jaha?

jaha!


hmpf

Okej, nu har jag hört samma citat två gånger idag på två olika håll - en gång på radion i morse och en gång på svtplay nu på eftermiddagen - så jag måste bara skriva ner det.:

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.

Doktor Glas

Hjalmar Söderberg

Så, så var det sagt. Dictum factum!


Kan ju för övrigt tillägga att citaten uttalades i helt olika sammanhang. Första gången kopplades det till dödsskjutningarna i Tyskland, den andra gången till Alex Schulman (fast på baklängesvis).

Standard-Erasmus dag 6: lördag

Okej, jag vet, jag är usel. Här har jag sammanfattat en "normal" dag som inte ens är särskilt representativ och som ägde rum för nästa två veckor sen. Nåväl.

Lördagen började i trötthetens tecken med tanke på de dansanta stegen kvällen innan (för att inte prata om vissa - host - konflikter med flatmates osv). Min stackars gäst låg på golvet. Det är inte särskilt anmärkningsvärt i sig, där skulle han ligga, men kanske inte så mycket på golvet som han faktiskt låg. Jag hade lånat en uppblåsbar madrass av min granne, en madrass som såg mycket mer bekväm ut än den jag baxade över från Sverige. I alla fall, den här madrassen var ju lagom bekväm visade det sig när K låg på golvet i en ouppblåst madrass. Luften hade tydligen pyst ut under natten.

I alla fall, trötta som vi var försov vi oss. För mig är det inget ovanligt, jag sover mest hela tiden, men det var lite olyckligt med tanke på att K skulle med de andra på fotboll och jag skulle ha visat honom in till ett ställe i stan där vi alla skulle inta brunch. Det blev ingen brunch. Men det klagade inte min plånboken på å andra sidan. Vi kom in till stan till slut i alla fall och efter att ha lämnat av till I knallade jag upp till Morrissons och handlade lite grejer till kvällen.


Efter att ha nyktrat till när jag kom hem började jag sen så småningom med maten. Jag gjorde risotto och en sallad i de italienska färgerna. Det verkade som gästerna - hela svenskgänget och Michael och Eve från min flat- uppskattade maten. N och J smög sig på med en liten överraskning också. De ockuperade mitt rum under tjugo minuter då ingen fick komma in och när de sen kom ut hade de med sig semlor! Nästan kvällens höjdpunkt!


Sen begav vi oss in till lördagsfavoriten the Wardrobe. Där blev det lite väl vilt, men ack så trevligt. Bandet var bra som alltid. Sen var det efterfest hemma hos mig. Igen. Tydligen. Ja, vad säger man, gör man Leeds så gör man. Mm, det gör man. Eller som min spanske granne skulle ha sagt: LE-GEN-DARY!

Nio timmar innan deadline

Nu har jag ätit typ en hel chokladkaka, tre köttbullar, druckit en kopp kaffe och mumsat i mig Englands svar på risifrutti (fast med yoghurt). Jag har sovit en och en halv timma, pallrat mig fram och tillbaka till biblioteket, tittat på aktuellt och skrattat åt det senaste avsnittet av Mia och Klara. Och jag som skulle skriva en uppsats ikväll. Men lite har jag faktiskt fått gjort, snart börjar jag kanske till och med skriva också.

suck.

det är ovidkommande men det känns inte rätt

Ibland gör man det för svårt för sig själv. Man liksom kavlar upp ärmarna och tar en strid som redan är förlorad. Stångar sitt huvud mot en konflikt, inom en själv, som redan tvingat fram många andra konflikter. Blotta vittringen av att kunna sätta upp barriärer i annars så lätta spår får vissa delar av ens psyke att hoppa jämfota av glädje.

Och så står man där sen med förvirringen i behåll och undrar vad det var som hände. Hur det lyckades bli på det sättet. Man letar anledningar som inte finns och försöker hej vilt skylla på andra. Det var deras fel. Det var han som gjorde det. Hon fick mig till det. Aldrig är det en själv. Alltid är det någon annan.

