För R som skulle påminna mig.

Att förlika sig med idén. Det är inte alltid lätt att förlika sig med idén. Även så här i trötthetens timma då dimmorna sakta rulla in och livet är en kuliss, även då måste man förlika sig med idén. Idén om livet. Idén om juvelerna och dödskallarna.

Att förlika sig med dödskallarna.

Varje kväll somnar jag. Varje natt sover jag, varje morgon vaknar jag. Men jag vaknar till samma gråa värld, till samma gråa höst, samma gråa liv, samma gråa förlikning. Jag vill inte att det ska vara såhär.

Påminner om min moder, kanske inte min moder, någons moder. Förmaningar växer sig fram. Manar på mig. I huvudet. Att man inte alltid får som man vill.

Man får inte alltid som man vill.

Det är också något att förhålla sig till. Att förlika sig med. En idé om livet snarare än livet i sig. Och så suckar man.

Jag vill inte.

Men mor manar på.

Så när ridån har gått ner, herren har passerar och man återigen står i foajén. Sneglar lite. Alldeles tyst. Det enda som hörs är de egna tankarna. De egna idéerna. Finns det mer därom?

Finns det något mer, något, mer, därom? Därom vadå?, undrar man då. Ja, sig själv!?

Om allt bara är kulisser så finns det säkerligen fler kulisser och kanske någonting bakom kulisserna. Ja, i de dimhöljda sinnenas värld där allt är höljt i dunkel… Svammel. Osar som svavel. Nej, det gäller bara att förlika sig, att förlika sig med idén.

Idén om att livet är en kuliss och att man inte alltid får som man vill.

Ja, så är det!

Och. Nej, det gäller att förlika sig. Ahh, sluta upprepa och älta! Gå vidare istället! Eller nej, jag kan gå vidare. Sluta älta och lev vidare.

Vidare i ett dunkel.

Tar långhelg. Imorgon efter seminariet och diverse födelsedagsshoppande tar jag tåget till Stockholm och Värmdö. Till Farmor. Ska bli skönt. Bara jag, skogen, en liten hund och farmor med bihang. Bli lite ompysslad. Och så pluggad så klart. D.v.s. jag har med mig böcker och dator.

Hemsökt. Av både samvetet och studierna.

Vad får dig att känna dig tjejig? Att spela bimbo när din dator går sönder, att vägra lägga en gädda i din handväska, att bränna dig under foten när du trampar på din plattång eller att vara på framsidan av tidningen "Mama"?

Långhelg var det ja.

Han väntade på miraklet. Så han väntade. Och den där kvällen, flera år efter den morgon då han planterat det där fröet i rabatten bredvid friggeboden på bakgården, började så något att hända. Då, flera år tidigare, när han helt plötsligt reste sig från middagsbordet, lämnade köket med familjen och gått till friggeboden för att plantera det där fröet hade han inte vetat att det skulle konsumera hans tid så mycket som det senare gjort.

Varje morgon efter den kvällen hade han satt sig bredvid rabatten och pratat med fröet, gett det värme, kanske vattnat det och önskat det lycka till. Varje kväll hade han också, ibland med en ficklampa, ibland utan något ljus alls, med stövlarna om det regnat och utan jacka om vädret tillåtit, gått till rabatten för att säga god natt eller kanske bara filosofera ett tag.

Vissa dagar satt han kvar där hela natten, klappande jorden, sjungande på en sång.

”Baby, jag har väntat, jag har väntat natt och dag…”

Men inget hände. Löven föll, snön kom och våren grydde. Flera gånger om. Mannens envisa väntan vek sig dock aldrig. Han fick tacka nej när han blev bortbjuden och han aktade sig noga för att bli sjuk. Varje morgon och varje kväll. I rutinerna fann han ro även om han hoppades att fröet skulle ta till sig av hans kraft och växa. Växa sig stark.

Men inget hände. Och i takt med att han blev äldre, i takt med att fårorna i ansiktet gjorde sig synliga och lederna började värka, i takt med tätare skäggväxt och gråare hår började så en oro stilla växa sig inom honom. Tänk om inte fröet fanns kvar?

Men så en kväll, när han satt rabatten bi, sjungande på sin sång, insåg han att han väntat förgäves. Det frö han hade satt och som han mest av allt i hela världen ville skulle växa kanske inte alls mådde bra av hans sällskap. Även i den finaste och trognaste av världar finns en verklighet.

