvspel som han hade spelat så då fick jag sätta på tvn igen för att komma underfund med hur man sparar spelet, men då kom jag på att man inte bara kan spara hur som helst i det spelet så då fick jag leta efter kontrollen till ljudsystemet istället men den, svart och allt, såg jag inte till någonstans, först i alla fall. Den låg min kombo och sov på. När jag väl fick tag på den stängde jag av ljudet och sen tvn. Då såg jag att inne i kombons rum låg det någon slags val och sov.

Imorgon är det tenta och därför ska jag sova tidigt och av den anledningen har jag pallrat mig upp tidigt. Undrar om det funkar och om det ens finns något samband.

Kaffet smakar i alla fall gott. Och radio är ju alltid kul att lyssna på.

det kan vara så att jag inte kommer sätta min fot på Carolina Rediviva på mer än ett och ett halvt år.

Idag har jag en segdag. Jag vet vad jag borde göra men hur jag än försöker så blir det aldrig som jag vill. Jag pallrar mig upp för backen till Carolina Rediviva och sätter mig fint vid bänken, men sen letar jag bara anledningar att gå därifrån. Idag var det en lunch som stod för frestelsen. Jag gled ner till VG med alla andra och hamnade framför en soppa.

Det var härligt där i solen och ju mer jag sitter i dess sken tänker jag på min lilla idé. Tiden börjar ta slut nu dock. Tanken som växer är att jag ska dra. Finito, slut, the end. Inte för evigt, ånej, utan bara för en stund. Ett par dagar, en vecka eller så. Sätta mig på flyget eller nåt och rulla tummarna på något annat ställe ett tag. Jag kan ju ta med mig lagboken, liksom.

Det är inget som driver mig bort, jag menar det är ingen flyktrutin eller nåt, bara en fix idé. Tänk att ligga på en strand ett par dagar istället för att dricka katolikens kaffe på Carro.

Ja, det vore något det. Men det går ju inte.

Genom motvind

Den bekräftar att jag finns. Kampen mot vinden skänker mig styrka som den tar och jagar tankarna som flyr. Jag älskar genom den motvind som jag skyr.

Det blåser upp till storm.

Motvinden kastar sina tårar, envisas med att kämpa; högt ovanför gatorna hopar sig molnen. Jag svettas kallt men jag njuter men jag kämpar men jag bekräftas. Att jag finns.

Endast de följsamma vinner. Jag som kämpar vet i alla fall att jag finns.

tejiugeo

Jag känner mig förvirrad just nu. Det känns som att dagarna bara flyter förbi och som att jag stampar och som att allt är likadant, att jag inte kommer någonvart.

Samtidigt är jag rädd för förändringen. Rädd för att omväxling och min idiotiska jakt på nyheter och ändring kommer dra ner mig i skiten och driva mig ännu längre ifrån och göra mig ensammare.

Det här som är ett så bra år.

Rädd för förändringen, kontinuiteten och förvirringen. Och Nordsjön.

snartpunktsnart

Det handlar verkligen om att sitta av tiden. Att barrikera sig på plats 130. Så får man tiden att gå. Men jag kom alldeles för sent idag, kanske också för tidigt. Efter att plågat mig själv med Cassese i ett par timar efter frukosten på Norrlands somnade jag så småningom på bänken. Plats 130 var skön att ligga på. När jag vaknade såg jag att tjejen bredvid mig gjorde narr av mig. Hon fnittrade med sin kompis. Åtminstone hade jag ju fått tiden att gå åt.

Innan allt detta hade jag velat i sängen. Då hade jag legat halvsovande och funderat på om jag verkligen skulle gå. Tjugo minuter innan start bestämde jag mig i alla fall för det och gick upp och klädde på mig. Och jag kom i tid. Men den flöt ändå på för fort och för brutalt och helt plötsligt frågade läraren något. Jag tittade bara tveksamt tillbaka, undrade om det verkligen var mig hon menade. Hon tittade bara uppfodrande tillbaka. Då svamlade jag något så hon gjorde det kloka och bytte offer. Men jag kom tillbaka efter rasten och förde i alla fall en god diskussion då. Mot vem och om vad är dock både oklart och glömt.

Plats 130, jag fick för mig att jag hade suttit där förut. När jag väl fick bort blicken från skylten såg jag att tjejen som narrat mig tidigare hade somnat. Det gör väl samma sak, tänkte jag då, spelar ingen roll att jag har suttit där förut. Det var nog också dags för kaffe. Jag visste att jag bara skulle bli trött av det, men det skulle få tiden att gå.

När jag reser mig från min sovplats vaknar tjejen bredvid.