Så har man gjort det för svårt för sig själv. Och när delar av förvirringen lägger sig blir det ännu svårare. Då ser man klart åt några håll och funderar på varför man inte tagit dessa tecken i beaktande tidigare. Varför man inte sett den riktiga anledningen. Man funderar på varför man är så förbannat feg.

Men sen förbannar man vidare. Det var han som skymde anledningen, en själv är det aldrig fel på. Och det är de som har gjort en feg, egentligen är man starkast på jorden. Ensam är stark och om inga andra la sig i skulle det inte vara något problem.

Men det tär ändå. Inte ville man stå där alldeles ensam. Inte ville man köpa presenter och bege sig någonstans men ändå vända om halvvägs därför att nederlag känns värre men är lättare. Och öppnare. Då får man ju skylla på andra. Glassen smälter i frysen.

Sen att striden redan har blivit så uppblossad att när den väl blåser in, så finns inget som kan stoppa den. Den schizofrena paranoian pekar åt alla håll men ändå mot en själv och där i mörkret utestängs allt annat. De verkligt lätta vägarna synes blockerade. De verkliga alternativen synes overkliga. Som fantasier.

Bussen kom aldrig så jag fegade ur.

Standard-Erasmus dag 5: fredag

Hey Baby - sorry - late as usual, men nu kommer fortsättningen.

Dagen började sannerligen i ett hektiskt tecken. Jag hade inte kunnat somna kvällen innan, oklart varför, men så var det, och var därför osannolikt omotiverad och framför allt trött när jag på morgonen drev mig själv ur sängen för att ta mig till gymet. Men det funkade. Jag cyklade dit, gymmade och cyklade tillbaka för att inmundiga lunch.

Sen var det dags att ta sig till campus igen för seminarium i bolagsrätt. Om förvirringen var partiell dagen innan så var den total nu. Det smått roliga uppstod när en mycket engelsk student tyckte att styrelsens möjligheter var helt uppåt vägarna och jag ironiskt och halvt bittert fick förklara och försvara det engelska systemet (snigelläraren fattade aldrig kritiken). Men seminarium blev det och även om min asiatiske vän bredvid mig inte verkade hänga med särskilt väl (ungefär som jag det vill säga) så blev det lite produktivt i alla fall.

Sen bar det ner på stan för att möta upp K från Reading eller Uppsala eller hur man nu ser det. Han hade huserat med N och hennes franska vännina på ett kafé inne i stan. Jag räddade honom. Sen begav vi oss hem och åt mamma scans köttbullar - haha - med pasta.

Sen - alltid alla dessa sen, borde kanske ta avstamp i nuet istället - så tog vi en varsin drink. Medan jag gjorde mitt bästa för att underhålla min gäst eller åtminstone lära honom hur man löser en rubicks kub så avnjöt vi varsitt glas whisky. Lagavulin 16 yrs. Det smakade bra och jag tror att min gäst också tyckte det.

Sen gjorde vi oss iordning och begav oss in till den planerade middagen i centrala Leeds. I hade styrt upp det riktigt bra och bokat bord på en alldeles förträfflig restaurang. Vi käkade gott och drack gott och betalade sen - ehum - gott.

Sen drog vi vidare in till Halo - nattklubben i kyrkan - där vi mötte upp en fjärde (eller egentligen den sjätte) svensk i Leeds - K - samt de två damerna från min flat. Min gäst kommenterade allt som att vi dansade mycket den kvällen. Sen, så småningom, drog vi hem. Och med oss kom svensken och vi hade en mer eller mindre misslyckad efterfest innan K vandrade hemåt under småtimmarna

Gör man Leeds så gör man.

Standard-Erasmus dag 4: torsdag

Inte någon överdrivet spännande dag idag heller. Sov som en stock fram till lunchtid nästan, när jag hetsigt forcerade mig genom en mindre orkan för att komma i tid till föreläsningen i bolagsrätt. Jag kom tio minuter sent. Anledningen till att jag var sen hade dock inte enbart med att jag sovit för länge att göra utan berodde också på att jag hade föreläsningen i mardrömsbyggnaden Roger Stevens.

