Eftersom det är sent, eller egentligen tidigt, så har jag bara en del korta saker att säga. Det finns saker som är rätt. Och det finns saker som är fel. Så är det.

Sen så finns det saker som inte kan klassificeras. Saker som är delar av livet.

Det finns rätt och det finns fel. Och så finns livet.

Imorgon: Plugg med polarna

Men mest av allt vill jag bara sitta och lyssna på musik. Sitta vid skrivbordet eller på den berömda sängen och titta ut på ovädret som drar förbi utanför. Titta på blixtarna, se träden svaja, beundra de fallande dropparna och det nedstörtande haglet. Ryckas med i till exempel Keane’s "This is the Last Time". Sjunga med så att grannen blir tokig.

Ibland kan de mest underliga saker slå mig. Som t.ex. att vi alla är som snöflingor. Vita och oskyldiga och unika till en början och sedan förvandlade till grått och äckligt snöblask. Men å andra sidan är det ju oundvikligt och det ligger inget negativt i det. Vi ska alla bli snöslask och det är bara att acceptera.

Jaa, så är det. Jag vill bara titta ut genom fönstret med en frånvarande blick fäst vid ovädret utanför. Man kan inte fästa blicken vid oväder, det är det som är så underbart. Jag vet att jag svamlar, but what can a man do? Det är ju bara dagar kvar till tentan.

Hmm, en till sak slår mig. Trots att vi alla är snöflingor brinner det en eld inom oss. En snöflingas dilemma: brinna upp och försvinna eller svalna och bli till snöslask. Ett svårt val.

Om en vecka fyller jag år. Ännu ett år har med andra ord passerat. Det går snabbt, men så känns det också som en evighet sedan sist. En sak är i alla fall säker, grannen bredvid har fått stå ut med mycket sång från min sida. Och mer lär det bli.

Äsch, tillbaka till föreläsningsanteckningarna…

Ta sig ut i den illusionslösa, bottenlösa verkligheten. Känns det igen?

Att tänka är som att stjälpa. Lika bra vore det om man bara agerade, eller tvärom, inte agerade. Om du förstår vad jag menar. Därför ska jag plugga bättre. Jag ska inte ge upp med andra ord. Även om plugget bara är en del av livet...

Teatern var bra idag. Det regnade när jag åkte från Uppsala och det regnade när jag kom till Stockholm. Det var som om himlen och dess gudar grät. How typical. Men regnet avtog och så här på dagen hundra år efter sin död bjöd Ibsen på tänkvärda stunder.

Såg att Lång dags färd mot natt av ska sättas upp höst. Läste den för ett par år sedan. Måste se!! Nån som har lust att hänka?

Men som jag skrev tidigare idag så har jag gett upp. Ja, jag vet att jag skrev motsattsen alldeles nyss. Men så är det. Så nu väntar bara den kalla verkligheten. Den illusionslösa, bottenlösa verkligheten.

Jag har sovit alldeles för länge!

Jag ger upp. Det här kommer aldrig hålla, jag kommer aldrig hålla. Allting jag gjort ska göras om igen, jag tänker aldrig tillräckligt långt.

Håll mig kort.

I alla fall. Avtalsrätt med herr Adlercreutz och grabbarna. Någorlunda produktivt. Omstart imorgon. Fast på köprätten.

Vad fan är problemet? När vi läser våra problem inför seminarierna gäller det att sålla bort fakta som är ovidkommande. Mina egna problem skulle nog bäst lösas genom att sålla bort mig själv.

Men ikväll är det teater som gäller. Dramaten nästa.

Imorgon: Plugg

It is eating us all up. Inget är enkelt och ingen dag är den andra lik – Public Therapy, a way of living.

Mitt i allt tentaplugg fick jag ett kärt besök den här helgen. Min lillebror, 15 år gammal från Eskilstuna, kom hit. Vi har varit på bio, svängt förbi en korridorsfest, sett mina korridorskamrater dyngraka, varit på försvarets jippo i Stockholm, sett semifinalen och melodifestivalen på tv och en del annat.

Jag har en svaghet. Bland alla de andra alltså. Jag skulle gärna säga att den består av oförmågan att fatta beslut. Det hade varit så enkelt att bara definiera det så och sedan gå vidare. Som om inget hänt. Men saker händer hela tiden och definitionen är ju givetvis fel och endast halva sanningen. Jag har egentligen inga svårigheter att fatta beslut. Beslut fattas ju hela tiden och allt som oftast är jag rätt bra på det. Förutom när det kommer till knepiga saker.

Så, då var det sagt, brasklappen inslängd och jag själv är blottad. Visst äter det upp oss och visst äter det upp mig. Jag är idag långt ifrån de deppiga och nedstämda dikterna som jag gluttade lite på idag. I mångt och mycket en helt annan människa. Mycket gladare och med mer självförtroende. Men det har fan inte gjort livet lättare. Problemen förändras men problemen består.

Jag vet att ingen är perfekt och jag totalt ofullkomlig. Jag vill ta de rätta besluten och gå de rätta vägarna, men mitt i allt resonerande och letande efter dessa vägar snubblar jag på rötter och annat skit.

