Hysteriskt. Hysteriska dag, när ska du sluta? Först var jag kriminell sen spillde jag stearin på fönsterbrädan. Det slutade med en rosa hamburgare på Snerikes och sväljande studier i ett ljust bibliotek.

Men det var kul. Och educative.

.Kriminell.

PM skulle hämtas och jag anlände klockan tolv. Hon var på lunch - "Kom åter klockan 13." Och så jag gjorde. Men då hade hon gått hem - "PM finns i en annan ände av labyrinten". Men det rummet hotade också med en lapp. Som lovade kl 14. Jag gick in och tog mitt PM ändå. Ett annat ramlade ner på golvet från stolen. Jag är så diskret. 10 poäng. Godkänt.

.Stearin. - (S var instängd i en garderob på tåget)

Jag spillde stearin på O's fönsterbräda. Men det var det värt. Ljuset fick ju fart. Det rusade fram/ner/bort till slut mot slutet. Vi rusade också (det tog bara tre timmar) genom ett seminarium. Men det gav väl något tror jag: skratt och russin... Jag måste sluta vara spydig. Det var givande!

.Rosa Hamburgare.

Need I say more? Annars var det bra. Rummet var ju runt. Hehe, must stop this game.

.Ljust Bibliotek.

"Gå hem och sov med Estoppelprincipen. Kalla kudden för 'estoppelkudden'." Haha Hysteriskt. Men det är ok. Det var en bra dag.

---
Jag skulle behöva städa nu egentligen. Men jag tror jag skjuter på det till imorgon. Imorgon bitti. Sen ska jag till Rotebro och faster A. Halva släkten ska fira julafton. En vecka innan. Som vanligt. Sen ska jag hem igen. Söndagen lovar ju bad med F. Avlopps-F. Haha, shit vad jag är taskig. Amen.

Nästan lika taskig som Faktum är. Sen när försöker jag rekrytera små barn till Opus Dei? Hysteriskt bara det. Och Absurt. Med stort A. Hehe.

Anyway. Nu ska jag ta mig i kragen. Eller nåt. Är nästan på humör för att gå ut. Men alla små barn sover. Förutom jag.

Imorgon: Städning och julfirande.

6 dagar kvar

Less than a week to go...

Idag irrade jag runt ett halvt varv i Luhagen. Lutan eller Lutis? Om detta tvista de lärde. Men det ju å andra sidan en fråga av mindre vikt så här i tentatider.

I alla fall. Jag pluggade med A och O hemma hos O idag. Mkt givande. Så många timmar som jag ägnat åt tentamenstudierna som jag har gjort idag har jag nog inte lagt ner innan, ens totalt. Men det lovar gott. Rent studiemässigt alltså. Tentamässigt märker jag att det finns en del luckor att fylla.

Men inte ens den vetskapen frammanar någon slags stress eller starkare vilja att plugga på. Dumt. Men det löser sig nog.

Imorgon ska jag få tillbaka min PM. Läraren är förmodligen fortfarande sjuk i vinterkräksjukan, men förhoppningsvis har PMn hittat till någon vid namn Agnetha Klahr (OBS! Stavningen är ngt oklar). Vore ju skönt att veta hur många poäng man har tillgodo.

Ikväll: läsa kompendierna? HA! den var rolig, dra en annan!
Imorgon: ytterliggare juklappsshopping, hämtande av PM, mer studerande hos O. Möjlig middag med A och O.

Nedslag två

Eller ett. Det förra sitter kvar. Det var ingen glaskastardag då. Och det är det inte idag heller. Idag är en tittautgenomfönstretdag. Och de dagarna är ju som de är.
Vet inte vad det är som hänt med min mage. Den skriker verkligen. Jag tror snart att det bor en liten gubbe där nere som inte har bättre för sig än att föra oväsen och störa. Störa allt.

Fast kanske är det bara kaffe. Även om magen ropar efter det också. Nästan mer än efter spriten. Läskigt det där. Riktigt läskigt det där.

Allt är läskigt. Men det är bara att acceptera.

