We tend to die young....

Som de svenska soldaterna i Afganistan och hon som skär handlederna i ett av rummen här i Uppsala. Det ena ursäktar inte det andra. Men tyvärr är det så. Skillnaden är väl att soldaterna i Afganistan visste vad de gav sig in på. De visste att uppdraget i ett främmande land erbjöd osäkerhet och hot om våld och bråd död.

De visste det. Därför hoppas jag att de svenska soldaterna är kvar. De är där för att bidra med fred och trygghet för de familjer som arbetar för brödfödan där. Det finns en anledning varför svenska soldater inte springer runt med sina vapen riktade mot folk, varför de inte färdas i stora bepansrade fordon som strf 90 eller Sisu. För att främja fred och därigenom utstråla fred.

Jag önskar jag kunde utstråla fred. Var elak igår när jag inte borde det. Inte så att jag tycker det är ok att utstråla elakhet, bara att det finns mer eller mindre värre tillfällen. Och igår var ett sådant. Visst, det finns ursäkter. Men de väger lätt.

Och det är stunder som dessa jag finner att jag är svag. Jag bryr mig, därför blir jag arg på mig själv. Och ledsen. Men det går över. Endast styrka i sig själv kan få fram medmänsklighet och empati.

Annars är det en studiernas dag. Snön har slutat falla utanför men den ligger fortfarande och väntar denna första advent på granarna och gräsen. Inte på vägarna. Där har folk trampat ihjäl snöflingorna.

"...
Ett liv i en storm.
Ett liv med en lätt duns
avslutat
bredvid miljontals andra.
En krasch, en kollision med marken.

En plötslig konfrontation med ensamheten på alla snöflingors
kyrkogård.

En krasch, en kollision med en gemensam isolering.
En krasch, en kollision med en ensamhet i isolering.

En snöflinga lever sitt liv i en storm.
En snöflingas sökande är enorm."

Gillar den dikten.

Så det är biblioteket som möjligtvis väntar. PM måste skrivas. Sverige, EU och offentlighetsprincipen. Den funkar. Var bara inte på humör igår.

Men kanske idag.

Goddag!

"A different kind of love..."

Dagen har gått i förslappandets och arbetets tecken. Dock ej på samma gång. Var och en i sin värl har de existerat, sida vid sida, som efter varandra - för att uttrycka det så klumpigt och tvetydigt som möjligt. Och det är gott så. Det hela började med Futurama och slutade med en kassatömning i rekordfart.

"...not the ordinary one..."

Meena var med. Hon är duktig. Och jag var duktig, till och med chefen sa det mellan raderna innan han lämnade mig i sticket med komprimatorn. Jag hade handet djupt där nere och den blev nästan avklippt. Handen alltså. Men bara nästan. Egentligen inte. Och det är gott så.

Sedan var det hemgång och tainted love. Underbart, det är underbart det.
"...I'm trying to find..."

Sen så var det färgat. Hela världen. Eller en del av den. Förfärgat. Och det är gott så. Jag är nöjd med det. Fick till och med sjuklön också. Två dagars sjukskrivning. En dags ersättning. 1200 kronor. Gott det. Det är gott så.

Imorgon vankas det annat. Först ska det handledas. Ska våra händer ledas? Nog inte. Vi ska med kluriga kommentarer och vag vägledning ledas. Mot tentan, mot PM3. Och det är nog gott så. Inte för att hjälpen nog kommer bli så handfast. För det är så de vill lära oss här i Uppsala: genom att inte lära oss.

Men det är nog gott det - och jag spyr snart på uttrycket, men håll ut. Det vilar ju i alla fall på någon slags pedagogisk grund. Men i ärlighetens namn så känns det faktiskt som att jag är mindre kritisk i mitt tänkande nu. Jag var en Henrik men har blivit en Benny. Fast jag är inte säker på att det är helt av ondo. Det är nog gott så.

"...One that gives me what I want..."

Annars blir det lösande, eller halvt sådant, av seminarium innan jag beger mig till Akalla. Imorgon ska vi presentera oss, presentera våra syften, synliggöra vår värdegrund och riva ner psykologiska barriäer. Låter psyko bara det. Och pretto. Alldeles perfektiskt. Men det är nog en god idé som jag och J kläckte tidigare idag. Vi måste ju om inte annat lösa problemet med stöket. Men mer om det imorgon.

Alltså.

Imorgon: Handledning, Seminarieplugg, Akalla.

Idag har jag jobbat. Stängde butiken. Skönt. De passen är mycket lugnare än de på dagarna. Och på bussen hem var det fest. Bland lumparna. Haha, att man var, är, så....

Annars har jag pluggat lite idag. Kollat på futurama. Ännu en dag av förslappning. Hoppas det blir bättre imorgon. Borde ringa J.