”Baby, jag har väntat, jag har väntat natt och dag…”

I verkligheten behöver vackra små frön egen livskraft och frihet. Frihet att växa, frihet att spira. Så mannen tog handen från rabatten och vek undan sin blick men sjöng fortfarande.

”… jag såg inte tiden, jag väntade bort halva mitt liv.
Det var många inviter
och jag vet att du sände mig några av dem,
men jag väntade
på miraklet, på att miraklet skulle komma.
Jag vet att du älskade mig,
men, du vet, mina händer var bundna.
Jag vet att det måste ha sårat dig
att stå under mitt fönster,
med din trumpet och din trumma,
och jag där uppe väntande
på miraklet, på att miraklet skulle komma…”

Efter Leonard Cohen, Waiting för the miracle

Men det var då det hände. Samtidigt som han tittade bort och för en gångs skull gav sin energi till annat eller till inget, sträckte fröet en hand upp ur jorden.

Men han såg den inte.

”Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer."

Stig Dagerman, 1954

Efterbliven

”Ey, chilla, vill du ha en bussbiljett?”, frågar den coole och sträcker fram handen med den ihopknöglade biljetten till tjejen.
Så blir bussen trång. Alla de som stått i kö och väntat och som sedan flockats framför dörrarna i regnet väller in på bussen som en enformig massa. Alla mot samma mål, alla med samma vassa armbågar, samma målmedvetna, kalla blick och alla med samma attityd av ensamhet. Som om att de andra i kön inte existerar tränger sig människorna in i bussen, viftar sina kort, forcerar sig mot de spridda platserna och klämmer in sig på sätena med lättade ansiktsuttryck. Somliga får dock inte plats så det står en kille i gången. Han ser sig lite nyfiket omkring och vet nog inte riktigt vad han ska göra av sig själv. Osäker. Sneglar åt olika håll med sin halvtomma blick, vaggar lite som en efterbliven med jackan på sned, virriga tankar och en tung ryggsäck. Så gungar han – livet väger - gungar i takt med bussens krängningar på vägen framåt mot alla destinationer vilka vartefter de passerar låter människorna, passagerarna passera honom. Så stiger så småningom en dam av bussen och den efterblivne får en plats som han med en belåten min slår sig ner på efter att med en orolig blick ha sneglat lite omkring sig då han är rädd för att någon annan vill ha sätet. Han invaderar det. Självständig. Leendet är på plats och med en nöjd känsla tar han av sig ryggsäcken. Livet väger.
Sen är allt glömt.

Så det är dags för sena nätter igen. Ögonen grusas, förhoppningar vägras. Sjungande med musiken och tända ljus bakom mig sitter jag med pennan i min hand eller handen mot ett tangenbord. Både förtroendeingivande och lugnande.

Det regnade i Uppsala idag. Åtminstone ett tag. Det var väl ingen överraskning egentligen. Visste vad som väntade mig så jag tog det med ro och bar med mig ett paraply när jag gick hemifrån.

Men regnet slutade någon gång där mitt på dagen. Även det var väl väntat. Jag hade liksom väntat ut det. Försökte så innerligt. Så innerligt så innerligt. Men man kan inte få allt här i världen. Ja, jag talar om solen alltså. För jag menar, regnet må ha gått över men solen lös likväl med sin frånvaro.

Fast det kändes som att det regnade inom mig ändå. Men det går väl över det också.

Får jag sona för mina brott nu? Fel fråga kanske: gör jag annat än krossar drömmar och hjärtan? Det är en högst befogad fråga såhär på hösten.

Ja. Vad ska man säga?

Mötte en Håstad idag, men blev inte klokare på det.

Snart: en regnfri dag.

Jag vet att den kommer.

Disoriented

"Lyssnar till Creed. Igen. Länge sedan senast. Många år. B – Emotionellt handikappad. Vet inte vad det betyder, vad det innebär. Försöker leva som jag lär, men jag lär vad jag lärt mig i syndernas värld.

Forgive me father for I have sinned.

Vaknade till åskan inatt. Ingen annan verkar ha hört den. Drömde hemskt och vaknade hemskt. Jag går och jag har gått långt. Dag efter dag, mil efter liv, men jag når ingenvart. Jag är allt annat än mig själv. Är allt jag vill vara.

Jag är ärlig!

