Klart öppet förakt mot otänksamhet och okritisk granskning av krig. Nej, jag kom bara att tänka på det.

Haha, det har varit en rolig kväll och tidig natt. Var på korridorsfest ikväll också och den bjöd på allehanda aktiviteter och roligheter, kära återseenden och nya överraskningar. Sug på den ni!

I alla fall. Det var korridorsfest i ÖGs nationsbostäder och jag kände mig trygg. Trygg dels därför att jag hade någon slags kontakt med tre av de som bor där, dels därför att jag hade en vän som också hade kontakt som sällskap. Trevligt trevligt. Det ena urartade sig till det andra och det tredje bjöd på det fjärde. Tihi. Jag ska i alla fall bjuda på några reflektioner.

1. massor med folk jag känner. Visst, känner de kanske bara ytligt, och visst, det är inte alls särskilt kul att bli hejad på, kramad och snackad till av människor som man inte alls känner men som vet ens namn och bostad. Läskigt, men samtidigt roligt.

2. driva med korridorare. Och då menar jag mina egna. Jag, inte alls så full som jag kan och brukar vara på korridorsfest – jag hade bara druckit en (!) öl – hade lite skoj med E från min korridor. Jag ringer henne, spelar aspackad och förmodligen driver henne till vansinne med mitt samtal och efterföljande SMS. Tihi. Please don’t kill me.

3. prata med J. Det är roligt och jag kommer ihåg det eftersom jag trakasserade honom på T2-tentafesten. Efter mycket om och men vågade jag mig fram till honom för att diskutera just det. Vi hade talat tidigare på kvällen, men inte just om det, och han hade varit superdupermycket ignorerande. Anyway, han var mest förvånad över att jag kände igen honom. Trevlig prick.

4. kidnappad av galning. Ja, jag säger faktiskt inget mer Det var, eeeehhhhh, trevligt

5. stå i lång kö. Jag och K, f.d. medlem av korridoren, kom på den alldeles briljanta idén att gå till Smålands. Det verkade vara en alldeles utmärkt idé just då, och det kanske det var också - du som läser tänker säkert att det inte alls var en dålig idé, särskilt med tanke på att det var 04-släpp ikväll/inatt. Men med tanke på den enormt långa kön så fanns inte Småland på uppsalakartan. Sad but true. Så vi åkte hem istället.

Jaa, det var min kväll. I STOOORA drag, mycket glömt men inte förlåtet, eller nej, inget glömt men lite nämnt. Kanske passar bäst att säga lite nämnt men inget glömt. Så får det bli. I alla fall, det var min kväll. Hur var din? Jag har ju givetvis förträngt en del, PM t.ex., men det får funka. Är ju enligt R nästan klar. Inte alls. Men nästan.

Och varför berättar jag det här? Tja, jag odlar fortfarande på min varje-dag-blogg-grej. Grej. Kom inte på bättre benämning.

Imorgon (som vanligt idag): sova, äta och skriva klart pm. Och kanske göra seminarium (är ju i princip frivilligt)

Var på korridorsfest den här fredagen också, men utan bilder den här gången. Lämnade kameran hemma och mobilen fick aldrig lämna några avtryck. Eller hur man nu ska benämna det.

Korridorsfesten var riktigt trevlig. Måste ju berätta lite om den. Har ju trots allt en s.k. varje-dag-blogg, vad nu det ska betyda. Anyway, det var en trevlig korrefest! Hade först tänkt att gå på en annan, och det ville jag också – jag ville umgås med R och H – men jag startade i Ekeby, och slutade i Ekeby. Nästan. Om man bortser från killen som ville knarka med mig i låghusen - Karl tror jag han hette (han stormade ut från en brandtrappa) - och festen i sjuan.

Klockan är i alla fall läggdags och jag ska snart sova. Om jag bara kunde. Om ca tre veckor är det underbart och om ca sex dar är det undergång.

Typ.

Har också lite dåligt samvete för att vi inte skänkte en handling och en tanke till Brattström. Borde kanske, som E kom på, skicka ett blommogram. Ja, det borde vi nog.