Imorgon: plugg och jobb igen

Men Uppsalanatten existerade inte den heller. Det enda som existerade var musik, ett fönster, någon enstaka fallande sönflinga, en ensam lyktstolpe som trotsade allt och tända ljus.

I köket stod två ensamma ölflaskor.

Men det är väl så det ska vara. Nog så jag vill ha det. Ellerhur?! Ty annars hade jag väl slagit in på en annan väg. Och trotsat. Ellerhur...


Men nu står sig dagen stark. Den är matt. Matt är vad den är. Och helt underbar. För jag vill inte att den ska vara något annat. Jag tvingar mig till att se den så.

Fyran är levererad - femman kom väl bort någonstans - nästa PM hägrar i horisonten, arbetet väntar tyst. Det är väl. Kylskåpet fyllt och magen likaså. Så det spelar ingen roll. I must not go down that road.

The road not taken... Haha, sånt är livet. Bara en massa vägar överallt.

Och utanför har det fallit någon snöflinga, en vit arm flyger fram och tillbaka i fönstret mitt emot. Ryggen mot. Matta gröna tallar, och matta gråa hus. Allt är matt.

Men jag är färg. Ellerhur....

Jag drömmer. Drömmer drömmer. Som vanligt. Moment of truth. I always feel the same. Och det är just det som har varit det underbara men smått frustrerande på samma gång här i uppsala. Samtidigt som jag åtnjutit anseendet av success och framgång och populäritet så lever den gamla Benny kvar.

Så lever Benny kvar. Den som egentligen existerar. Den som bara existerar.
Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Hur jag ska tackla det. För jag är inte sådan. Egentligen vill jag inget annat än bli omhändertagen Näväl nog om det.

Nu ska jag förebereda mig för Uppsalanatten.

"Det är så det ska vara. Det är så jag vill ha det nu. Det är så det ska vara. Som en perfekt underbar lag. Perfekt och oförstörbar... ... ... som jag" ... ... ...?

Johanna rular fett!

M ringde. Och jag ringde med henne. Underbart. Och underbart är kort. Men tiden stod still igen. Jag trivs med henne. Vill ge henne råd. Hoppas det håller!

Ty, det är så det ska vara.

Perfekt och oförstörbar, existerar inte. Som jag.

Idag lämnade jag in PM. Seminarie-PM. Det var det som krävdes. Annars väcktes jag av en underbaring? Nog inte. Men tillräckligt ändå. Jag arbetar i det tysta. Inte ens jag märker det. För övrigt fanns de på stan. Och jag hjälpte en kamrat att hitta hennes fars försenade present.

Och vad kommer i tid?

Jag fikade med Emma idag. Inte koppen, gott ändå, och koppen var ju iofs med...

Sen så glodde jag på futurama - en njutning i sig - innan jag sussade sött i min soffa under en filt lyssnande till P3. Mysigt. Och det har varit tröst, spel, Msn, och alla andra ej-ta-sig-i-kragen-aktiviteter.

Och M. Nästan bäst. Helt klart i klass med väckningen...

Imorgon: Bg-möte, seminarium, utgång

Skrattet fyller hela aulan. Thomas Bull has done it again. Det har varit föreläsning i den tidiga vinterkylans Uppsala med andra ord. Kontrollmakt idag. När kommer vår egen kontroll på talan?

Hade RTG idag också. Rättsteknisk genomgång. Låter lika tråkigt som det var nervöst. Fick vänta hela genomgången på fyran. Känns lite skitigt fakiskt. Men man är ju med andra ord inte nöjd.

Annars har det varit typiskt killigt och PM-skrivande. Och det blev för mycket av båda. För båda. Men tre sidor är ju cirka två... Ellerhur!

Men nu: Drömmer om en säng närmar sig. Den flyger mot mig.

Eller är det tvärtom? En fråga om perspektiv.

Och jag gör en Johanna.

Min sista gnutta hopp. Var att synas, att bli sedd. Och jag glömmer bort att andas. För sex, musik och våld, var det vackraste som hänt mig. Sen själen min blev såld. Att synas utan att verka ser enkelt ut på håll. Men jag lever på impuls nu, via fjärkontroll.


Fast skillnaden är att jag alltid säger nej.


Imorgon: Lämna in PM.

Fast å andra sidan har jag dragit förhastade slutsatser innan. Så jag får hold mig horses och gå varligt fram...

Jag är en teaterapa. Ibland är jag en teaterapa. Därav tycker jag att det är kul att spela apa. Och processpel är ett apspel, och jag ville vara med. Men jag var åhörare. Kanske hade lärare en poäng med det. Är ju tillräckligt aktiv som det är redan kanske. Eller inte. Vem vet.

Så det var lite tråkigt.

Annars hade jag ju planerat att ägna kvällen och del av natten till festligare aktiviteter. Först förfest (i fel hus, på fel våning, i fel korridor, bredvid fel rum...), sen utgång. Men jag ångra mig. Lite synd.