Engelsmännen gillar nämligen trånga utrymme så för att få det extra mysigt har de byggt korridorer och trappor i denna byggnad så smala att max två i bredd kan gå i dem. Och med tanke på att ungefär 20 föreläsningssalar ska tömmas och fyllas på varje heltimme blir det lätt trångt. Och saken blir inte precis bättre av att de annars så pragmatiska engelsmännen tycker det är trevligt att sitta i korridorerna och om de mot förmodan ska gå nånstans göra det i snigelfart.

Men det märktes inte att jag var sen. Läraren var också det, tjugo minuter till och med. Kanske hade hon också fastnat bakom en liten snigel. Eller så var hon det själv.

Nåväl, efter föreläsning och efterföljande lunch bar det av hemåt och här hemma har jag sysselsatt mig med att leka med bolagsrätt, städa och tvätta. Imorgon kommer en kamrat från Uppsala och som nu pluggar i Reading hit, och jag vill inte att han ska få leka med silverfiskarna när han sussar på mitt golv.

Bolagsrätten är för övrigt intressant här. Eller som min kurslitteratur uttryckte det:

Maintaining the directors' discretion is a significant feature of UK company law.

Och självständighet har de. Till skillnad från i Sverige finns inget krav på bestämmelse i bolagsordningen som fastställer verksamhetens syfte. Styrelsen är helt fri att fatta beslut som strider mot aktieägarnas intresse. Det finns inga krav på årsmöten för flertalet bolag. Det är styrelsen som mer eller mindre beslutar om utdelning osv. osv. Nu har jag iofs ett ganska bristfälligt minne av den svenska bolagsrätten, men att den engelska är mer liberal framgår så här långt i min läsning mycket tydligt.

Utöver detta har jag debatterat med en fransk erasmus-vän på facebook också. Han, och jag, kommenterade min senaste statusuppdatering ("Benny vet inte vad han ska ta sig till"):

Thomas: exactly!! i would even say Jag tror att Sverige är noll och är särskilt kon Benny.
Jag: Ou que tous les Français, comme pour suga kuk. Men det är en annan fråga : p
Thomas: hey if you don't what what to do: bli full och ha kul!
Thomas: lyssnar benny, jag vet att du är avundsjuk för att jag talar ditt språk, men vill inte ha mig, det bara det att min hjärna är över!
Jag: that didn't exactly make any sense. You just said I don't want you and that your brains has ended.. Toutefois, il est vrai...
Thomas: looooool fuck that's not exacly what i wanted to say... i wanted to say don't be jalous of me speaking your language it's just that my brain is better!! not at all what i say apparently....
Jag: Med andra ord kan vi konstatera att du inte talar mitt språk... Benny gagne à nouveau!
Thomas: ur good dude ur good.....

Jag är mest glad över att jag vann..

Standard-Erasmus dag 3: onsdag

Okej, det här var en föga intressant och spännande dag. Men som erasmus-student har man ju sådana också. Pallrade mig upp och käkade min müsli och mjölk och drack min kaffe (saknar filmjölk så in i Norden) och jobbade på mitt seminarium i komparativ rätt innan jag stormade motvinds längs Otley road bort till seminariet i EG-rätt innan det förstnämnda seminariet.

Sen så blev det inte mycket mer av dan.

Jag käkade lunch för hutlöst pris i Refectory, kollade mejlen på biblioteket, vägrade plugga, blev intervjuad av erasmus-student i Strasbourg, lagade kyckling med tomatsalsa och ris, sov och kollade sen på svensk tv via svtplay.se.

Ja, roligare än så blir det inte och roligare än så blev det inte. Jag hade tänkt dra mig in till nån av pubarna i närheten och kolla på nån av matcherna i Champions League. Men jag råkade ju somna. Och mer lär det bli. Ett erasmusår bjuder så tydligen inte enbart på fest och galej. Tråkigheter som vardag tränger också in och någonstans där i virrvarret finner man sig själv. Men jag tar det med ro. Jag litar på optimismen och jag dansar vid spisen. Gott ska det vara, både i själ och i mage.