Skit också.

Men förhoppningsvis får jag fler chanser. För tusende gången har jag bestämt mig igen, tagit mig i kragen och står nu rak i ryggen med handen stadigt pekande åt RÄTT håll. Eller hur var det nu? Som en vindflöjel kommer jag rotera ett par varv och sedan inte längre fatta vad som är norr. Eller öster.

Jag vet vad jag vill dock. Biljetten är köpt och tåget väntar. Det är bara att hoppa på. Nu får det vara slut på velandet. Tåg? Var det inte flyg?

Världen snurrar, och jag med den.
Sannerligen, jag med den. Vill du snurra med mig? Jag lovar, det är kul, nästan som en karusell!

Weeeeee. Tihi.

Nä, nu får det vara nog! Kom på fika imorgon! Jag bjuder på teet…

Imorgon: tentaplugg bl.a.

Lycka kan bytas mot sorg och ilska kan bytas mot glädje.

När jag flyttade in i mitt lilla studentrum för snart två terminer sedan funderade jag ett tag på att ha sängen placerad så att solen inte skulle kunna nå den med sina solstrålar. Solstrålar kan skada ens sinne. Öppna upp det när man mest av allt vill sova. Men efter ett par minuters velande bestämde jag mig till slut för att istället ha sängen i hörnet mitt emot sängen. Solen har därför väckte mig varje morgon i slutet på förra sommaren och har väckt mig lika mycket nu när våren och nästa sommar kommer intågandes. Solstrålarna förpestar. Men det har ändå varit värt det. För jag kan halvligga i sängen, lutad mot väggen och titta ut genom fönstret.

Det är bra. Jag kan sitta där lutad mot väggen, titta på den ibland blå himlen, kanske skymta domkyrkan och kontrastera med mig själv. Jag tror inte på gud och jag är ingen blå himmel. Det är ljust där ute men mörkt här inne. För varje andetag dör någon.

Jag har börjat med tentaplugget. Skrivit rent skadeståndsrättsanteckningarna och gluttat lite i Hellners bok. Jag hoppas att det hjälper. Kunskapen är än så länge ytlig, lika ytlig som en skräddare på mälaren, men den kanske kan bli djupare. Om två veckor och fem dagar tar världen slut. Men innan kommer min bror på besök. Har glatt mig åt det hela dagen. Men lycka byts mot sorg och glädje mot ilska. Inte tvärtom.

För varje andetag dör någon.

Imorgon: Plugga

Valmanifest

I could have gone with the madness. Filosofen har återvänt till jordelivet.

Ett regnoväder drog in över Uppsala i torsdags. Det var behövligt. Syndafloden sköljde över oss i ca 15 minuter och renade oss från våra synder. I vårt stora skepp med det blå taket satt vi alla skyddade och låtsades om ingenting. Vi överlevde och tur var väl det.

Men vi forsätter synda. Syndafloden påminde oss bara om att vi borde erkänna det. Eller? Men vi gillar ju att synda! Eller? I hate it anyway.

Saknar min brygga. Bara min brygga. Kanske borde jag bygga en egen här nere i skogen. Hugga ner ett par träd, skapa min egen oas och sitta där i lugn och ro. Jag har rusat fram alldeles för mycket och fokuserat på fel saker. Men det ska jag sluta med nu. Jag ska fokusera rätt och rättfärdigt.

Men hycklandet är bara hycklande. Vi lär oss aldrig. Vi rättfärdigar fel med det som är fel. Sedan när kan fel bli rätt bara för att det är fel. Det vore ungefär som att rättfärdiga krig med att det är krig.

Men jag ska försöka. Jag ska försöka hitta tillbaka till pragmatismen, klarsynen, det egna livet. Ensam är stark. Så stark att han inte behöver någon. Där kom hycklandet igen. Men i alla fall, det ska bli bättring. Paus från verkligheten.

Jag går till val på detta. Någon som röstar på mig? Idag är det val och jag vet vilken plattform jag väljer.

Synd bara att jag inte kan hitta valurnan. Men vad gör det? Vi lever ju ändå inte i en demokrati.

Imorgon: Rf-sem 15.

Igår vad det korridorsfest här i Flogsta. Kul. Mycket. Mer finns egentligen inte att säga.

Imorgon är det tre veckor kvar till tentamen. Det kommer bli min första 22 poängstentamen och kanske är det så att rädslan börjar smyga sig på mig nu. Jag är nästan helt säker på att jag såg den skymta runt hörnet nere vid ICA här om dagen. Och visst är det så att den kanske är befogad den rädslan. Jag kunde ha pluggat mer. Jag kunde ha tagit mig i kragen mer.

Det är lustigt det där med rädsla egentligen. Det är så mycket med den. Det är ju inte bara rädslan i sig som skrämmer, även om mycket av det ligger just i själva känslan. Men det jobbiga med rädslan är ju vad man är rädd för. Och då handlar det ju egentligen mycket om feghet: hur mycket man vågar "ta tjuren vid hornen" så att säga.