Min lärare har vinterkräksjukan. Stackars henne. Hoppas hon inte har spytt ner våra PM. Var inne på institutionen idag för att hämta mitt PM och se resultatet. Hon var ju inte där så de blev inget av det. Jag gick till biblioteket istället.
Men där blev jag inte heller kvar länge. Jag vet att jag är flyktig. Kanske för flyktig för mitt eget bästa. En ensamhets självförverkling. Eller kanske bara självförakt som A uttryckte det. Jag stannade i alla fall i bara en halvtimma. Sen gick jag för att shoppa julklappar. Fast det blev knappt nåt av det heller. Det slutade med att jag snäste lite väl hårt åt korrisarna i köket efter att bara ha handlat en julklapp till den äldre lillesyrran.

Sen stirrade jag ut genom fönstret i nån timma. Efter det satt jag tyst och blev klippt. Sen kringvandring innan jag fann mig själv stå i köket hemma igen och städa. Old enough to stress, only mirrors tell the time.

My life will go on.

Om en vecka är det tenta. Tiden går fortarte än man tror. Skrev det till och med på en av de julkort jag skickade idag. Till min ena morbror. Undrar om han fattar. Imorgon ska jag plugga med A och O hemma hos O. Blir nog bra. Då är jag tvungen att le och framför allt tvungen att plugga. Lika bra. Jag är nog rätt duktig på båda när det kommer till kritan.
Både att le och att plugga.
Frågan är egentligen hur mycket av det som är sant och äkta. Men så länge ingen ser skillnaden så gör det väl inte så mycket. Somliga verkar ju inte ens förstå att jag vill ha stöd när jag säger det. Men skit samma. Jag spelar ju ändå bara ett spel.

Undrar bara vilket spel...

Nåväl. Kanske lite plugg ikväll ändå. Får se.

Imorgon: Tentaplugg mellan A och O

"Har du tagit dig i kragen idag? Gör det!"

Orden slåt hårt mot mig när jag vänder på huvudet. Fan, när ska jag ta mig i kragen?, frågar jag också. Om bara motivationen och viljan att trycka in lite mer - bara lite mer - information i huvudet skulle infinna sig. Jag verkar helt enkelt inte bry mig.

Det enda som tvingar fram en svag - så svag så svag - ångest är att jag nu nästan tillbringat ännu en dag i allt-annats-tecken. När ska jag ta mig i kragen? Jag som knappt ens har en krage idag.

Övningstentan gick bra, PM2 likaså, PM 3 får jag imorgon men jag är inte orolig, på seminarierna har jag varit ganska aktiv, har blivit uppmuntrad av såväl kursare som lärare. Inte så konstigt att jag tar det med ro. Bara det att en liten känsla i magen säger att jag borde plugga, annars kan det gå åt skogen.

Men jag tittar på spa-behandlingar på Internet och lyssnar på Jamie Cullum istället. Grymt soft. Jag bryr mig knappt. Kanske ändå lite eftersom jag skriver om det.

Solen har gått ner nu igen. Månen tronar på himlen. Gatlyktorna envisas i kylan. Nåväl, så kallt är det inte. Men det borde vara det.

Snart är året slut i alla fall. Jul och Nyår, sen 2006. BANG! hmm, jo, visst är det underligt att åren bara flyger fram. Men jag ska inte summera det lilla nu.

Åter till studierna. Eller snarare, åter till avsaknaden av studier.

Imorgon: RTG, julklappshandlande och klippning.

Solen är på väg ner igen. Domkyrkan ståtar i blått, allt övergår sedan till lila för att sluta i blått igen. En regnbåge i miniatyr. Underbart vackert.

Snart åker jag förbi domkyrkan. Igen. Ska till Stockholm och Akalla för att ha terminsavslutning. Det blir inga kakor och bullar. Det blir för kladdigt. De små ligisterna skulle gjort om biblioteket till ett bombat bageri. Eller konditori. Men slut för terminen är det. Några veckors uppehåll, sen är vi alla igång igen.

Om tio minuter går bussen. R väntar redan tålmodigt.

the Field Mice - If you need someone

Kanske hinner jag med Vår författning på vägen. Kanske inte. När ska stressen komma? Den är borta. Borta, borta.

Stressen, var är du?

