Pubrunda med min Flat

Min Flat är hur skön som helst! När jag hade bloggat klart igår tittade jag ut genom fönstret och där såg jag ett helt gäng med folk som satt på gräsmattan. I en cirkel. I en hippiecirkel. Jag skänkte inte så mycket energi åt det dock, de såg rätt unga ut. 23 är ingen ålder i Sverige men här är det fem oceaner av år. Alla är trevliga dock och det är skönt med lite engelsmän för en gångs skull.

Nåväl, i mitt kök stod i alla fall en tjej från norra England. Hennes mamma var där också. Och hennes pappa. Och hennes bror. Jag började diska mina grejer samtidigt som hennes pappa muntert mumlar att jag är "also domestic". Vadå också, undrar jag. I alla fall var invasionen snart ett faktum. Om lägenheten tidigare varit svensk blev den svenska invasionen ett litet kort gästspel i en engelsk yra. Men det gör å andra sidan inte så mycket, är man i England så...

Förutom tjejen från norra England Sally-Ann (18) kom tre andra. Eve (18) från nånstans här i närheten, Michael (20) från utanför York och Jon (26) från London. En bra mix med andra ord, särskilt som de är engelska och jag därmed slipper fastna totalt i den utbytiska röran och att de alla inte är 18.

Vi bestämde att vi skulle gå ut på en liten pubrunda för att kunna lära känna varandra. Sagt och gjort. Först gick vi till the Skyrack. The Skyrack är en rätt trevlig pub här i Headingley. Det var mycket folk där och jag fick även nyttja mina kunskaper i hur man dricker öl. Viktigt att veta, tydligen (men skönt nog något som jag redan visste), är att man köper dricka (läs:öl) genom s.k. "rounds". Systemet går ut på att om man är ett mindre sällskap så köper man dricka åt alla, fast i omgångar. Viktigast är att inte vara sist (om du är ny i gänget) och om du är kille, att alltid vara före tjejerna. Jag tror att jag klarade testet, men så var vi ju alla nya för varandra också.

Efter ett par öl lekte jag Allan Ballan och skulle visa vägen till andra pubar. Det gick sådär. Det gick vilse. Vi gick vilse. Efter lite letande hittade vi dock till the Arc. Vid det här laget hade Anja slutit upp till vår lilla gänget, dvs den tyska tjejen som varit med och lekt i det spanska gänget. The Arc var trevligt, lite modernare och ganska högljutt.

Efter ytterliggare ett par rundor gick (ragglade) vi därifrån och vi hittade till en slags nattklubb. Vi det här laget så har jag rundat flertalet rundor och har mycket roligt. Efter nattklubben, som jag dock inte kommer ihåg namnet på höll jag och Anja sen på att bli överkörda. Det här var ett major moment under kvällen. En näradödenupplevelse, jag är fortfarande nervös. Dum som jag var, och onykter som jag var skjutsade jag Anja på hennes cykel på väg tillbaka till Lupton. Och svensk som jag är, och oengelsk som jag är, glömde jag vissa små petitesser i den engelska trafiken, som t.ex. att de kör på vänster sida. Nåja, vi överlevde i alla fall.

Idag har jag annars slappat. Jag har tagit det lugnt och laddat inför kvällens aktiviteter. Ikväll är det nämligen något så spännande som Welcome Party på the Students Union. Jag tror dock att jag dricker cola ikväll. ;)

jomenseruatt

Tiden springer förbi. Den rusar åt höger, förbi alla dagarna i kalendern och den tycks likgiltig inför att vissa saker borde ges mer tid och andra mindre. Inför tiden är vi alla lika.

Kan man tycka i alla fall, jag drar mig nu till minnes en diskussion jag hade med pappa för ett par år sen. Hans resonemang var klockrent på så sätt att det var ett enkelt resonemang. Han menade att tiden är konstant. En sekund är en sekund är en sekund; likadan som den innan och likadan som nästa ska bli.

Jag höll inte med. Kanske var det tonårstrots, kanske var det ett plötsligt infall av klokhet och insikt. Kanske var det bara galenskap. I vilket fall höll jag inte med utan hävdade hårdnackat att tiden är relativ. Relativ på så sätt att varje sekund inte alls är den andra lik.

