fortare

Han betraktade sprickorna i tapeten. På den tiden var det fortfarande inte ovanligt att husen sakta rörde på sig så att tapeterna sprack. Det var som att också huset kände omvärldens rörelser och sakta vred på sig av obehag. Han hade vaknat några minuter tidigare till de många snabba dunsarna. Terrorn hade till slut spridit sig till hans grannar. Vad hade han gjort för att förtjäna det? Vad hade han gjort för att vara förtjänt av tung bas som spred sig genom väggarna?
_ Då, när de frågorna flockades i hans huvud, hade han ännu inte förstått räckvidden av det som hade hänt ett par veckor innan. Då hade han suttit på middag med några nära vänner och lyssnat på deras diskussioner och själv kastat sig in i några av dem. De hade suttit fyra stycken runt ett bord och ätit den obligatoriska pastan och druckit det anonyma vinet. Han hade till och med bjudit på kaffe. Det hade förväntats av honom och han hade förväntat det av sig själv. Att huset rörde på sig även då hade han inte lagt märke till.
_ Givetvis hade han varit medveten om att något var på gång. En vecka innan middagen hade han mött två vänner på ett kafé inne i staden. Inte samtidigt och inte på samma plats, men efter varandra bredvid varandra. Då hade han vagt uppfattat en oro. Han hade inte kunnat sätta fingret på vad det var och han spelade vackert med i det artiga spelet. Han tackade snällt när kvinnan bakom disken rekommenderade en annan dryck och han fråga pliktskyldigt intresserat hur maten smakade. Och när han låg och betraktade tapeterna funderade han på om hans bekanta redan då hade upptäckt de sprickor som nu dagade sig. Han mindes att han hade flackat med blicken båda gångerna även om han nu för sig själv påstod att det då var av olika anledningar. Men så är det ju så med sprickor som med mycket annat, de river upp det som en gång varit beständigt och helt. Lika litet som sprickor förmår hålla ihop förmår flackande ögon fokusera.
_ Det tänkte han på när han betraktade sprickorna i tapeten. Till slut avbröts dunsandet och han kunde med säkerhet lämna sängen. Han drog upp persiennerna och tittade med livlös och trött blick ut på det spruckna snötäcket. Inte ens snön ville spela med i hans spel, men det brydde han sig inte om. Istället smög han tyst ut i det större rummet och beredde sig en kopp kaffe. Om hans mor hade sett honom hade hon kanske betraktat honom med gillande min. Om hon hade varit där hade hon kanske redan väntat med en kopp i handen. Nu slog han istället på tv:n för att få lite sällskap till filmjölken och kaffet.

Med stat(t)isk komik ända in i Lucia.

Fars: typ av komedi som bygger på situationskomik. Karaktärerna är oftast trovärdiga personer som hamnar i en knipa och tvingas ta till lögner som sedan mynnar ut i en lång rad förvecklingar och missförstånd.

T5: associations- och skatterätt.

Idag fortsatte farsen här i Uppsala. Den här gången var läraren femton minuter sen till ett uppskjutet integrationsseminarium som vi knappt hade fått information om att det ägde rum. Sen när vi väl kom igång blev förvecklingen total men hon tröstade oss i alla fall med att det minsann skulle komma läsanvisningar till kurslitteraturen redan innan tentan. Den plikttrogna publik som vi var skrattade vi pliktskyldigt åt det komiska.

Kritiken har varit enorm mot lärarna den här terminen. Jag har inte haft något emot dem. Jag tror på dem och får en känsla av att de egentligen är kompetenta. Mycket kompetenta. Egentligen. Problemet för våra stackars skådespelare är dock att föreställningen T5 är just en fars. En fars med en mycket rolig och av skådespelarna allt mer öppet föraktad regissör. Tyvärr. Och jag som tyckte pjäs nr fem var ytterst underhållande. Fast det tycker jag ju fortfarande å andra sidan.