Och så blev en dag tvärtom från en annan.

Standard-Erasmus dag 2: tisdag

Okej, lite på efterkälken som vanligt, men så gillar jag ju att hänga och dingla där.

Tisdagen började utan brandlarm -kors i taket. Istället började den med att jag trotsigt vägrade ta mig till föreläsningen i statsrätt utan fortsatte förbereda seminariet istället. Men det visade sig vara förgäves. Jag hade avsiktligt fokuserat på polisrättdelen och därför envisades den svettiga professorn med att leka med alla lagar som handlar om föreningsrätt istället. Hur nu det går ihop. Det blev i och för sig lite polisrätt ändå när han syrligt konstaterade att polisen här i England i princip alltid har stöd för sina ingripanden. Funkar inte lag 1 kan de använda lag 2 och fungerar inte den kan de använda lag 3. Eller lag 4. Inte konstigt att England ligger i toppen av kritik från Europadomstolen.

Nåväl, efter att ha våndats på seminariet genom att stirra upp i taket och undfallande mumla till svar gick jag till Common Room. Där kunde jag hämta mina betygsresultat. Det gick hyfsat bra, fick AB på allt förutom en uppsats i rättslära, denna hemska farsot som vi människor får dras med. Eller jurister i alla fall. Nåväl, dumdristigt intresserade jurister.

Efter att ha dragit mig själv igenom en tråkföreläsning och ett hyfsat jobbigt pass på gymet och skrivit ut några regnskogar på bibblan åkte jag hem till, tada, Pancake Day! Här i England har de en light-version av fastan och struntar således i gräddiga kumminbakelser med otydlig mandelröra utan kör på pannkakor i stället. Jag fick steka dem och hela lägenheten samt några från lägenheten bredvid gottade i de små miraklen Jag åt den typiskt engelska versionen som består av pannkaka dränkt i citronsaft och ett halvkilo socker. Mycket nyttigt och desto godare.

Sen var det dags för en annan tradition, dock inte en årlig sådan utan en vecklig. Eller hur man nu säger, Fredrik Lindström hade varit glad om han läst detta. Varje tisdag är det Erasmus-pub på the Eldon, en mycket engelsk pub nära campus. Där kan man trängas med alla andra små erasmusstudenter varje tisdag och dricka öl för 20 kronor (£1.50) glaset (pint). Det är alltid trevligt. Igår blev jag bjuden på kaka av en tysk herre och skrattade åt en spanjor som hade gjort en pancake-rap som hon försökte framföra stående på ett bord innan personalen skyfflade ut henne. Stackars Lucia.

Annars är det egentligen inte så speciellt där. Mest försöker man tränga sig fram och tillbaka genom den fullpackade - verkligen fullpackade - puben för att säga hej till alla som man inte har träffat på en vecka sedan förra puben. Men det är trevligt. En reflektion är att trots att engelsmännen är besatta av brandskydd (brandlarmet går om man bara andas på det, alla dörrar är branddörrar osv osv -

vänta, här passar en rolig anekdot in. Här i England har man vid sidan av sitt fanatiska intresse för brandskydd också en medfödd rädsla för inbrott. Av detta skäl sitter det kameror ÖVERALLT (ur vilka vissa uppmaningar strömmar, typ: ”lock you door”, ”beware of burglars”, ”be careful” - mycket underhållande faktiskt), alla hus har höga staket eller murar runt dem och på bottenvåningarna har alla fönster en metallstång som förhindrar någon från att komma in ens om man har krossat fönsterglaset. Fängelse säger vissa, trygghet säger andra.