I den vetenskapliga teorin är tiden kanske konstant, d.v.s. en sekund är så lång ”tid” det tar för en proton eller vad det nu är att färdas ett visst avstånd. Jag skriver tid inom citationstecken just på grund av denna ironi. För jag menar, som jag säkert gjorde då också, hur kan man veta att en sekund är en sekund om man definierar sekunden på ett sätt som inte har med tid att göra? Usch, teoretiskt det här, men häng med nu. Om vi säger att en sekund är A och att sekunden A är definierad efter hur A ser ut en given A. Ser ni cirkelresonemanget?

I alla fall. Antar att detta snarare är en bevisfråga som jag snurrar in mig i nu. Min poäng för ett par år sen – alldeles för många år sen, usch, denna tid nu igen – var att tiden uppfattas olika i olika situationer och att det som vi kallar tid egentligen bara är en nödvändig referensram men en referensram som vi omöjligt kan verifiera. För tid är i verkligheten det som varje individ känner och uppfattar den som. Och eftersom varje individ känner annorlunda är tiden relativ. Puh.

Nu var ju inte detta vad jag ville säga med detta inlägg dock. Jag ville säga att tiden har sprungit iväg och att jag har fyllt denna tid med en massa olika saker.

1. Jag har blivit halvspansk. Inte alls egentligen men ändå litegrann. Kommer nog lära mig spanska innan året är slut. Ironiskt va? Åker till England och kommer hem som spansk.

2. Jag har sjungit karaoke. Ni kommer aldrig få se bilder och det är tur att ljudvågor dör när de träffar väggar. Need not say more.


3. Jag har dansat Salsa. Det gick bättre. Vi var kungarna och drottningarna på dansgolvet.

4. Jag har varit på tipskryss med kristna. Vi gjorde en giraff av tidningspapper. Det var kul. Vi vann nästan.

5. Jag har varit på Fruity Disco, som är lika fånigt som det låter. Tänk artonåringar som dricker vad de tror är friska fruktiga drinkar men som egentligen bara är vodka smaksatt med något odefinierbart.

6. Jag har köpt en cykel och blivit nästan överkörd flera gånger.

Nu ska jag träffa mina nya flatmates. De kom idag.

Dag 2

Jag vaknar med en huvudvärk, det är svårt att leva i England. Antingen förgiftas man av gula drycker eller av stinkande mattor. Mattan kommer bli en följetång. Nej, jag är inte bitter, det var kul igår.

Idag har jag inte gjort så mycket. De praktiska detaljerna som att stå i flera köer för att få ett studentkort klarade jag av redan igår med hjälp av Mr Immanuel som mötte upp mig efter mötet med köerna på Accomodation Office. Så idag har jag skött mer praktiska saker. Jag har t.ex. upptäckt att det tar ca 30 minuter att gå till universitetet från där jag bor och att det tar ca 15 fler minuter att komma ner på stan.

Väl nere på stan irrade jag mest runt bland alla butikerna. Utbudet av butiker är minst sagt enormt, som vilken lite större stad som helst med andra ord. Försäljarna är mer aggressiva dock, de attackerar en på gatan och ger sig knappt. Tur att man har lärt sig stockholmsansiktet och låtsas som ingenting samtidigt som man drygt viftar lite med armen.

Till slut hamnade jag i alla fall på Wilkinsons där jag köpte lite saker till mitt kök (4 x glas och bestick samt 2 x kopp, assiett, stor tallrik och liten tallrik) och ett täcke. Jag sov i min lilla sovsäck inatt. Eller sov och sov, jag låg halvfrusen och sniffade mattlim i min lilla sommarsovsäck. Heltäckningsmattor tydligen inte mot kyla. Jag köpte också fem adapters eftersom de här i England har fått för sig att två hål i väggen är alldeles för snålt och därför har borrat ett tredje. Och jag som trodde att ström bestod av plus och minus, vad ska vara i det tredje hålet?! Neutral? Extra plus för kalla nätter när heltäckningsmattan är så kall att den stinker? Hur svårt kan det vara!?

Men jag är ju å andra sidan ingen elektriker. Vi kanske inte har elektricitet i Sverige. Vi kanske har iskraft. Ingen aning.