femton luckor kvar

Idag har jag liksom ingen lust. Jag har ritat upp ett gäng rutor i ett block genom att dra linjer lite kors och tvärs. Tanken var att rutorna skulle representera alla dagar kvar till tentan och att jag skulle fylla dessa rutor med planering och så. Tanken var ju god, men mer än så var det inte. Så därför har jag inte kommit längre idag än att jag har funderat lite kring det budgeteringsarbete som måste göras i vårt lilla företag. Visste ni att wasabi kostar ungefär 220 dollar per kilo? Jag trodde faktiskt att det skulle vara lite dyrare. I vilket fall så har jag inte kommit så mycket längre än så. Jag blev väckt av att låskillen kom och bytte lås och sen har jag snurrat siffror och försökt komma på anledningar till att plugga. Ja bortsett från de uppenbara som att det är tenta om ca två veckor och att det finns många luckor. Nån som kan hjälpa mig med det?

Annars så var jag på bio igår. Såg American gangster. Den var ganska bra. Den var lite lång dock och när jag kom ut ur bion så hade cykellåset frusit igen så jag fick springa hem. Det var alldeles för kallt för att gå...

Hur var det nu, plugga?

Men en gbg:are blev ordförande!!

Så efter lite order har studentstaden beslutat att tapetsera det stora sovrummet också. Trist det där att man måste ligga i för att få vettiga beslut tagna. Men välkommen till världen, liksom. Helgen var annars mycket trevlig. Hade årsmöte med min lilla nördorganisation och även om årsmötesförhandlingarna var onödigt tråkiga och motionerna onödigt onödiga var det ett trevligt spektakel. Träffade massa folk, hade trevlig årsmötesmiddag/fest och sista dagen hade vi kampanjplanering. Känns som att jag backar in i något. Men det är väl kul.

Idag är det i alla fall föreläsning. Repetionsföreläsning i skatterätt. Ska bli spännande. Nackdelen med att läsa saker i block och tenta av allt på en gemensam tenta i slutet av terminen är att man har de senaste färskt och det färska som bäst. Skatterätten slumrar med andra ord någonstans i bakhuvudet. Men det ska nog gå bra. BMC, here I come.

Sekunderna

Det hänger en klarblå himmel äver mig och från den skiner solen med ett starkt ljus. Snön ligger lite vit på marken, någon enstaka cyklar lite längre bort. Och ni vet, när man är ute i sista stund är det oftast bråttom. Då hänger det till och med på sekunderna. Därför blir jag omåttligt arg, frustrerad och ilsken när jag upptäcker att cykellåset har frusit. Just den stund då sekunderna vara olidligt utsträckta och övertygade att tänja på sig lite till fallerar den fysiska världen. Det skulle ta mig så mycket som några få minuter att fixa upp låset, men då är allt kört. En sekund kanske inte låter som så mycket, men ihopgaddade till sextio spelar det ingen roll hur snabb man är. Hinner de före hinner nån annan det också.

Typiskt mig att försova mig då. Även om det var sekunderna som gjorde det!

Full steam ahead

Fredag fredag fredag [ska uttalas nästan viskande i ganska snabb följd].

Det har varit tapetsering och målning. Det har varit föreläsning och seminarium. Det har varit fotboll och biljard. Det har varit öl och julmust. Det har varit uppvaknande och tillintetgjordanden. Det har varit Riksdag och Chokladkafé. Det har varit tystnad och skrik. Det har varit fem och två. Leenden och blickar. Men inte nödvändigtvis i de ordningarna.

Ikväll ska jag tvätta. Intresseklubben ska anteckna. Imorgon ska jag till stockholm på årsmöte och så ska jag plugga också. Sen börjar vi om från början.

Det känns så här långt som en bra vecka. Visst, det var en tanke där. Men jag landade rätt till slut. Nu är det full fart framåt som gäller. Inte titta bakåt för mycket, ty då riskerar man förlora färdriktningen. Man ska bara titta för att se att man håller kursen.

mmm

Nu är två rum nytapetserade och två andra nymålade. Det luktar klister och färg. Det luktar nytt. Det luktar fränt. Det luktar egen, fräsch lägenhet.