Imorgon (idag alltså): skriva PM

Ajuste, det har gått mer än sju veckor nu…

Så det så!

Vad gör man när man inte orkar, vill eller känner för att fullgöra sina studentförpliktelser? Jo, man glor runt lite på bloggar på Internet. Märkte då till min stora förvåning, bestörtning och glädje - hur nu det går ihop - att man är länkad till på en annan blogg.

VÄLKOMMEN!

:)

Usch vad negativa och kvasiångestladdade gårdagens inlägg blev. Sånt händer. Tydligen.

Sitter som vanligt i gråhetens lilla studentuniversum och funderar över allt och inget. Filosoferar över det som kunnat vara och glömmer det som är. Springer till sängen, gömmer mig under kudden och förtränger det som borde vara. Önskar att det som kommer förblir var det aldrig varit och bygger ett drömslott i tanken av alla de drömmar jag glömt.

Sen så ringer telefonen. Jag vaknar ur min låtsasdvala, rundar bordet och svarar med den mest sömniga röst som min strupe förmår frammana.

Det finns en dikt skriven av Robert Frost som heter The Road Not Taken. Den finns med i filmen Dead Poets Society. Jag tycker om den dikten. Den återspeglar dels att det är svårt att ta beslut och bestämma sig för vad man vill och vad man ska göra. Göra med sitt liv framför allt. Dels ansluter den sig till idén att man ska ta den vägen som är mindre bevandrad och därmed den väg som man själv vill gå. Fast bara därför att man vill det, för det finns ingen annan anledning till det. Alla vägar är i slutändan likadana. Typ.

Och applicerat på verkligheten är det skit samma. Det finns saker som man borde göra, som man vill göra och som man också gör. Bara det att alla beslut ligger i slutändan i händerna på någon annan. Jag beslutar ofrivilligt å dina vägnar, du å mina. Sådan är den bittra verkligheten.

Kärlek och omtanke som ett fängelse snarare än en frigörelse. Sen att fängslandet också är en trygghet, det är en annan sak.

Som sagt. Dina val formar mig och mina dig. D.v.s. om du omger dig med mig. Snurrigt, snurrigt.

Annars? Jo det var ju det här med studierna, va. Jag har kommit en bit på väg. Men vägen är lång och korsningarna många.

Och slutet gott allt gott? Nej, för jag gömmer mig under kudden igen. Hur nu det går till, den är ju ganska liten. Men om inte jag ser så ser ingen mig.

Typ.

Som om att det här blev mindre kvasiångestladdat. Fast å andra sidan, det blev det ju.

Ångest över PM kan man också ha btw. Det är därför jag bloggar istället för skriver. Hm, fast ångest är å andra sidan fel ord, jag har ju inte börjat än så därför är det nån slags kvasiångest som fyller mig istället.

Plugga var det ja... Dags att ta sig i kragen

Nedräkningen har börjat

AAAHHH! Vad fan är det med universitetsstudier och tentor?!?! Eller framför allt, vad är det med Uppsalas jur kand och tentor? Vem fan kom på idén med terminstentor? Aja, man skulle ju kunna säga att det blir bättre och bättre: för varje dag som går blir det en dag mindre fylld av oro.

Idag är det bara 26 (!) dagar kvar med ångest…

Förresten så måste jag säga att jag har ganska dåligt samvete över att jag inte åkte till Västerås och gick på min brorsas bands spelning igår. Men det var bara inte läge. Hade varit grymt kul.

Min brorsa är enormt cool! Han spelar i ett band, har bra betyg och tjejerna verkar flockas kring honom. Ska nog ta och bjuda hit honom till Uppsala igen snart.

Men att jag inte kunde åka till Västerås igår känns verkligen tråkigt.

Sorry brorsan!

Var på min första korridorsfest på rackarberget igår. Jag har varit på en del korrefester här i floggan men inga borta vid folkes. Och det var en positiv överraskning faktiskt. Kanske inte så sjyst att säga överraskning, men det var en lyckad korrefest. Det var lite glest med folk till en början men det ordnade till sig och jag hade riktigt roligt. Vi spelade både twister och sjöng sånger. Dansade och busade. Skrattade och var allvarliga.

