Har varit frånvarande ett par dagar. Sorry. Det var ett pm som satte sig i min dator och blockerade allt. Men nu är jag back on track. Överlevde helgens skyfall och fann mig själv i elfte timmen. Det var en bra helg. Tro inget annat. Bara fylld av överflöd.

Så nu är det en ny vecka och 45 dagar kvar till tentamen. Marken skakar av min rädsla. Vad ska komma?

Så jag går till de sokratiska lektionerna i vanlig ordning. Pressar mig fram mot vinden och regnet. Det har gått fyra veckor idag. Tiden går fort.

Väl på sokraterna hamnar man bredvid en och annan kompis, lyssnar till Mr Z’s om hans träningspass och relationshistoria. Upprepande på upprepande. Si och så många år ihop, si och så många utlånade hundralappar. Idag fick vi också höra att han bara skulle gå på studentfestligheter om han fick betalt för det. Men det känns mest som häftiga plattityder. Självgoda plattityder.

Så jag sjunger (Five for Fighting och Third Eye Blind) istället vidare. Insikt på insikt insjungande in i huvudet. Inte stressa, inte mana. Vänta och se så ska det bli bra ska du se. Nån som vet nån extra bra hjärncell att stapla bra insikter på? Det gäller ju att behålla dem.

Anyway,

Imorgon: ny sokrat

Idag gick jag till sokraten. R åkte buss. Gjorde bort mig lite inför Mr Självgod-lärare-som-är-bäst. Försökte skämta nåt om att kommunen i NJA 2000 s 685 hade ”makten”. Sa det med lite dramatik, nästan viskande, men han fattade inte. Bara stirrade på mig och sa ”Vah?! Nej!”

Kanske var han sur för att nån hade snott hans fina penna. Den där silvriga. Det var inte jag.

Aja, det var bra ändå. Lyssnade hyfsat väl på hans utlägg om att vi festar för mycket och hur han ligger och grubblar om nätterna på varför bilfirmorna i NJA 1979 s 330 hade gjort som de hade gjort. Stackars hans fru. Eller ner, stackars Tyresö.

Nej, nu är jag elak. Men det är han också när han snackar skit om sin fru. Men han är rolig ibland och rätt bra. Kan ju sina grejer. Men egensinnig? Ja!

Sen rusade jag ner till JB för att läsa på inför morgondagens seminarium. Det vara bara det att när jag läst ca 27 jävla sidor ur SOU 1988:63 om nåt kommissionskit och tre sidor i skum-Håstads bok så smyger sig R fram till mig och kläcker ur sig ”Men varför läser du sakrätt? Det är ju till på torsdag”. Det är ju så man kroknar, för att härma Mr Sport.

Så det var ju bara att pallra sig hem och läsa

• 6 sidor ur prop. 1986/87:1
• 34 sidor ur SOU 2005:73 – nåja
• 13 sidor ur NJA II 1921
• Ca 25 sidor i Agells bok.
  

Här sitter jag och tycker synd om mig själv. Och tröstäter.

Juste, skummade två rättsfall också. Men nu har jag nördat mig tillräckligt så jag tänker inte skriva ut vilka det är. Såhär i efterhand känns det inte som sådär mycket ändå. Hmm.

Så min dag har alltså varit felläsning och mycketläsning. Och jag som har ett PM att skriva. Men det går sakta framåt det också. Ungefär som en snigel.

On the bright side: är nästan helt klar med helgens planer och köpte massa godis idag. Har nästan ont i magen.

Imorgon: Familjerättsseminarium

Regn, regn, regn och åter regn. När fan ska det ta slut? Har å andra sidan regnat i tre veckor nu.

Kom nästan för sent till sokraten på grund av regnet. Rusade dit med R. Vi hade först tänkt att gå, men då det regnade så tog vi bussen. Och självklart, eftersom vi hade så bråttom, fick bussen seriösa problem. Dörrar som aldrig ville stänga och när en dörr till slut gjorde det så öppnades den andra istället. Så där fick vi sitta på bussen vid Helsingforsgatans busshållplats och förbanna bussen och regnet.

Sen regnade det på universitetet också. Om jag kunde få det att sluta regna från rektorns bord hade jag gjort det. Men kan ju inte det.

Köpte två böcker dock. Ska börja läsa den ena ikväll. Så nu har jag bara tre böcker på nattduksbordet.

Imorgon: Ny sokrat och mer studier.

Skratt är bra för själen. Hur kan man glömma det, vilken man ju gör ibland?

Iaf, skratt beskrivs som att "reflexmässigt uttrycka känsla av munterhet eller glädje genom stötvis kommande ljud i kombination av glatt ansiktsuttryck".