Jag är inte här längre...

--------- 16.10

Det satt en psykiskt sjuk man på pendeltåget. Han satt i ett hörn med en väska mellan sig och världen. Han sa att han var sjuk. Han tittade misstänksamt på folk med sina insjunkna ögon när de försökte sätta sig bredvid honom. De flesta gick sin väg. När tåget lämnat stationen började han skrika. "Jääävla Uuungdomaaaar!". Det var inte ett riktigt skrik. Mer ett högljutt klagande. Han skrek så lite då och då samtidigt som han stirrade framför sig. Folk ignorerade honom.

Sen slog han till den unga tjejen framför sig. Det var då jag fick nog. Jag ställde mig upp och sa åt honom att det fick vara nog. Att man faktiskt inte fick slås. Mannen försökte ursäkta sig med att alla ungdomar provocerat honom. Men jag upprepade barskt där jag stod framför och ovanför honom att man faktiskt inte fick slås. Det var som att skälla på ett barn. Sen satte jag mig ned igen. Den unga flickan flydde till en annan del av vagnen.

Sen klagade han sig igen: "Jääävla Uuungdomaaaar! Om jag hade en revolver hade jag skjutit er allihooopaaa!" Jag tittade ut genom fönstret. Så långe han inte slog någon. Mannen framför mig manade mig att vara tyst. Svenskar är minsann fega. Även de invandrade. Och sjuklingen fortsatte att trycka i sig godis. Och skrika.

--------- 16.30

Busschauffören vågade inte ta min remsa. Han puttade ned denmot golvet med sitt pekfinger när han plikskyldigt stämplat remsan efter att vi fått stå och vänta på att han skulle öppna dörren i en halv minut.

--------- 17.00-19.00

Ligisterna var tillbaka. De skrek och förde oväsen. De påpekade J:s skönhet och sa att jag skulle få 100 kronor om jag gick med henne till toaletten och satte på henne. Jag kommer inte ihåg om det var före eller efter en av dem fösökte köpa min telefon efter att han ville sälja en annan. Det var nog i alla fall efter att en av de som ville ha läxhjälp slagit ligisterna en efter en.

Innan vi gick fick vi varsin Alladinask av biblioteket. Vi sa att vi inte skulle komma nästa vecka. Det är för att det är jullov, men vet de det? Spelar inte så stor roll. Fast det är synd om de som vill lära sig något.


Nu är jag hemma igen. Ska plugga mer och tvätta ikväll.

Imorgon: Plugg för hela slanten

Nedslag

Trötthet..
Mina fötter luktar svett och jag somnar nästan. Det är inte så att arbetet tröttar ut. Egentligen. Egentligen inte. Bara ibland.

Sökandet. Efter tro, pengar och vänner. Success and happiness. Sökandet i en värld där sökandet inte existerar. Där bara jag existerar. Och du. Och vi. Ni. Sökandet leder mig till mig själv. Runt runt.

Vi springer i ringar. Jag springer. Jag sprang. Sprang för att stå still.

Lika mycket som jag lånar. Skäms på mig.

Men nedslag är å andra sidan inte helt ärliga.

Tro inget fel. Det ligger inget fel i det. Idag är ingen glaskastardag. Blott en arbetsdag.

Arbetsdag. Och jag slocknar. Likt adventsljusen.

Och fötterna luktar fortfarande svett. De vet inte om det. De har glömt bort det. De lever sina dagliga liv, går sina dagliga liv, i tron att de är lukfria.

Men de luktar bara obefriat. De förpestar.

Ska nog ta och tvätta dem. Ja, det ska jag nog.

Senapsdiskussionen var för övrigt intressant idag. Vi människor, ni människor, finner sannerligen underliga saker att diskutera och skratta kring. Vem kunde ha anat att senapstanten skulle säga till senapsmaken att den svarta estninska senapen är starkare än den röda.
Ett hysteriskt skrattanfall - i magen - senare, eller kanske tidigare (?) letade vi alla efter en grekisk friterad ost under japansk täckmantel i all världens mats hyllor. Osten existerade inte. Den luktar säkert för illa för att få göra det. (Det finns ingen motsättning i det, försök inte)

Imorgon: plugg och terminsavslutning på läx-hjälpen i akalla.