Väl hemma i Headingley sen upptäckte jag i alla fall att det ligger en Wilkinsons runt hörnet från där jag bor. Utmärkt, jag hade ju verkligen längtat efter en vandring med täcke och saker från stan. Jag gick dit ändå efter att jag hade dumpat sakerna från stan och köpte en kudde (kan ju också vara bra att ha) och en stor stekpanna samt två kastruller. Jag köpte även knivar och en skärbräda. Och ja, jag blev kollad leg den här gången också.

Ikväll ska jag leka mer spanjor med the spanish connection. Jag, tysken och de andra små spanjorerna. ;)

Väl framme i Leeds tog jag taxin till Charles Morris Hall. I alla fall var det vart jag trodde att jag hade begett mig. Charles Morris Hall är ett av de s.k. residences som universitetet har för förstaårsstudenter och det boende som jag skulle nyttja eftersom jag anlänt till staden en dag tidigare än planerat. Mitt boende är egentligen ledigt förs imorgon. I alla fall: jag hittar inte. Allt är huller om buller, inga skyltar bara stora tegelstenar. Jag vankar upp för en gata, ner för en gata. Till slut hittar min väska rätt och jag med den.

Charles Morris Hall är i en klass för sig och dessutom mycket engelskt. Det är heltäckningsmatta och det är brunt. Tegel, tegel, tegel, liksom. Väl inne pratar jag med någon 20-åring som inte verkar ha mycket koll på läget men som efter ett tag rekommenderar mig att gå upp till Accomodation Office och höra efter om jag kan få flytta in till mitt eget boende en dag tidigare.

Sagt och gjort. Efter att ha stått i en kö, fått ett klartecken och sen stått i en annan kö, väntat på byråkratin och fått ännu ett klartecken får jag informationen att jag sent under eftermiddagen kan bege mig till mitt boende och flytta in.

Jag möter också två andra, två spanjorer, som även de ska bo på Lupton. Carlos och Jorge. De är trevliga. Hinner inte snacka så mycket dock utan beger mig ner till min väska, min stora, stora väska, som stor strandad nere på Charles Morris och förhandlar med en söt tjej om att få låsa in den någonstans. Hon samtycker.

Och där står sedan min väska i ett par timmar medan jag utforskar ett England och ett Leeds som är som Sverige men ändå inte. Sen omsider, efter flera ny bekantskaper och utbytta telefonnummer och allehanda msn-adresser tar jag en taxi till Lupton.

Lupton är stängt. Tydligen har de inte öppet klockan fem på eftermiddagen. Jag är strandad. Jag kommer inte in. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vankar, med min väska, vankelmodigt fram och tillbaka längs det stora järnstaket som omgärdar området och funderar på att bita mina naglar. Jag gör det inte. En person öppnar.

Väl inne i mitt rum inser jag att jag har en ny heltäckningsmatta. Killen som gett mig nycklarna och visat mig vägen ser mycket entusiastisk ut. Jag är mer osäker. Det stinker mattlim. I vilket fall sitter jag där ensam i mitt nya rum som ligger i ett öde område. Jag packar upp. Internet fungerar inte.

Sen så knackar det på min dörr. Där står Jorge och Carlos. De är på väg ner till kåren för att träffa fler spanjorer och jag följer med. Jag blir lite full men ändock lika glad. Engelsk öl är billig. Underbart.

I England åker man tåg. Det går inte särskilt fort och alla gör det säkert inte, men i England åker man tåg. Man kan åka gula gamla fula tåg eller nya med elektriska färger på. Åldern eller färgen spelar dock ingen roll, alla går lika sakta.

Idag åkte jag tåg. Det gick inte särskilt fort och det var första gången i England. Jag åkte ett nytt tåg med elektriska färger på. Det tog mig en och en halv timma att åka tåg från Manchesters flygplats till Leeds. Och då är det egentligen en kortare resa än från Stockholm till Uppsala.

En annan sak man gör i England är att prata engelska. Det kommer kanske inte som en nyhet för de flesta av er, men i norra England pratar men en speciell sort engelska. Jag är inte säker på att jag har greppat den än, men jag kan i alla fall säga att den där engelskan som man lärde sig i skolan inte duger mycket till. Den funkar i skrift men ger bara höjda ögonbryn till svar om man försöker forma orden med ljudvågor. Queen's English, säkert!