Jag vet att jag skapar mina egna fängelser. Ingen tvekan om det. Jag sätter mina egna gränser och planerar mina egna misstag. Och som jag har gott, som jag vandrat. Jag har nåt långt, men jag kommer ingenvart. Upprepning på upprepning på upprepning. För varje andetag dör någon. Jag dör varje dag – emotionellt handikappad.

Tittar åt ett annat håll. Så jag slipper se.

Inga problem existerar. Jag har dött igen. Gör inget. Problemen finns inte.

Emotionellt handikappad."

" Jag undrar vad som får mig att vakna.
Och somna.
Jag undrar vad som får mig att älska.
Och hata.
Jag undrar vad som får solen att gå upp.
Och ner igen.

När jag går ner i mig själv. Stiger ner i min grav och frossar i min egen olycka och när jag ibland kommit upp och bländas av lyckan och medvetet faller ner i graven igen i ett desperat försök att fly allt jag vill ha därför att allt jag hatar är det enda jag känner.

Då undrar jag varför jag lever. "

"Kanske är jag närmare startpunkten än vad jag synes vara. I desperat behov av förändring med ett innerligt sökande efter en identitet och ett konstant, enkelt leverne. När jag tänker på det så har jag alltid sökt efter förändring och förnyelse. I det andetag då jag bestämde mig för att börja plugga. I det dis då jag steg av tåget i Lund för att påbörja lumpen. När jag beslutade mig för att gå gymnasiet på annan ort.

Evigt nya chanser med oändliga möjligheter och potentiella framgångar. Men förändringen må bestå, målet är alltid detsamma. Och så här i elfte timmen blir det än tydligare att jag är samma.

Samma tokighet
Samma potentiella insikt
Samma poet
Samma mjukis
Samma målmedvetenhet
Och
Samma livsglädje

Glädje till destruktion och
omfattande mörker

Jag släcker lampan och håller persiennerna uppdragna. Ser knappt vad jag skriver i mörkret, trots gatlampans sken där utanför. Jag halvligger halvnaken i sängen. Har tänt ett par ljus. Med blocket i ena handen, stödjande mot knäet och med pennan i den andra handen skriver jag baklänges. Baklänges min definition av mig själv. Tänker att det kommer vara oläsligt nästa morgon. Lika oläslig som jag själv.

Och så kommer klyschorna: livet är som en stereo; ena dagen rock, den andra ballader. Oavsett de skiftande rytmerna med sina svallande känslor och budskap av olika art har Billy alla skivor samlade. Hela tiden. Det är bara att välja efter humör och smak.

Jag kommer ihåg hur jag ibland använde mitt skrivblock under gymnasiet till annat än studier. Jag kunde skriva saker som att jag saknade livet eller bara vackra och tragiska dikter. Pennan som vapen.

Vad jag stred mot var dock oklart. Kanske mig själv och min uppenbarelse. Kanske min historia, eller min framtid. Kanske ensamheten. Någonstans glömde jag bort kampen. Jag hittade mig själv, brukar jag tänka och säga. I lumpen stred jag mot min osäkerhet och rädsla och byggde ett betryggande och säkert fort. Utåt var det kanske ingen skillnad, men jag kände för en gångs skull allt det där som jag ville känna.

Jag blev det jag visste jag var.

Bra.

Smart, snäll, snygg och säker. Frid och fröjd. Allt paketerat i ett förträffligt litet liv med många vänner, ett vacker hem och goda resultat både i jobb och studier. Hurra! Korka upp och njut! Visst, det var rabalder på taket och sammanbrott efter tentor, men jag levde!

Och vart står jag nu? Har det bara varit en karusell eller fick jag upp ögonen?

Är det på riktigt?
Är jag på riktigt? Var det jag som lurades eller har jag varit lurad?

Bråk med definitioner kanske, men det är inte sak samma.

Jag har ett liv och jag vill leva det! Jag vill lyssna på rock ena dagen och ballader den andra. Och det gör jag. Men samtidigt står jag lika osäker som innan. Lika törstande efter samhörighet och kärlek. Jag kan ge det, men kan jag ta emot det?

Kan jag ta emot det?

Kanske borde jag bara stänga dörren. Ungefär som när man är på en fest. Alla skrattar och är glada, och så går jag plötsligt in i ett mörkt rum. Ser smuts och skuggor, kanske ett gråtande barn. Och så stänger man bara dörren. Går ut och stänger dörren.

Tillbaka in i värmen.