Vad fan höll grannarna på med inatt? Fönstret skallrade i takt med deras dunsande beteende. Det lät som att de släppte sandsäckar. Halva natten. "Nu jävlar", sa de. Nu jävlar vadå? Nu jävlar ska vi skallra fönster så det står det härliga till?

Så jag och R fick svårt att sova. Han sov (försökte i alla fall) här eftersom de tapetserar (åtminstone var det tapetserig som de påstår sig hålla på med - ingen vet) om hans rum.

Kafka har för övrigt invaderat mitt rum och min hjärna för tillfället. Efter ännu en sjusovarmorgon - och förmiddag - har vi analyserat hans lilla process utan och innan. Men vi är inte riktigt klara eftersom jag äntligen kom ut on the road på en löparrunda till en avlägsen kyrkogård. Hoppas det håller i sig bara. Är nog alldeles för odisciplinerad vid närmare eftertanke. Men vem vet.

Några gamla gymnasieklasskamrater undrade om jag ville följa med dem till Stockholms ikväll. Tveksamt. De står inte i allt för hög kurs plus att jag är lite småfattig. Men vem vet. Igen.

Så det blir nog mer Kafka och lite repetition. Lite repetion. Och en R som barrikerar golvet ännu en natt. Det är ok. Så länge hans inflyttade kylskåp och grannarna håller sig i skinnet. I den mån de har något.

Imorgon: Basgruppsmöte, seminarium och glöggkväll.

15 dagar kvar...

"Somethings in life may change, and some things they stay the same..."

Vaknade 12.24 idag. Jag hade sett andra tider, som 10.37 och 11.46, men det hjälpte inte. Vissa saker kan man vända sig om mot och låtsas att det inte existerar.

Idag ska jag plugga. Nedräkningen har börjat, Josef K har ramlat ner från bokhyllan och nya nya block ska inhandlas. Jag tänkte skriva om mina krumelurer från semenarierna och föreläsningar till förståeliga fakta innan jag börjar plöja igenom kurslitteraturen och några rättsfall. Sen är det övningstenta i sällskap med andra.

Jag nyser. Så det är nog sant.

Men jag får se hur det går. Har en tendens till att strunta i vissa saker. Fast det brukar lösa sig.

Nu ska jag till ICA Maxi och shoppa lite...

Om man spottar extra mycket och förnedrar motståndaren, vinner man ett processpel då? Den stora gråa filten trodde visst det. Men han vann inte. Jag vann. Jag spottade mest.

Egentligen spelade det inte så stor roll. Och jag visste ju ändå att han hade rätt. Men med tillräckligt mycket aggresivitet och retorik på en och samma gång kan man lura de enögda att tro i 3d. Och jag ville ju vinna. Och det gjorde jag ju också. HA!

Har vi mejlat varandra? frågade han. Kan man bli mer fånig? Mer korrekt? Jag garvade åt hans fånerier när han svarade första gången på mitt mejl. Och alla andra gånger för den delen. Mer korrekt och lillgammal kan man väl inte bli? Han ser ut som 22 och vill se ut som 65. Men han log när jag svarade ja. Han njöt väl också av att ha rätt.

Annars bjöd han på en kommenterad övningstentamen och sålde några gamla tentor. Det gick bättre än jag trodde på övningstentan. Inte för att jag var nervös. Men omdömet ger mig hopp. Fast under ytan så samsat lugnet med paniken. Ingen av dem har väl vaknat än antar jag. Det är väl mer lugnet som andas i rytm. Därav sinnesstämningen.

PM:n var klar i söndags, än mer klart i tisdags och färdigfilat i torsdags. Rätt nöjd. Så helgen bjöd på pretantiöst kalasande i en gigantisk trea i hammarby sjöstad, pengaslöseri vid slussen, racerstädande, en lugn korridorsfest, en hetsig korridorsfest, en borttappad gäst, en halv pizza och ett gigantiskt julbord. Och glögg såklart. Helt ok med andra ord.