Sen nån gång efter midnatt kom vi på den då alldeles brilljanta idén att vi skulle gå ut på nattklubb och tassa omkring på dansgolvet. Problemet var bara att valet av ställe givetvis mer såg ut som en sovjetisk matkö än ett, nåväl, fashionabelt uteställe. Kön var en halvmil lång och den vaktades av stora bolsjeviker.

Så det blev en runda förbi gatuarbetena på Drottninggatan för ett kärt återseende istället. Sedan ett intressant isländskt svärande på bankomaterna vid stora torget och en promenad hem med invandraren.

Hehe, tro inget dumt nu, jag har inget emot invandrare. Mitt politiskt korrekta jag var bara tvunget att tillägga det

Jajuste, sen så var det pinsamma sms också. I vanlig ordning. Nån som har lust att uppfinna ett fyllelås till mibiltelefoner?

Idag: Pm-plugg, igen. Pm är som virus. När man blivit av med en muterar de sig och återuppstår i nya skepnader. Suck.

Imorgon: Ingen aning.

Det var skönt att agitera lite igen. Var ett tag sen. Tydligen hade jag dominerat totalt, tackar tackar. Är det bra eller dåligt?

När jag var lite yngre än vad jag är nu så var jag med i ett politiskt ungdomsförbund. Fråga mig inte varför men jag tror att det hade nåt att göra med en fix idé jag fick. Jag bestämde mig av någon outgrundlig anledning för att det var viktigt att bestämma vad jag tyckte och lika viktigt att deklarera det med ett medlemskap i en hjärntvättarorganisation.

Det jag gjorde var att jag fixade material från alla de stora politiska ungdomsförbunden och försökte få dem att värva mig med sina skönmålningar. Efter mycket möda bestämde jag mig så småningom för vad jag tyckte och har väl i stort behållit den inriktningen sedan dess.

Visst, det har varierat lite fram och tillbaka, men trots funderingar på att säga upp mitt numera partimedlemskap, så är jag fortfarande betalande medlem. Det var kul till en början. Jag gick på utbildningar, höll manifestationer med andra på Stockholms gator och åkte på konferenser i andra delar av landet. Givetvis föll jag för en av flickorna i ungdomsförbundet också

Ironiskt nog så var det kärleken som till slut motade bort mig från den aktiva politiken. Trots inviter från höjdare som t.ex. riksdagsledamöter att debattera mot dem (kanske ville de debattera mot mig därför att jag var ett lätt kort, vad vet jag) så höll jag mig borta.

Nåväl, nog med historia. Igår på seminariet så vaknade agitatorn i mig till liv igen. Jag slog näven i bordet och förklarade att vi tamejfan måsta ta ställning för vilkas intressen (i det här fallet barnens eller föräldrarnas) som ska sättas i främsta rummet.

Och ni som var med: jag står fortfarande kvar vid min ståndpunkt att FB minsann kan slängas i papperskorgen. Ärligt talat, den suger!

Lyssnar på Sinnerman med Nina Simone.

Fascinerande kvinna det där. Under hennes första offentliga framträdande – vid tio års ålder – fick hennes föräldrar inte sitta längst fram för att de var färgade. De blev på grund av raslagarna i amerikanska södern på den tiden tvingade att sitta längst bak i salen. I protest mot detta vägrade Nina, eller Eunice Kathleen Waymon som hon egentligen hette, spela tills hennes föräldrar fick de platser de förtjänade.

Fascinerande och berörande.

Men syndarmannen hjälpte. Börjar äntligen piggna till lite. Ögonlocken stred mot min vilja: de tvingade sig ner, skickade order till munnen att gäspa och manade benen att ta mig till sängen. But the power of the mind is strong. My mind is strong. Too strong.

Så jag diggar istället. Niiiiiice. Fan alltså, jag är så jävla trött. Ursäkta mitt språk, men jag är så jääääääävla trött. Väser som gösta.

E i klassen log för övrigt idag när jag sa ”din polare Togge” till Mr Sportnörd. Visste att han skulle göra det. Skoj skoj.