Visst, vetskapen kanske gror och man fryser kanske, men man har ju korkat upp. Tänk vilket slöseri det hade varit annars.

Livet går liksom vidare. Men tänk om jag lämnar mig själv bakom?"

Idag har jag haft en sk ledig dag. ENSÅKALLADLEDIG-Dag. Dvs, jag har i praktiken varit allt annat än ledig.

Eftersom det är dags för första seminariet imorgon - i sakrätt - så har jag haft att gå igenom idag. Jag har läst ut en av böckerna och läst lite till i de andra. Sen bänkade sig Mr R i min soffa och under ett par timmar nästlade vi oss in i djuristernas djungel.

Vete fan om vi hittade ur den. Jag försökte fly regnskogen mot storstaden för shopping av nytt cykellås, ett par dojjor och ett par byxor, förslagsvis jeans. Kom hem efter en vinglande cykelfärd på korr-L's cykel med ett paraply, tre t-shirts och en långärmad tröja istället. Jag mötte henne inne istan när jag insett att mitt fiskande i affärerna resulterat i fel slags fiskar och att solen gått ner.

Men det får vara bra ändå.

Har tänkt lite mer på skandalen också. Det stör mig fortfarande enormt vad den illvillige luffaren gjort. Men jag börjar nästan tro att det kanske är lugnt ändå. Folk i allmänhet verkar inte bry sig SÅ mycket. Men jag vet inte. Risken finns ju att journalisterna ältar det här ännu mer och skymmer debatten och framförandet av politiken.

I praktiken är ju det en större skandal: att media förvägrar ett parti att föra ut sin politik pga av vad en kille i dess ungdomsförbund gjort och att tre andra i partiet vetat om det. KG Bergström i rapport satt och studsade i stolen av exaltering som om han tagit ecstasy. Och allt i demokratins förtecken.

Och sen kommer sossarnas reaktion. Partisekreteraren säger att Leijonborg är som en våldtäcktsman och vår käre statsminister säger sedan att han inte har något som helst förtroende för det tredje största partiets ledare och menar att han inte ens skulle våga köpa hans bil. Det är också att förstöra politiken!

Och allt detta sitter statstelevisionen och alla de andra vänstervridna journalisterna och tuggar i sig så att fradgan flyger och för det sedan vidare till massorna. Lantz i P3 idag skrek, ja hon skrek faktiskt, ett flertal gånger ut att Leijonborg var en stor lögnare. "HAN LJÖÖÖÖÖÖG för oss". Hon ville föra ut detta budskap så gärna att hon mitt i intervjun av Reinfeldt ett flertal gånger avbryter honom bara för att påminna om vad som hänt i skandalen. Reinfeldt måste känna sig hedrad.

Men det som stör mig mest av allt är att en av mina partikamrater handlat så huvudlöst. Kan inte fatta att han gjort detta. Vad fan trodde han?! Att det inte skulle bli upptäckt? Och vad fan ville han!? Suck. Det förstör för ca 25 000 mer eller mindre aktiva folkpartister och ungefär 710 000 väljare.

Han borde nästan hängas. Tur att jag är liberal och därmed mot dödsstraff.

Aja, nog om det för idag.

Imorgon: Seminarium i sakrätt.

Idag har jag haft sokratisk lektion 3. Den handlade om tradition. För första gången har gruppen förpestats eller kanske till och med ärats med min stämma. Med svaret på en ytterst enkel fråga flög min röst genom salen där på andra våningen. Kanske studsade det mot lärarens huvud, för han sa inget, ställde bara en ny fråga till någon annan.

Kanske var det att jag inte talat tillräckligt högt. Jag är fortfarande inte helt hundra och hade minuterna innan trillat i mig ytterligare två röda av den trevlige pluggkamraten. Bara ingen tror att hon dealar till mig. Men i kanske-landets vrår är det väl ingen ovanlighet.

Min stämmas lovsång till omständigheterna och jungfrutur medförde dock att jag vågade svara på en till fråga. Ut ur skamvrån eller hur var det? Kanske tvärtom när jag tänker efter. Tillbaka.

Men det reder sig.

Sen så gick jag och fikade med Ms I. Det var trevligt. Hon inhandlade en mp3-spelare och sen bänkade vi oss på varsin sida om en gigantisk kanelbulle.