Proportionalitetsprincipen kan användas till mycket... haha. Juridiken förföljer mig.

Och nu är det snart nirvana. På flera sätt.

Imorgon: Föreläsning, seminarieplugg, RTG...

Jag borde sluta brusa upp. Borde sluta brusa ner. Borde sluta tänka. Mer Kille! Mer Kille! Sluta inte!

Sorry, men sån är jag. Call me sensitive, men jag är jag. Bryr mig, och vill att andra ska bry mig. Jag ger motstridiga budskap och bilder av mig själv. Jag vet.

Sorry.

Lita på mig. That's all I ask for.

Gonatt

Är det skillnad på Uppsala och Stockholm? Bortom de disiga regnmolnen och differensen i befolkningsmändg, är det någon skillnad mellan de båda städerna? Det finns ju de som är av den uppfattningen, att det inte bara är det ytliga som skiljer de båda städerna. Att det inte bara är antalet invånare, städernas geografi osv som skiljer, utan även annat.

Det må mycket väl vara så. Diskussionen var av den arten och behandlade det ämnet ändå när jag besökte frisören imorse. De hade öppnat nytt. Det var fräscht, de bjöd på tårta, de hade gömt undan den gamla (anno 1910) inredningen i ett litet museierum. Och hon, araben som klippte mig, sa att skillnaden var påtaglig. Hennes man kom ju från Rinkeby. Och i Stockholm var alla kalla. Här i Uppsala var alla varma.

Märks attityden?

Kanske har hon rätt. Hemma är folk stressade, ytliga. Perfektisar. Jag vet att jag berört ämnet förut. Men perfektisarna existerar ju här i Uppsala också. Om man försöker påstå att människor (i den mån de verkligen existerar) här i Uppsala inte är pretantiösa och ytliga och egooistiska, att de inte är tvättäkta perfektisar, då har man fel.

Fel Fel Fel...

De smyger i gränderna runt domkyrkan och äter människor likt förbannat här som i Stockholm.
Men så är jag nog lite vinklad också. Stockholm är min hemort. Min uppväxt. Hur mycket den än växte åt fel håll. Men Stockholm är inte perfekt. Bara större. Och mer skillnad. Överallt. Stockholm kan vara Uppsala, men det kan också vara Mecka eller Vatikanstaten, kryddat med Kreuzerg-anda och annat smått och gott. Och Östermalm är ju i en klass för sig.

Så det är nog en skillnad, fast mest i folks medvetande. Som alltid.

Men Skåne rular ju fortfarande fett.

Nä, nu är det dags att plugga.

Sen: Akalla

Benny existerar inte. Han existerar inte. Finns inte. Eller: sinnebilden av Benny existerar inte. Fast det är ju det den gör! Bara inte i verkligheten.

Det skulle ju vara kul om han gjorde det. Om han verkligen existerat. Om han gått på denna jord med alla hans lärjungar bakom sig. Följande.

Följande. Tänk er följande:

Benny hade existerat. Benny hade utplånat sig själv. R Kan aldrig förstå det. Men å andra sidan är det ju en förtroendegrej. Kanske han vet? Jag tror det. Han accepterade mitt påstående igår.

Men JAG existerar. Och en del av mig förnekar jag. Annat överdriver jag. För mig själv.

Komplicerat det där. Jag författar åtminstone inga bondemanifest. Jag är inte så genomskinlig.
Så var det sagt. Elakt. Men sant.

Försök inte vara något du inte är. Försök inte vara något du är. Försök inte alls. Prata bara om dig själv!

Inte om Benny. Han existerar inte. Annat än i andras hjärnor.

Men likt förbannat är det Benny som smyger längs gatorna här i stan. Inte för att Benny någonsin smyger. Det är inte han. Det vore inte likt honom. Men så finns han ju inte heller.

Och ingen blev klokare av det.

Imorgon: frisering, seminarieplugg, Akalla.

Neutralt

Nu är nästan ännu en vecka slut. Snart är det helg och efter den en ny vecka. Imorgon är det basgruppsmöte och efter det seminarium sen konsert i Stockholm med R. Sen lördag. Vilket betyder övningstenta. Sen kanske Stockholm igen. Eller kanske inte. Och på söndag ska jag jobba.

Kul liv? Ja, ibland.

Idag har jag varit hos M. Kära M. Mycket trevligt. Hon bjöd på hjärt-te. Riktigt trevligt. Sen va jag hemma en sväng och hämta lite saker. Så nu har mitt rum blivit än mer ombonat och trevligt.