Vidare...

Idag är det hantverkare i butiken! Eller snarare en hantverkare, i lägenheten. Men han har gått nu. Han väckte mig och stod med sitt skägg utanför min dörr efter nån timma och sa att han inte hade några nycklar. Så nu är det bara att vänta som gäller. När han kommer tillbaka ska jag ner till JB och försöka stoppa in, eller trycka in, lite kunskap i skallen och få lite vett gjort. Var omåttligt inproduktiv igår. Visst, jag satt elller låg i soffan med en bok framför mig, men det hjälpte ju föga. Kände mig lite störd, men det gíck över sen när E kom hit och framför allt efter otaliga skrattattacker i grabbarnas sällskap framför fotbollen. De är bra tokiga de där. Så nu ligger jag i alla fall här i sängen med datorn i knät och väntar på att jag ska få lite energi så att jag jag dricka upp kaffet och bli pigg och sen sätta mig vid skrivbordet och vara lite produktiv. Och typ betala räkningar eller nåt. Visst är det underbart?

Diggar bara lite

Och så har solen gått ner ännu en dag. Gått vidare till nästa land, till nästa världsdel. Det skiner säkert där, men här, här är det bara mörker. Härligt. Idag var det integrationsseminarium nr 1. Det var en katastrof. Uppgiften var dåligt formulerad, läraren var illa påläst och kurslitteraturen hade få svar. Det gick nog sådär. Så nu är det bara två integrationer kvar och sedan är det tenta och ikväll ska jag till riksdagen på besök. Om den bara hade legat i Uppsala. Men nej. Det är det bara jag som gör. Nåväl, här i mörkrets Uppsala är det i alla fall trevligt. Gick upp tidigare än på länge och idag spelar jag Soul to Squeeze på hög volym. Kommer ihåg i somras när jag fortfarande jobbade på Ica city. Kommer ihåg hur jag brukade spela den på hög volym på mp3-spelaren på morgonen och hur jag stillsamt brukade dansa till den i hissen. Det var trevligt. Trött och rytmiskt dansade jag. Idag sitter jag mest still. Diggar bara lite. Och sjunger med, till och med i gitarrspelet. Trevligt. Och där ute lyser mörkret och där bortar slocknar solen. Vilket påminner mig. ... I alla fall. I fredags, också efter att solen hade gått ner, satt jag i en soffa på en inflyttningsfest. Jag hade druckit vin, jag var glad men vemodig, djup med uttryckslös och jag babblade på. Det var också trevligt. Hon måste ha skrattat åt mig sen. Eller kanske till och med samtidigt. Kommer inte ihåg. Det jag minns är i alla fall att jag var så där ytligt djup som man bara kan vara efter ett par för många glas vin. Jag skulle kunna tänka att jag är för mycket och jag skulle kunna fundera på vad jag sysslade med där. Och vad jag sysslar med här. Fundera på att springa och sen springa vidare, liksom. Men det gör jag inte. Det var en trevlig fest.

Och så slutklämmen, "och solen har gått ner här, och upp där. Och medan den vandrar vidare diggar jag vidare. Seglar förbi. I vanlig ordning. Är inte det livet?"

Klyschigt värre.

På språng

En kopp kaffe och sen är man på språng igen. Vaknade av att jag var jättetrött och irrade sen genom lägenheten till duschen. Det hjälpte föga. Men en kopp kaffe, och sen är jag på språng igen. Nästan i alla fall. Några minuter på cykeln lär ju hjälpa. Igår bjöd C på crepes med citron och socker. Mumsigt gott. Och kvällen innan gjorde jag och H tacos och egna chips till matchen. Som iofs var en besvikelse. Vänner är bra att ha. Blir så mkt roligare så. Nu ska jag cykla vidare. Vidare, vidare.

Nämen, en vulkan!