Ibland undrar jag förresten hur folk hittar hit och vad det ger dem att läsa mitt svammel. Det kan ju knappast ge något. Eller? Jag uppmanar dig att träda fram och bekänna färg!

VIK HÄDAN ANONYMITET!

Suck, när ska tröttheten försvinna? Försvinna försvinna. Hmm, vackert ord det där. Allt försvinner så småningom. Det vackra saknar man, men då det försvinner blir det samtidigt också i tanken och hjärtat evigt. Försvinna för att evighet vinna. Tihi. Ja, jag är trött...

Och jag som har seminarium imorgon i vanlig ordning. Typiskt bara att jag är alltför samvetsgrann för att skita i att läsa på. Ett jävla skit det där. Ok, alltså, jag tycker det är ok att komma oförberedd till ett seminarium om man inte har haft tid. Absolut. Och det har jag också gjort även om det kanske inte har märkts. Men vete fan om det är ursäktbart att inte komma förberedd bara därför att man hellre spenderat kvällen åt att stirra ut genom fönstret och lyssna på musik och plikttroget läsa lite skönlitteratur.

Stirra, lyssna, läsa.

Fan, nu låter jag ännu mer som en tråkmåns.

Pilutta dig!

Förresten, vem fan skrev dagens seminarieuppgift?! Spunk i väggarna? Fru Bruthal? Herr Påver?! Haha, det är nästan så att det är roligt.

Fast bara nästan. Är för trött för att skratta.

Imorgon: Första barnrättsseminariet

Eller typ roa sig med att måla på en karta vilka länder man varit i, suck.

Varför sitter jag uppe halva nätterna? Bra fråga faktiskt. Jag tror att det har att göra med att jag skolkar. Jag menar, ibland får jag för mig att jag inte ska plugga nåt och då skolkar jag ju. Och eftersom jag skolkar så kan jag inte gå och lägga mig eftersom jag då skulle göra nåt nyttig. Hänger ni med?

Sen när jag väl hamnar i säng så ändrar jag mig givetvis och ställer således väckarklockan på ett tidigt klockslag. Imorse till exempel var jag upp vid nio. Om nu det i och för sig verkligen kan klassas som tidigt.

Så vad gör man då halva natten? tja, typ roar sig med att lägga upp sin lilla blogg på bloggkartan och då i Uppsala såklart.

Och såklart skänker alla mina tankar till E.

Very well. Det finns inte mycket tid till något ibland och framför inte till allt. Eller hur det nu var. Hade korridorsmys i fredags som blev allt annat än mys. Eller, mys var det såklart, men kombinerat med vin, tacos, bastu och utgång. Somnade hemma hos R till slut. Trevligt trevlig. Kommer ihåg att jag höll något som skulle likna tal i vanlig ordning. Har ju en vana av det.

Sen så tog jag en sväng ner till Strängnäs under lördagen och stannade där över fars dag. Kul med tre generationer under samma tak sådär även om farfar börjar bli lite gaggig och farsan alltid ska vara så jävla envis. Men det var trevligt det också, åt god mat och umgicks och kopierade släktträdet. Eller stamtavlan. Kalla det vad du vill. Det som framgår av den är att på en sida av släkten har vi hittat oss tillbaka ända till slutet på 1200-talet och en borgare vid namn Engelbrekt, förmodligen farfar till frihetskämpen med samma namn. Men det var länge sen det.

Hjulstabron på väg till Strängnäs

Passade på att träffa mina syrror också i samband med fars dag-visiten i Sanda. Den yngre blir större och större men är fortfarande lika söt som en bebis. På ett sätt är det lite skrämmande att det är så stor åldersskillnad mellan oss (runt tjugo år). Amazing, men så är det när man är sladdbarn. Jag alltså.

Minsupersöta lilla minisyster

För övrigt har det gått sex veckor nu. Tiden rullar på, fram och över oss.

Imorgon: egna studier med R

Psykedeliska växter.Häftigt men läskigt. Snuskigt men roligt. Verkligt men avvikande.

Jag är så jävla korridorsfull.

Tjohej.