Nåväl, den här metallstången gör det ju inte enbart omöjligt att komma in, utan även omöjligt att komma ut. Och det här blir ju lite knepigt med tanke på rädslan för bränder, för hur ska man kunna komma ut om brand uppstår (för att inte tala om hjärnskador pga brandlarmet)? Det engelska svaret är branddörrar. Eller, som säkerhetsstyrkemannen uttryckte det när en förälder ställde den oengelska frågan hur man ska ta sig ut:

Well, om din dotter är smart nog och håller alla branddörrar stängda så kan hon vänta på sitt rum i en timma innan branden tar hennes liv. Och då har brandkåren förmodligen redan hunnit komma.

Själv tänker jag bara att hur ska brandkåren kunna komma om brandlarmet inte går till dem utan till säkerhetsstyrkemän med tvivelaktig humor och intelligens.

Aja, det var ett sidospår. Min tanke var initialt att det är underligt att man har alla dessa branddörrar etc för att förhindra olyckor pga brand, men samtidigt tillåter att man trycker in ungefär ett och ett halvt tusen erasmusstudenter på en liten pub.

Efter erasmuspuben åkte jag hem, lekte med min Kubricks kub och skällde på min svenska vän som återigen gick hem till sitt förortsslott mitt i natten.

Till sist kan jag bara tillägga att du som har läst enda hit, om du återberättar allt för mig vid tillfälle så får du en present. Grattis, du har precis slösat bort fem minuter av ditt liv!

Standard-Erasmus dag 1

Okej, jag har bestämt mig för att dokumentera min vecka och har slumpvis valt ut denna. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag inte lyckas utan kommer helt enkelt skriva idag, kanske imorgon och sen låta massa andra saker ockupera mina dagar. Det här är iaf min måndag:

Tidigt på morgonen kunde jag inte sova. Berodde förmodligen på att jag varit uppe för sent under helgen. Jag sysselsatte mig i alla fall med att lösa min Rubicks kub. Igen. Och igen. Och igen. Sen somnade jag.

Men sen vaknade jag igen. Ungefär halv sju imorse gick nämligen brandlarmet. Eftersom man får hörselskador och eventuellt också hjärnskador av det höga ljudet måste man gå ut. Föga förvånande var det lägenhet B1.3 som stod för larmet. Den här gången var det nog helt på grund av ett felande brandlarm snarare än matos eller annan rök. Vi fick i alla fall stå ute i morgonkylan en halvtimma och vänta på att en skojfrisk snubbe från universitetes säkerhetsstyrka skulle komma och konstatera att det inte brann någonstans och stänga av larmet så att vi fick gå in igen. Jag somnade.

För att vakna igen, ungefär en halvtimma senare, klockan åtta, av att brandlarmet går. Igen. Den här gången sätter jag mig i farstun, stoppar in öronproppar och leker med min Rubicks kub i tjugo minuter innan en smart granne ringer till vår warden som på distans, tydligen, stänger av larmet. Jag går och lägger mig igen.

Sover till tjugo minuter innan föreläsningen i rättslära börjar. Jag rusar upp, käkar en macka och sätter mig på cykeln. Men läraren är sen som vanligt. Idag diskuterade vi Rawls theory of justice as fairness samt dennes teori om overlapping consensus. Det var hyffsat givande. En kille sov oblygt på bänken.

Sen käkade jag lunch med min svenska vän. Jag åt sushi, hon sörplade soppa. Sen gick vi till ett kafé, ett marockanskt sådant, vid Hyde Park. Jag drack kaffe, hon sörplade te. Jag fyllde i två enkäter.

Sen gick jag och handlade. Jag köpte kyckling, krossade tomater och lök. Hade nån vag idé om att göra nån slags tomatsås. Men icke sa nicke. För när jag satt och slöpluggade frågade min flatmate om jag ville äta med henne och de andra i lägenheten. De hade gjort chilli och cheesecake. Det smakade bra och kycklingarna fick häcka i kylen istället för i stekpannan.

Sen var det lite plugg innan jag stod värd för veckans pokerkväll. Vi har, ett par grabbar här i huset, instiftat en liten tradition; varje måndagkväll spelar vi poker. Det gick sådär för mig idag. Gick plus två pund, men det är i alla fall godkänt.