Ska snart ner på stan för att möta upp min lilla basgrupp så att vi kan skriva ihop ett litet svaromål så att vi kan äga på rättegångsspelet imorgon. Kommer bli nice! Imorgon kommer för övrigt en hel del bli fixat i lägenheten och det kommer vara fredag, vilket ju aldrig är helt fel. Dessutom så tycker jag att det här med Vulkan är hur coolt och ballt som helst. Fast idag, idag så vill jag bara dansa. Dansa, dansa, dansa. Typiskt att det är torsdag, finns ju ingenstans att gå... Och nej!

Kanske kommer jag istället gå på UF. Får se om jag får med mig födelsedagsbarnet.

Nu: musik!

Stoppa CO2 utsläppen - rädda B:s syreintag!

Oj, den gäspen var större än anat. Tänkte bara öppna munnen lite och suga in en nypa luft. Och så sitter man här som en blåval istället, ätande hela lass med luft. Den var ny: stoppa CO2 utsläppen - rädda B:s syreintag. Iallafall. Igår var ju en rolig dag. Linda - vår lärare - var säkrare än vanligt och riktgt på alerten. Men ändå kändes det som att det fattades nåt. Och sen så surrade vi ju in oss på ABL 25 kap. Jag är inte helt säker på att vi gjorde allt rätt. Får väl fråga i lugn och ro sen. Nåja. Nåja, nåja, nåja. Nu har jag suttit här och blåvalat alldeles för länge. Jag ska ju sitta på JB ju och repetera shadow pills och golden pac mans. Eller hur det nu var.

sakta, sakta

Det snöar från blå himmel idag. Vackra små vita flingor som tappade från ett klarblått hem högt där ovan. Levda i ett liv av storm med ett sökande som är enormt.

De kraschlandar just nu på en grön gräsmatta.

De senaste två dagarna har jag knäckt nötter. Jag har suttit med en massa rättsfall om ansvarsgenombrott. När man väl får en gåta, då bara måste man läsa den, ju! Jag tror att jag börjar närma mig slutet. Problemet för mig - dum som jag är - är inte att jag inte fattar grejen eller att jag inte förstår kontentan. Problemet för mig - dum som jag är - är att jag gett mig fan på att jag ska förstå varför och hur man kan läsa detta ur högsta domstolens hieroglyfer. Varför, liksom. Som vanligt.

Snart kommer Emma, sen ska jag på basgruppsmöte. Tiden springer, och jag med den! :)

vart tog alla maskrosor vägen?

Jag har svårt att bestämma mig för om jag har varit produktiv i helgen eller inte. Jag har å ena sidan lagt ner nästan 12 timmar på Carolina Rediviva och JB men å andra sidan så var det mycket snack och lite verkstad. I alla fall så är jag fortfarande lite ledsen över att min gamla dator kraschade. Så mycket försvann. Alla bilder. All musik. Alla dokument. Dokumenten är nästan värst, jag har inte sagt nåt men nu är det väl ok. Jag hade börjat skriva seriöst och jag hade kommit en bit. Men nu är det slut. Och jag som skulle skriva en bok. Trodde jag, ja.

Lägenheten börjar i vilket fall ta fart. Jag och M snackade lite igår och nu har vi fler idéer. Ska bli hur kul som helst att få rum efter rum klart!

Nu ska jag snart i alla fall till BMC och på föreläsning.

Framåt!

Stället som jag har flyttat till verkar vara grymt mycket mer vuxet än det stället jag flyttade ifrån. Där ute i floggan skrek studenterna som galningar som på kommando varje dag klockan tio, och här springer pappor - som på kommando - och drar runt med sina fyraåringar som sitter på pulkor och snowracers. Tål att tänkas på. Det finns en granne också. Här på det nya stället alltså. Hon är inte en pappa, hon verkar mer vara en knarkare eller nåt, så floggan är liksom alltid närvarande. I alla fall, jag är ändå likadan här. Sitter framför datorn nu och ska strax - som på kommando - ner på stan för att plugga.