Söndag. Morgonen bjuder på ljudligt kaffe och en redan anländ tidning. Den påtvingade accessoaren sitter kvar i skjortfickan och de vaga minnena letar sig runt i hjärnan. Jag måste studera. Skjuter det på obestämd framtid ett par minuter till. Letar sig febrilt senare mellan stadens hus i jakt på det ultimata. Studiekamraterna lunkar halvhjärtat bredvid. Vädret ser trots allt bra ut. Träden blommar. Tydligen lovade jag deltagande i en fotbollsmatch mot huliganism. Funderar på om jag verkligen kommer ihåg det. Tar itu med det när det måste istället. Gräset är dock fortfarande grönt.

Att ha lördag är som att vänta på något stort, att se sin dag omsprungen av ihåliga moln, att äta solens bakelser och att minnas gårdagens rökiga rum, att leta efter en dräglig tillvaro på en alldeles för ljus bakgård med ett blått badlakan på det gröna gräset.

läses helst högt

Buhu, så hade jag tänkt börja. Men jag har ingen rätt till det, alla de andra har. Och medan jag sakta kryper ifrån, kryper något annat närmre. Det är ångesten som lurar runt hörnet och nafsar på mina tår. Men jag har kalla öron och kalla fötter.

Det är något skumt över det, trots allt. Det bejakar ingen att värma sina fötter bara för att sparka folk med dem. Man måste ändå bända upp sig för att bli hel. Men jag har inget att klaga på jag, ty det är ju jag som kryper snabbast. Oheligt blir det dock när jag sen ska snyfta till mina egna kråksånger.

Och vad ska man göra åt det? Ja, vad tycker du? Ja du, som sitter där med näsan i blöt inbjuden av en avvisande hand?! Inte mycket att göra något åt kanske, skaka på huvudet och sucka på sned. Det hade jag gjort. Och det gör jag. Kalla fötter och kalla tår. Öronen förfryser här ute i kylan.

Kanske är det projicerat, som man hade sagt. Självvalt. Oönskat ställningstagande.

Jag står dock och faller med det så det finns inte mycket att göra. När jag var mindre sa min lärare att man kan gräva sin egen grop att falla ner i. Och att livet på en skör tråd kan hänga. Men, sa hon, då ska man klättra upp för den tråden, i alla fall om man är kreativt lagd. Min okreativa sida tycker att jag är det.

Men så tågar i alla fall sköna maj in och i dagens är det soligt där det kommer. Det gäller nog bara att hänga på och sen krypa vidare. Nog är det så.

Ja, nog är det så.

Och livet tog vid. Efter ett liv i bloggens skugga med goda utsikter om ett vidlyftigt berättande tog verkligheten över. Utanför mitt fönster har ungarna börjat leka i bara tröjorna, de trivs i solen. Ibland spelar de fotboll, kanske köper de också tuggummi borta vid Tempo. Likadant var det under löprundan imorse; barnen var överallt de inte hade varit under vintern och vore det inte för vår verklighet hade även jag varit det. Men verkligheten kallar, och jag med den. Jag finner mig själv på uteserveringar och framför fotboll. Under bibliotekens gröna lampor och i de vaknande trädens armar. Livet i skuggan var gott så länge det varade men den goda föresatsen utvecklades till ett monster. De tusen aporna tog över.

Och jag, jag bara njuter.

Fooling around

Det där trädet skulle leda mig tillbaka till dig. I alla fall trodde jag det och tror det jag ser. Jag skulle titta ut genom fönstret och se det stå där precis som vanligt och leka med vinden och gunga till rytmerna som alltid förr. Jag skulle vissla takterna och le i andetagen. Men så står du bara där så ensam, utan löv och framtidstro, och hänger. Och det även om det är samma gräsmatta här, samma blommor och lekplatser, samma hus och staket. Buskarna är borta, men vad gör väl det. Med lite fantasi kan man låtsas.

Men idag är i alla fall himlen blå och igår dansade jag trots det gråa vädret. Jag stod innanför det regninga fönstret och tittade ut mot en dyster värld och log. Inte ens vädret förmår mig på fall, tänkte jag. Och det var fel, men det var sant ändå.

Idag haglade det i Uppsala. Och jag cyklade åt fel håll, men det gjorde inte så mycket.

Annars så upplever jag death by:

- lagbok
- vodka
- penna
- otålighet
- politik
- band

p3 alltså

Är det inte det ena så är det det andra. Är det inte britter så är det amerikaner. Men jag gillar nog England bättre ändå.

bland främlingar

”Men dina ögon är desamma...”

”Tiden går fort som förskjuten.”

”Jag behöver inte bevisa för er hur jag är kulturell!”

”Man ser bara till fiskarnas intressen!”

”- Hade du på dig jeansjacka när du kom?
- Nej.
- Nähä. ”