Nu sitter jag med resten av plugget inför imorgon. Då väntar föreläsning i statsrätt, seminarium i detsamma samt föreläsning i en futuristisk EG-rättskurs. Får se hur det går på seminariet eftersom jag ligger hopplöst efter. Detta då jag precis, ungefär fyra veckor in på kursen, bestämde mig för att gå den. Jag har med andra ord inte gått på en enda föreläsning än och imorgon har vi seminarium i polis- och ordningsrätt med konstitutionella undertoner. Tydligen kan man förvägras att få träffa sitt juridiska ombud i det här landet.

Well, well. Det var allt för den här gången. Nu ska jag bita tänderna i ovan nämnda seminarium om Sgt Lewis vidunderliga äventyr.

blandat

Tanke 1
Jag vill åka hem. Men sen, vad ska jag dit och göra.

Tanke 2
Så länge vi inte pratar med varandra, så pratar ingen med den andre.

Sak 1
Jag löste min Rubicks kub idag, men inte blev jag klokare för det.

Sak 2
Jag mötte en svensk idag. Han sa att den andra svensken sagt till honom att jag var festprissen i Leeds. Jag log besvärat.

Insikt 1
Kärlek är omöjligt i dessa tidevarv. Vi kommer ta livet av varandra innan det är möjligt

Insikt 2
Känslor är överskattade. Ingen bryr sig ändå om dem.

Sunday Dinner

Igår hade vi vårt första söndagsmiddag. Jag vet inte vad det är med ett erasmusutbyte, men det är tydligen upplagt för gängbildningar och konsolideringar som bara flygbranschen har sett maken till. Är det inte I som startar en facebookgrupp (under namnet the gang - originellt och bra) med påbud om dagliga luncher så är det spanjorer och annat löst folk (som t.ex. svenskar som jag) som etablerar traditioner till höger och vänster.

I alla fall, igår hade vi söndagsmiddag. Belgaren, fransyskan, australienaren och ena spanjoren gjorde några slags små tomatbomber med örtbullar (av kött, alltså). På detta blev det sen allehanda frukter (inte hela) doppade i choklad. Mums. Allt, inklusive föga imponerande engelskt "vin" för det facila priset av £3. Toppen! Vi var tolv stycken som trängdes runt bordet. Underbart!

Sen tog vi oss in till stan till ett ställe som enligt vissa skulle ha liveband varje söndag och dessutom ha gratis inträde. The HiFi Club visade sig mycket riktigt motsvara den beskrivningen och efter musiklyssnande och dansande till latinska toner började ett par killar spontandansa breakdance vilket vittnar om vilken skön stämning stället hade. Kanske blir HiFi en ny favorit vid sidan av the Wardrobe.

Sen var vi några som hade snöbollskrig på vägen hem, men det är en annan historia och jag tillägger bara att min svenska uppväxt har tränat mig väl för situationer som dessa...

Well well, från en tradition till en annan, nu är det snart dags för måndagstraditionen (poker).

They don't really want to do it

Jag tror att jag är gjord av pengar. Eller, att jag var gjord av money money moooooney, men att ja nu har spenderat it all och är slut. Slut slut slut. Både på svenska och engelska.

Är hemma och det är söndag och himlen är mjölkig. Lyssnar på la musica och filosoferar, mera mera, och funderar, dumdristigerar och ska kanske plugga men sitter bara här, hära hära, och ska skicka mera epost fram och tillbaka och tillbaka igen. Men fingrarna springer så snabbt att ingen hinner med och till slut så är det bara slut kvar. Slut slut slut.

Men så är det söndag.

.Restart.

Pubrundan gick bra. Tröjan var väl sådär, hamnade i lite tjafs med några fulla engelsmän som inte ville köpa att jag var svensk utan trodde att jag var rasist (?) och jag tjafsade emot men gick där ifrån mumlande att jag ju för i helvete har en svensk jävla flagga i ansiktet. Sorry, språket var det ja. Vårdat, var det ja.