Music, maestro

Hittills den här terminen har jag varit fler gånger på Stockholms än jag har varit sammanlagt under alla andra terminer. Och igår mötte jag en kille i frack som hette Truls och som pluggade filosofi och företagsekonomi. Jag är fortfarande lite osäker på om han drev med mig eller inte. Jag tror han gjorde det. Jag måste i alla fall ha drivit lite med honom. För när han frågade mig om juridik är svårt svarade jag att det inte alls är det eftersom det bara "handlar om att övertyga domstolen eller eventuell motpart om att du har rätt." Och lite cyniskt kan man ju uttrycka det så. När han sen frågade om juridik inte handlade om rätt och fel svarade jag att juridik är att välja rätt blanda de tre olika rätta svaren och helst undvika något av de felaktiga svaren. Han sa att han förstod. Men han drev nog med mig. Truls, den skojaren...

Därmed basta!

Nej nu får det vara nog! Nog med slappande! Nog med slöande! Bara för att jag trotsade med att slappa hela dagen igår satt jag som ett jävla fån på seminariet idag! Eller, nja, lite är väl på grund av att man har skrivit en lag som inte går ihop men jag har ändå varit tvungen att plugga hela kvällen. Nåväl, nästan i alla fall. I alla fall. Nu förstår jag hur reglerna funkar. Däremot så fattar jag inte alls varför. Jag menar, vad motiverar att man binder bolag även om tredje man är i ond tro och om styrelsen, vd:n eller särskild firmatecknare på uppdrag av någon av dessa rättshandlar i strid med verksamhetsföremålet, andra föreskrifter i bolagsordningen eller av andra bolagsorgan? Visst, jag fattar att tredje man vanligtvis inte har kunskap om sådana föreskrifter o.s.v., men ändå?!? Ok, egentligen vet jag ju varför, för att man ändå kan angripa avtalet på obligationsrättslig grund enligt AvtL 33§ och 36§. Men det var det ingen som sa på seminariet idag och det står inte i kurslitteraturen. Det tog mig en hel kväll att fatta det och även efter det tycker jag det är konstigt. Mycket konstigt.

Om det är såhär det är att vara jurist ger jag upp!

Nu: back to the books.

Campus - för dig på väg ut i ångest

Fick Campus nya nummer tidigare i veckan. Den är riktad för oss som är på väg ut i arbetslivet. Jag är inte på väg ut i arbetslivet. Jag knegar på ICA bland och det enda stället jag är på väg till är ångesten. Seriöst, den tidningen ger mig ångest. Jag känner de kalla kårarna längs ryggen när jag läser om alla duktiga tjejer och alla hårda chefer och alla tuffa krav. Ångest. Idag stavas det ångest. Och snor.

Det stavas disträ

Jag har en återkommande dröm. Ja, vad är det för start egentligen, typ som "Hej, jag heter Benny och jag är alkoholist", men det är en annan historia. I vilket fall har jag en återkommande dröm. Den handlar om att jag springer runt på ett Arlanda som inte alls ser ut som Arlanda. Det ser ut som Arlanda på några ställen, men byggnaderna är alldeles för långa, alldeles för låga i tak och alldeles för mörka. Men det är Arlanda, det vet jag. I drömmen är det Arlanda. Nåväl, i drömmen i alla fall springer jag runt i detta långa, mörka och lågtakiga Arlanda. Det börjar alltid med att jag står någonstans där Terminal 2 ligger i verkligheten. Jag står alltid med några vänner eller andra obekanta, företrädesvis kvinnor, och pratar. Vi pratar skit helt enkelt. Sen helt plötsligt, när någon av mina vänner är helt uppe i någon diskussion om något halvrelevant, komer jag på att jag ju minsann ska med det där flyget. Det där flyget som jag måste checka in till först och som jag måste checka in till i andra änden av Arlanda. Ungefär där Terminal 5 ligger idag.

Det stavas disträ. Disträ och likgiltig. Det vill säga likgiltig som i ointresserad. I vad är dock oklart. Jag sitter numera mest hemma eller någon annanstans och gör det jag ska. Fast det är ju inte heller riktigt sant. Jag har kanske gjort det de senaste dagarna bara, och inte ens då gör jag det jag ska. Det stavas disträ helt enkelt.