Jaa, va ska man säga? Finns inte så mkt egentligen. Det är ganska neutralt. Är lite orolig för en annan M. Har lite det problemet. Kanske för empatisk. Och i studentvärldens Uppsala, i studentkorridorernas Mecka, där finns det många själar att bry sig om. Men han fick en adventskalender, ett stort packet pucko och en chokladkaka. Fast någonstans känns det inte som tillräckligt. Tänkte i mitt stilla huvud att jag borde göra det ordentligt. Muntra upp honom. men så stängde han in sig. Och, tja, vad ska man göra....

Bryr mig i alla fall.

Och när vi ändå är på ämnet kan jag tillägga att R gör mig konfunderad. Han litar inte på mig, det står klart. Men vad vet jag. Jag litar på honom, han litar inte på mig. Är bara att acceptera och ta ett steg tillbaka.

Hämtade mina lumpenprylar idag också. Riktigt nice. Satt och tittade på bilder i minst en timma. Skulle kunna sitta oändligt längre.

aja.

Imorgon: Basgruppsmöte, Seminarium, Stockholm

"...nåt som gör mig så varm"

Usch så hemskt. Riktigt hemskt. Sitter här och lyssnar på Danne Stråhed och hans ballad om de skånska flickorna. Jag ryser nästan. Inte för att det är skönsång utan för att det brings back memories.

Sången drog mig mot P7s hemsida, och där fann jag att de nu dragit mot Strv-VM. Och där var bilderna på grabbarna. Grabbarna jag dragit ur stridsvagnar, som jag krälat runt i skogen med, som jag sett varje morgon, varje kväll. Grabbar som jag levt med i nästan ett år.

Och då känns det verkligen lite extra hur mitt hjärta slår. Och det känns sjukt. Helt sjukt. På bilderna hade de knappt ändras. Inte ett dugg. De ser ut som om det var igår. Och jag vet inte om det känns bra eller dåligt.

Helt sjukt. Helt sjukt. Kan inte släppa känslan och tanken. Den tiden var enorm. Alla känslorna finns kvar. Jag kommer ihåg känslan av att genom mörkret färdas på bussen de sista kilometrarna till regementet efter permis, känslan av att gå på tåget i Stockholm eller boarda flyget på Arlanda och när skymningen sen faller på Lunds station. Jag kommer ihåg känslan av att vakna tidigt om morgonen ute i fält och veta att det är en lång och betungande dag som väntar. Kommer ihåg känslan av stå i småkylan vid uppställningen. Kommer ihåg allt. Allt så väl.

Och det är slut. Fy fan vad jag saknar skåne. Hela jävla skåne. Inte bara regementet där ute på fältet. Utan snacket, de skånska städerna, luften, den skånska morgonen. Allt. Allt, Allt, Allt.

fy fan vad jag saknar det ibland.

Men det är slut. Och en ny dag har grytt. En ny tid är här. Den står inte ens för dörren längre. Jag har redan gått långt förbi den. Men den finns kvar. tiden och minnena. Jo, så är det. De kommer alltid ha en speciell plats i hjärtat. En mycket speciell sådan.

Imorgon: basgruppsmöte, seminarium och lite till.

Man sitter och lyssnar på Third Eye Blind. Deep inside of you. And all the others. Och ovanför mig svävar molnen mörkt. Det är så tydligt så tydligt, och ändå så tyst så tyst. Det är bara musiken som ekar. Och ljusen som slocknar.

Jag har en infektion i kroppen. Den äter sakta upp mig. Usch, så dystert det där blev. Idag är det söndag. Idag är det måndag. Emellan två dagar, två världar. Hoppas infektionen är borta imorgon. Skulle vara nice.

Och Third Eye
Blind
spelar på. De spelar på och jag lyssnar och jag skriver och jag lever, och jag olever. Jag är lycklig! Bara lite snuvig sådär.

Farmor och Hasse var här idag. Annars har det varit dötråkigt. Men det har ju å andra sidan varit söndag och felfritt. Eller kanske inte?

aja, vi syns imorgon! vem vet.

Imorgon: Plugg sen läxhjälp i Akalla

Snart har ännu en helg i juridikens och studielivets uppsala passerat. Och med den fler känslor och fler minnen. Jag har kommit att trivas här. När regnet faller och mörkret belägrar accepterar jag det och ler nog lite.

Patetiskt svammel.

Men jag trivs. Punkt.

Idag har jag inte gjort nåt alls. Jag har varit på bio med Rikard. Vilket ju iofs räknas. Bra film.

Sen har jag förslappat mig själv och kollat på mer film. Med Emma. Och då menar jag inte min kopp.

Imorgon kommer farmor och Hasse hit. De har kanske med sig min faster och dennes man och deras gemensamma son. Trevligt trevligt. Fast det innebär att jag måste städa. Igen.

Livet är att städa. Med enstaka storstädningar. Fast det verkar som att jag har ovanligt många sådana.

aja, de blir nog bra. Och rent. Rent bland smutsen.

Imorgon: Städa; besök; söndag.