Sen så måste jag säga att hela skandalen kring folkpartiet stör mig enormt mycket. Inte bara är det djupt kränkande att LUFs pressekreterare har trängt sig in i socialdemokraternas interna nätverk och att det är brottsligt. Jag hoppas att han straffas för det. Men än värre känner jag över det därför att jag som i minimal mån är politiskt aktiv straffas för det också. Jag har åsiktet, värderingar och en vilja att förändra det här samhället till det bättre och så kommer det några illvilliga som genom sina gärningar förpestar valrörelsen för oss alla. Och inte minst för mitt parti.

Vi kommer ha det svårast av alla. Alla vi 20 000 som arbetar för ett samhälle som är mer jämställt, klokare och rikare. Det stör mig.

Men nog om det.

Imorgon: Plugg inför seminariet.

Jag höll käften på dagens sokratiska. Eller käften och käften. Jag snorade som en niagarafall och hostade som ett ånglok. Hur nu fan de hostar.

I alla fall.

Lektionen var väl sådär. Känner mig fortfarande inte helt pigg så jag var inte helt med på noterna. Men jag slapp ju säga nåt i alla fall. Den store trevlige men ack så auktoritäre Mr Z benådade mig.

Han är rätt lustig han, men mer om det sen.

Föreläsningen var inte heller nån höjdare. Vad den bestod av? Meningslöst babblande om mobiler och rättsfall av den store PM-rättaren Mr W och evigt snorande och tunnelbanedrömmande av mig plus lite hafsigt skrivna anteckningar i en hörsal på ekonomikum. Ja, jag vet att jag inte ska vara så negativ, så dåligt var det ju faktiskt inte. Men jag kan inte låta bli. Fick ju i alla fall lite röda piller av en gammal studievän.

Det blev ingen fika med Ms I. Varken hon eller jag hade tid eller ork med det fattade jag det som. Men vi ska ta det imorgon istället.

Jag kom inte fram till Reinfeltd igår. Jag ringde typ hundra gånger till numret som stod på internet och fick en upptagetton i örat. Till slut kom jag fram och kunde ljuga ihop nån fråga som de faktiskt verkade intresserade av. Inte för att jag hade ställt den, men jag kan ju inte gärna säga till växeln att jag bara vill skälla på utfrågarna. Men tiden var väl för knapp. Och lika bra var väl det. Annars hade det väl stått två SÄPO-vakter utanför korridorsdörren inom två minuter som forslat bort mig med förklaringen att jag hotat partiets, förlåt, rikets säkerhet.

Nu ska jag försöka plugga på morgondagens sokratiska om tradition. Suck. Plus att jag måste ta hand om tvätten och mitt numera dyngsura täcke som lär ta två år att torka. Dubbelsuck

Imorgon: Sokratisk lektion 3 och fika med I.

AAAAHHHH! Vad fan tänkte de!?!?!

Jag har inte pluggat så bra idag. Jag hade tänkt det men orkade inte först. Den lilla förmodade bakterieinfektionen håller i sig. Suck. Men jag har iaf läst rättsfallen och försökt studera lite i böckerna. Får väl ta det lugnt och hålla käften på morgondagens sokratiska. Inte för att det är nån risk, men…

Reinfeldt gjorde ok ifrån sig btw. Inte för att jag kommer rösta på honom men ändå. Blir bara omåttligt irriterad över att utfrågarna går hårdare åt honom än vad de gjorde åt t.ex. HSB. Ska kanske ringa in till telefonväkteriet när allt kommer omkring.

Imorgon: Sokratisk lektion 2 och föreläsning sen ev fika med Ms I.

http://www.maktmissbruk.se

Underhållande. Fast kanske ocskå det liiiiiiiiiiiite vinklat.

Jag tror jag har feber. Den har kanske gått ner lite nu, hade det förut idag och en massa igår men den håller i sig lite. Ms M har precis åkt hem. Det gick ganska bra. Nu kan vi bara arbeta på det så att det blir bättre.

Imorgon: plugg

Idag har min och en annan seminariegrupp haft introduktion i en fashionabel sal på andra våningen i det anrika universitetshuset som ståtar på sin kulle i centrala Uppsala. Om detta är en reklamblogg? Nja, men reklamera du gärna i en kommentar om du blir irriterad.

Anyway, introduktionen gick väl sådär. Varken kände eller känner mig så fasligt pigg. Och jag som hade tänkt mig färdas ut i Uppsalanatten istället. Nåja, får väl gå och lägga mig då.

Imorgon: Möte med Ms M och eventuellt utgång.