Och så måste jag ju börja springa. Jag springer upp för trappor, ner för trappor, förbi dunkla kaféer och ibland ner i källaren där jag och mitt sällskap brukar få treva oss genom det totala mörkret. Källaren består nämligen av rum som liger vägg i vägg med dörrposter emellan. Det är bara det att mitt i rummen står alltid ett stängsel som en mur och uppgiften är alltid att ta sig förbi den här fängslande muren. I mörkret. I källaren. Med mitt sällskap. I all hast och med mycket stress.

Disträ och likgiltig. Med för mycket tid till eftertanke, som en dag som denna när de vita blodkropparna strider i stora fältslag, blir likgiltigheten mer påträngande. Men den är bara en kuliss. En chimär. Faktum är att jag längtar efter ändlösa kaffesessioner på intressanta kaféer på bakgator i stora städer med en laptop eller anteckningsblock bara därför att jag annars hela tiden delar mitt kaffebröd.

Någon gång sen när jag kommer upp ur källaren och fortsätter springa genom de långa hallarna förbi de dunkla butikerna och kvinnor med stora vagnar med tvätt i, springer jag så småningom sedan förbi mitt sällskap jag samtalat med i andra änden av Arlanda. Jag springer bara förbi dem. Hejar lite, ler kanske smått, men fortsätter ut i den stora hallen som i verkligheten är den stora utrikeshallen. Då ungefär, utan att röja en min eller stanna av, kommer jag på att jag har glömt mina stora väskor där jag började. Men jag slutar inte springa. Jag fortsätter mot målet som nu ligger riktigt nära.

Disträ och likgiltig. I en chimär. Allt är väl en chimär kanske. I alla fall. Jag trivs ju där. Ibland när jag sitter och filosoferar som nu och när jag tränger bort bolagsrätten och skatterätten och lagboken och anteckningsblocken funderar jag på mitt lilla kafé på den där bakgatan i en stor stad. Jag undrar när jag ska landa där, när jag ska sitta där. När jag ska sitta där med min laptop - som förhoppningsvis fungerar - eller mitt anteckningsblock och skriva på min lilla ointressanta roman. Jag ska dricka kaffe, det ska jag i alla fall. Undrar när den illusionen blir verklighet. Jag kan se det framför mig.

När jag står vid incheckningsdisken är jag lite andfådd, men inte ens i närheten av så andfådd som jag borde vara efter att ha rusat upp och ner för dessa oändliga trappor och förbi dessa dunkla kaféer. Det går i alla fall bra att checka in och jag får frågan om jag har något bagage. Ungefär där slutar drömmen. Ett annat slut skulle kunna vara att jag springer tillbaka till starten och hämtar bagaget. Ett annat skulle kunna vara att jag struntar i det och åker utan bagage. Jag har fått för mig att om jag skulle springa efter väskorna så skulle jag missa flygplanet. Men så har jag ju också fått för mig att jag skulle missa det ändå. Väskorna verkar liksom inte så viktiga längre. Kanske har det blivit skjutna av någon flyplatsvakt också.

Det stavas disträ och det kommer gå över. På tv snackar de om det så kallade hattmåttet som tydligen ska se ut som någon slags fotsula och som ska generera en doktorshatt á 4000 kr. Disträ. Idag: disträ.

and so are the days of our lives

Man kan aldrig ha för mycket ambitioner, bara för lite tid.

Jag har flyttat. Och det känns ju underbart även om jag saknar korridoren. Och så har jag fått en krashad svan till dator på skrivbordet. Den vägrade gå upp på morgonen. Och jag som har en knappt påbörjad pm till på måndag, den är till och med en värre sjusovare än jag. Jag har också försakat plugget, även om läraren iofs menade att vi var det bästa hon hört på hela terminen. Även om det nu mer var en artighetsfras. Nåväl.

Nåväl, nåväl, nåväl. Jag kämpar på och tiden räcker inte till. Bägaren är full men jag är törstig och jag dricker snabbt. Yeah, baby, som vanligt. Yeah, baby.

Yeah yeah yeah.