Och jag är ruskigt feg när det kommer till vissa saker. Känslosamma saker. Som när det gäller prov, ta nya kontakter osv.

Som när man står vid vägskäl och kan ta båda vägarna med olika utfall men som i det korta loppet båda är minst lika godtagbara. Att säga hej till den där människan som man vill lära känna kan visserligen vara något utomordentligt bra, men att inte säga hej innebär bara att livet går vidare. Visserligen utan ett möjligt vackert inslag, men i det enskilda fallet så är det egentligen sak samma.

Så länge det inte blir en vana. Så länge det inte blir en vana att inte plugga. Så länge det inte blir en vana att inte säga hej till folk. Så länge det inte blir en vana att trotsa sina fegheter och ta itu med rädslorna. För visst är det ju så att man både har saker att vinna som saker att förlora.

När ska jag ta itu med ovanan att inte trotsa fegheterna?

Men festen igår var i alla fall lyckad. Även om den innehöll stora som små misslyckanden. T.ex. att råka bränna några av köttbitarna på grillen, tappa bort kameran otaliga gånger, spilla öl på golvet och göra fel saker med fel människor. I sina sammanhan kanske det inte var så olyckligt. Grillen var varm, kameran är lite otymplig och lätt att glömma, jag ville dansa till den där låten och spillde därav och fel människor är ju egentligen alltid ur andra synvinklar helt rätt människor.

Men det var en lyckad fest. Folk jag inte sett eller umgåtts med på LÄNGE kom förbi, jag blev inte för breusad, bra musik spelades, jag hade riktigt kul och jag fick sova utan att bli störd.

I sina sammanhang kan även de värsta sortens misslyckanden och fegheter blekna. Så även om rädslan inför den stora sabeltandade tentamen börjar blåsa upp sig som ett stort svart moln på himlen så finns det botemedel.

Imorgon: Plugg.

Det börjar bra. Visst, jag blev väckt av ett bi först och av en god vän sedan och hon är ju ledsen, men det gör inget. Att hon väckte mig alltså, och jag ska göra allt för att få henne på bättre humör sen.

Men det börjar bra. Solen är uppe, fåglarna kvittrar och snart är det dags.

Det blir nog en bra dag och kväll och natt.

Nu: Stenhagen

Jag tror att jag har vuxit ur bloggen. Eller så har kanske bloggen vuxit ur mig?

Ett tag bodde jag ute i skogen mellan Uppsala och Stockholm. Av många anledningar var det en jobbig tid, inte minst på grund av avstånden till allt och alla. Det var helt enkelt världens ände. Men där ute i skogen fanns också Mälaren med en strand och brygga.

Den bryggan med sin bänk var underbar. Man kunde gå dit på kvällarna, se solen gå ner och titta ut över vattnet. Samtidigt som solen sjönk mot nya nätter och dagar flöt den lite kyligare luften in med frisk doft. Det var så fridfullt att sitta där. Vattnet med dess enstaka kluckande lugnade och det gav tid till filosoferande och eftertanke.

Frid.

Jag längtar till bryggan nu. Det skulle vara skönt att sitta där och för bara nån timma eller två reflektera över allt det som händer hela tiden. Smälta det.

Nån som vet om det finns en sån brygga i närheten av Uppsala?

Imorgon: RF-seminarium om tre sömnpiller till rättsfall...

"Alla känner apan men apan känner ingen."

Vår käre italienare i korridoren bredvid är nog den människa som jag träffat som bäst stämmer in på denna beskrivning. ALLA vet vem han är. Han är 'the crazy italian'. Under sin vistelse i Uppsala de senaste månaderna har denna lilla italienska juriststuderande bl.a. skadat hakan och ryggen. Men tro inte att de rör honom särskilt mycket, oavsett vilka skador han ådrar sig hör man hans av rök skorriga röst i trapphuset alltid på väg någonstans med massa folk och en öl i handen. Eller någon annan alkoholhaltig dryck.

Han är lustig denna lilla italienare. Alltid glad och med en fest, pub eller något annat skoj i sikte. Igår fyllde han år. Då bestämde han sig för att ha en fest på taket. Klockan tre på eftermiddagen, redan full, svammlade han något om att det kanske inte skulle komma några. Alla vi andra visste att det skulle bli packat. Det blev till slut kanske upp mot hundra pers på taket. Och vår käre italienare var i centrum.

Det hela slutade med att nästan hela huset var en fest. Flera korridorer bjöd på party och det var folk i princip överallt. Alla var glada och alla visste de vem den lille italienaren var. Det var en lyckad kväll. Hans present? Beskåda bilden:

Är det bara jag som tycker att det här är roligt?

Suck

Jag har inte varit död. Bara typ, tja, du vet, ungefär halvdöd? Först en arbetande valborg sedan en begynnande sommar med arbetsrätt som jag knappt ens velat ta i med tång och sedan fest på ett tak. Helt sjukt. Men festerna här i Floggan är ju som de är. Det börjar med


Och slutar med


Det jobbiga är ju bara att det ska städas efteråt. Suck.