Och gårdagen gick i de dövas tecken på Ghuben. Innan vi gick till Anna och snackade skit. Ekonomikum är stort men vinsten idag ännu större. Det gjorde mig gott. Även om jag känner mig lite patetisk för min brinnande hunger efter en vinst. Men domarna dömde till min fördel och läraren sa att det var okej efter fnittrandet. Och EG-domstolen tyckte annat.

Men i denna kafkavärld är det bara tentan kvar.

We tend to die young....

Som de svenska soldaterna i Afganistan och hon som skär handlederna i ett av rummen här i Uppsala. Det ena ursäktar inte det andra. Men tyvärr är det så. Skillnaden är väl att soldaterna i Afganistan visste vad de gav sig in på. De visste att uppdraget i ett främmande land erbjöd osäkerhet och hot om våld och bråd död.

De visste det. Därför hoppas jag att de svenska soldaterna är kvar. De är där för att bidra med fred och trygghet för de familjer som arbetar för brödfödan där. Det finns en anledning varför svenska soldater inte springer runt med sina vapen riktade mot folk, varför de inte färdas i stora bepansrade fordon som strf 90 eller Sisu. För att främja fred och därigenom utstråla fred.

Jag önskar jag kunde utstråla fred. Var elak igår när jag inte borde det. Inte så att jag tycker det är ok att utstråla elakhet, bara att det finns mer eller mindre värre tillfällen. Och igår var ett sådant. Visst, det finns ursäkter. Men de väger lätt.

Och det är stunder som dessa jag finner att jag är svag. Jag bryr mig, därför blir jag arg på mig själv. Och ledsen. Men det går över. Endast styrka i sig själv kan få fram medmänsklighet och empati.

Annars är det en studiernas dag. Snön har slutat falla utanför men den ligger fortfarande och väntar denna första advent på granarna och gräsen. Inte på vägarna. Där har folk trampat ihjäl snöflingorna.

"...
Ett liv i en storm.
Ett liv med en lätt duns
avslutat
bredvid miljontals andra.
En krasch, en kollision med marken.

En plötslig konfrontation med ensamheten på alla snöflingors
kyrkogård.

En krasch, en kollision med en gemensam isolering.
En krasch, en kollision med en ensamhet i isolering.

En snöflinga lever sitt liv i en storm.
En snöflingas sökande är enorm."

Gillar den dikten.

Så det är biblioteket som möjligtvis väntar. PM måste skrivas. Sverige, EU och offentlighetsprincipen. Den funkar. Var bara inte på humör igår.

Men kanske idag.

Goddag!

"A different kind of love..."

Dagen har gått i förslappandets och arbetets tecken. Dock ej på samma gång. Var och en i sin värl har de existerat, sida vid sida, som efter varandra - för att uttrycka det så klumpigt och tvetydigt som möjligt. Och det är gott så. Det hela började med Futurama och slutade med en kassatömning i rekordfart.

"...not the ordinary one..."

Meena var med. Hon är duktig. Och jag var duktig, till och med chefen sa det mellan raderna innan han lämnade mig i sticket med komprimatorn. Jag hade handet djupt där nere och den blev nästan avklippt. Handen alltså. Men bara nästan. Egentligen inte. Och det är gott så.

Sedan var det hemgång och tainted love. Underbart, det är underbart det.
"...I'm trying to find..."

Sen så var det färgat. Hela världen. Eller en del av den. Förfärgat. Och det är gott så. Jag är nöjd med det. Fick till och med sjuklön också. Två dagars sjukskrivning. En dags ersättning. 1200 kronor. Gott det. Det är gott så.

Imorgon vankas det annat. Först ska det handledas. Ska våra händer ledas? Nog inte. Vi ska med kluriga kommentarer och vag vägledning ledas. Mot tentan, mot PM3. Och det är nog gott så. Inte för att hjälpen nog kommer bli så handfast. För det är så de vill lära oss här i Uppsala: genom att inte lära oss.

Men det är nog gott det - och jag spyr snart på uttrycket, men håll ut. Det vilar ju i alla fall på någon slags pedagogisk grund. Men i ärlighetens namn så känns det faktiskt som att jag är mindre kritisk i mitt tänkande nu. Jag var en Henrik men har blivit en Benny. Fast jag är inte säker på att det är helt av ondo. Det är nog gott så.