Sen så var det ju onsdag, torsdag, fredag. Inställda tyskar och inställsamma. Har skickat en massa cv:n och brev och skit och shoppat lite till. Dansat i en stor källare har jag också. Det var mörkt, rökigt och stökigt där nere. Man såg inte så långt. The Wire, ja, hmmm, undrar hur man ska tolka det. Tror att det var en massa droger där nere. Var nog ett sånt ställe. Massa hård musik och massa mindre hårda människor då. Också jag då, men det var kul.

Sen igår så gick jag från rummet till garderoben. Från en bar till en annan. Från en snobb till en snobb kan man säga. Baren the Room, som nog mer var en restaurang egentligen var fin, dyr och så där snoffsigt snobbig. The Wardrobe, numera något av en klassiker, är ju mindre restaurang och lite billigare, i alla fall om man dricker kaffe som jag av någon outgrundlig anledning gjorde igår, men dest mer snobbigt. Fast på ett musikaliskt sätt. Igår var det ett band, ganska trevligt faktiskt, som hette Chunky butt funky. Ja, nej, det är inte felstavat.



Att någon ens orkar läsa det här.. Jag orkar i alla fall inte skriva mer. So long

yeah, that's fine!

Alright, made up my mind. Det blir en Otley Run tonight. Temat är flags of the world, och först tänkte jag att jag skulle klä mig svenskt, men det kändes lite väl patriotisk. Å ena sidan så har jag ju en svensk landslagströja med mig och lite färg i ansiktet på det så är det ju perfekt. Men å andra sidan, som sagt, så känns det lite väl patriotiskt och egocentriskt. Så jag lånar en engelsk landslagströja av Jon och kladdar lite svenska färger i ansiktet istället.

Annars då? Jo, jag pallrade mig upp halv ett, sen som alltid, och rusade i mig en macka på väg till bussen. (min cykel är ju vandaliserad. suck) som fick för sig att vänta lite på en hållplats i en halvtimma. Typiskt. Anyhow, jag kom fram till föreläsningen till slut. En kvart sen. Men den vevande tysken var inte där så det blev ingen föreläsning. Bummer.

Well well, nu väntar jag på att spanjorerna ska knacka på dörren så att jag kan dra mig ut och inhandla lite saker till ikväll. Färg och sånt.

Here are your mushrooms, sir!

Galen helg i London. Bäst helg i London.

Trött efter monsteruppsatser. Fortfarande trött efter monsteruppsatser..

Lever på en unstopable shopping spree. Är en unstopable shopping spree.

Så kan man sammanfatta tiden sen jag kom hem. Först två veckor maratonpluggande. Ja, alltså, jag menar verkligen maratonpluggande. Jag har bott på campus. Pendlat mellan Brotherton, Refectory, Edwart Boyle och nattklustret i Textiles Division. Jag har levt med näsan i böcker och tidskriftsartiklar. Irrat mellan Public Law Journal, Common Market Law Review och The Modern English Legal System. Underlevt ett liv med ögonen stirrande in i en tom datorburk med händerna fastgreppade om stackars små tangenter som inte kunnat göra något för att undvika mina desperata tafserier.

Men nu är det klart. Obscent språk till trots och outnyttjade vidder till svar. Jag måste skärpa till mig, men hur ska det gå när livet blir en enda stor rea och sakerna avbyter varandra. Jag köpte i alla fall inte skorna. De släppte inte in mig när det såg mitt sug i blicken. Beckomberga nästa, någon?

Men nu är det en ny termin. Den vevande tysken attackerade oss imorse med sitt välkomnande och imorgon tar resten vid. Sen ska jag kanske på en Otley Run. Kanske inte. Jag vet int. Ska kanske gå med i film society. Kanske inte. Jag vet int.

Men idag åt jag i alla fall en pasta till middag. Jag försöker verkligen kasta av mig känslan av att jag är en borttappad vante. Jag lovar.