Teminus fem timmar

Nu springer tiden iväg. Snart nytt land, ny blogg och nytt liv. Okej, kanske överkant, men ni fattar.

Jag vinkar till er ;)

Teminus 4

Jag har precis upptäckt att jag i praktiken är hemlös. Jag har varit det i nästan två veckor, men tiden går så fort och man hittar alltid en räddare i nöden. Men nu när jag sitter, halvsjuk och halvensam, i min lägenhet med en ihopvikt madrass snett framför mig upptäcker jag att jag i praktiken är hemlös.

Sex and the City går på tvn och de spelar nån halvfånig fransk melodi - hon är ensam i Paris. Vi är ett ensamt par hon och jag eftersom jag också är halvensam. Halvensam i Uppsala. Det hade varit okej om det inte hade varit för att jag har ont i halsen.

Det är otajmat. Jag ska ha fest imorgon och ska på kräftskiva på lördag och jag vill mycket gärna göra min planer till verklighet. Men jag får se, blir nog bra med en natts sömn.

Halvhemlös i Uppsala -"halv" är ordet för dagen. Ibland känns livet verkligen tillrättalagt! Ta till exempel just nu. Jag är halvensam och på tv visar de reklam med pianomusik. Svartvit reklam med pianomusik. Perfekt, liksom! Vad kan inte bättre fånga ett halvhemlöst moment om inte svartvit reklam med pianomusik. De måste ha tänkt på mig.

Jag har inte heller någon frukost till imorgon.

Teminus 5

Jag har fått en ny vän idag. Först var jag inne på Guns väskor, men de var bara okej så jag gick till väskan AB istället. Där fick jag en ny vän. Hon hjälpte mig hitta en resväska som passar just mig och gav allehanda tips på hur jag skulle packa väskan. Hon önskade mig också lycka till i England.

Sen gick jag därifrån, glad, och irrade mellan butikerna.

Nu håller jag på och städar Toves toalett. Jag har fått bo i hennes rum i min gamla korridor de senaste dagarna. Som tack har jag köpt lite sjyst te, gott kaffe, intressant choklad och annat smått och gott. Och som tack ska jag också skura hennes toalett. Fråga mig inte varför, det verkade vettigt när jag köpte.

Nu är jag nästan klar.

Snart åker jag till England. Har till och med köpt en ny necessär. Usch, ja.

rynk-rynk.

Teminus 7

När jag var liten trodde jag att min farfar var rynkig i ansiktet för att han rynkade pannan så ofta - jag borde ringa honom förresten. Inte visste jag då att även jag skulle bli en okänd mästare på att rynka pannan, le och låtsas som ingenting. Jag är en hemsk människa, men en god sådan.

Det går surrealistiskt fort just nu. Helt plötsligt är det tisdag och snart är det tisdag igen. Jag måste börja packa och jag har vandrat i min gamla korridor i över en vecka redan. Jag har hunnit arbeta ett par dagar och varit förvirrad på ett post-politiskt möte. Det går ryckigt men surrealistiskt fort.

Hemskt (Vilket hårt ord egentligen) (Jag borde verkligen få en tråd i det här inlägget). Jag är kanske en hemsk människa. Men nog är jag mest ingen människa. Det vore alldeles för stort att kalla sig det, men också för nedvärderande. Jag är en rynka, that's all. En rynka ensam på en panna med goda utsikter och med ett leende ett par våningar ner. Ibland.

Hmm

Ja, just det! Jag hittade en tanke där innanför rynkan också. Tanken har lärt mig, post-rynkan, att rycka på axlarna också. Inte ta saker och ting så personligt och så.

Den där pretentiösa boken borde verkligen skriva sig snart.

I alla fall. Om en vecka far jag och om en vecka är jag en engelsk rynka. I pannan. Jag är ingen människa. Och jag njuter av det.

Rynk - Rynk.

Teminus 9

Idag hade jag ångest. Jag har inte ens åkt än och jag vågar inte ens komma tillbaka. Inte ens.

Åt lite mörk choklad och kolla på en film så kändes det bättre.

Tänk om allt är slut när jag kommer tillbaka. Tänk om jag inte ens kommer tillbaka utan kommer någon annanstans. Till Uppsala.