"...One that gives me what I want..."

Annars blir det lösande, eller halvt sådant, av seminarium innan jag beger mig till Akalla. Imorgon ska vi presentera oss, presentera våra syften, synliggöra vår värdegrund och riva ner psykologiska barriäer. Låter psyko bara det. Och pretto. Alldeles perfektiskt. Men det är nog en god idé som jag och J kläckte tidigare idag. Vi måste ju om inte annat lösa problemet med stöket. Men mer om det imorgon.

Alltså.

Imorgon: Handledning, Seminarieplugg, Akalla.

Idag har jag jobbat. Stängde butiken. Skönt. De passen är mycket lugnare än de på dagarna. Och på bussen hem var det fest. Bland lumparna. Haha, att man var, är, så....

Annars har jag pluggat lite idag. Kollat på futurama. Ännu en dag av förslappning. Hoppas det blir bättre imorgon. Borde ringa J.

Imorgon: plugg och jobb igen

Men Uppsalanatten existerade inte den heller. Det enda som existerade var musik, ett fönster, någon enstaka fallande sönflinga, en ensam lyktstolpe som trotsade allt och tända ljus.

I köket stod två ensamma ölflaskor.

Men det är väl så det ska vara. Nog så jag vill ha det. Ellerhur?! Ty annars hade jag väl slagit in på en annan väg. Och trotsat. Ellerhur...


Men nu står sig dagen stark. Den är matt. Matt är vad den är. Och helt underbar. För jag vill inte att den ska vara något annat. Jag tvingar mig till att se den så.

Fyran är levererad - femman kom väl bort någonstans - nästa PM hägrar i horisonten, arbetet väntar tyst. Det är väl. Kylskåpet fyllt och magen likaså. Så det spelar ingen roll. I must not go down that road.

The road not taken... Haha, sånt är livet. Bara en massa vägar överallt.

Och utanför har det fallit någon snöflinga, en vit arm flyger fram och tillbaka i fönstret mitt emot. Ryggen mot. Matta gröna tallar, och matta gråa hus. Allt är matt.

Men jag är färg. Ellerhur....

Jag drömmer. Drömmer drömmer. Som vanligt. Moment of truth. I always feel the same. Och det är just det som har varit det underbara men smått frustrerande på samma gång här i uppsala. Samtidigt som jag åtnjutit anseendet av success och framgång och populäritet så lever den gamla Benny kvar.

Så lever Benny kvar. Den som egentligen existerar. Den som bara existerar.
Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Hur jag ska tackla det. För jag är inte sådan. Egentligen vill jag inget annat än bli omhändertagen Näväl nog om det.

Nu ska jag förebereda mig för Uppsalanatten.

"Det är så det ska vara. Det är så jag vill ha det nu. Det är så det ska vara. Som en perfekt underbar lag. Perfekt och oförstörbar... ... ... som jag" ... ... ...?

Johanna rular fett!

M ringde. Och jag ringde med henne. Underbart. Och underbart är kort. Men tiden stod still igen. Jag trivs med henne. Vill ge henne råd. Hoppas det håller!

Ty, det är så det ska vara.

Perfekt och oförstörbar, existerar inte. Som jag.

Idag lämnade jag in PM. Seminarie-PM. Det var det som krävdes. Annars väcktes jag av en underbaring? Nog inte. Men tillräckligt ändå. Jag arbetar i det tysta. Inte ens jag märker det. För övrigt fanns de på stan. Och jag hjälpte en kamrat att hitta hennes fars försenade present.

Och vad kommer i tid?

Jag fikade med Emma idag. Inte koppen, gott ändå, och koppen var ju iofs med...

Sen så glodde jag på futurama - en njutning i sig - innan jag sussade sött i min soffa under en filt lyssnande till P3. Mysigt. Och det har varit tröst, spel, Msn, och alla andra ej-ta-sig-i-kragen-aktiviteter.

Och M. Nästan bäst. Helt klart i klass med väckningen...

Imorgon: Bg-möte, seminarium, utgång