Jag ska skratta mer! På det går jag till val. Nån som vill skratta med mig?

Om du behöver hjälp på traven så finns den här.

tihi

Underbara söndagar. Om man är på humör så. Så det gäller att ställa in sig rätt. Knappa på rätt knappar och dra i rätt spakar.

Sitter med tidningen, en kopp kaffe – precis som en mossig gammal gubbe – har slagit på Hellströms underbara platta från 2000 och njuter.

Mmmm, men lyckan blir väl kort antar jag. Måste plugga snart.

Alla dessa måsten…

Nej, nu ska jag dansa lite till innan jag läser klart tidningen!

Sen: det vet du, Glenn!

Förresten, detta var det 200:de inlägget. Tjoho!

Kan man snacka för mycket skit? Jag tror nästan det faktiskt. Igår när jag var på nån efterfest eller annan slags fest för ett tag så vräkte jag ur mig det ena efter det andra. Hade ett vagt minne av att jag ljugit om min identitet för nån och det visade sig vara sant. Kommer inte ihåg varför och såhär i efterhand var det ju helt meningslöst. Jag menar, om man nu ska lura nån om sin identitet så får man ju slå på stort, typ ”jag är supermannen” eller ”DN har en lång intervju med mig om hur det kändes att få nobelpriset i medicin imorgon”. Fast å andra sidan skulle väl ingen gå på det. Och då är den meningslösa cirkeln sluten. Varför försöka lura i någon att man pluggar ekonomi när man inte gör det.

Kanske svaret på det kan ge nobelpriset?

Men det var en hel kväll igår. En hel kväll fylld av onyttigheter. Vad jag nu menar med det. Men det var kul och jag var alldeles för full.

Jajuste, skitsnack #2:

Ringer R som är inne på ÖG och varnar honom för polisen. ”Polisen är här nu så att du vet. Kanske dags att dra…”. What was I thinking? Ok, han är cool Mr R, men inte precis nån maffiaboss.

Hihi, fånigt och konstigt. Men roligt såhär i efterhand. Kanske kan bli nåt det där; att gå ut för att få något att skratta åt dagen efter istället för något att skratta åt just då.

Snacka med en trevlig och snygg tjej också. Tror jag. Kanske en dröm. Men hon försvann. Tror jag, också. Kanske var det jag som vandrade iväg.

Idag har jag sovit. Smet ur sängens grepp ett par timmar in på eftermiddagen. Sen försökte jag vara lite produktiv. Men det gick inte så bra. Det lockade mer att laga och äta mat med trevligt sällskap, kolla på film med ett gäng i korridoren och sen bada bastu med desamma. Det var sjukt länge sen jag bastade, och det kändes lika bra som alltid. Jag verkligen älskar den där känslan av att porerna öppnar sig p.g.a. värmen. Det gör ont, men det är skönt.

Sen glodde jag på en b-film och gick (snart…) och la mig. Så var det med den produktiviteten. Usch. Känns iofs som att jag får skylla mig själv. Jag hade bestämt mig för att plugga hela dan så att PMn i princip skulle vara klar. Tji fick jag. Så nu kommer jag få sitta med plugg och uppgifter upp till öronen imorgon. Inte bra. Hur ska det sluta? Har en ganska bra idé dock. Det kommer sluta med att jag skjuter upp det till på måndag.

Naughty me.

Förresten, fråga inte vad förra inlägget betyder. Har ingen aning. Snackar ju som sagt en hel del skit. Särskilt på fyllan. Har ett vagt minne av att jag var inne på nån okänd blogg inatt och hittade en sak som jag reagerade på och skrev därför en kommentar i killens blogg. Sen fick jag den briljanta idén att jag skulle lägga ut det här också.

What was I thinking? Svammel som vanligt antar jag. Men så har jag ju en grythjärna.

Imorgon: ta mig i kragen.

Förödande! Förödande för vårt samhälle. För vårt samliv, för vår verklighet. Hur kunde tänkandet och eftertänksamhet, reflektion, bli något negativ?

Något är fel. Vi lever fel.

Aja. Kom precis hem från krogen och det där var en spontan reaktion. Men det är väl i sin ordning antar jag.

Imorgon (idag): förhoppningsvis fortsättning.

För övrigt så tog det typ ett halvår att få upp föregående satans blogginlägg...

Motvinden har med andra ord till och med blåst sig in hos blogger...

Motvinddag.

Det blåser hårt i Uppsala. Inte nog med att jag inte lyckades somna förrän klockan 05 imorse så vaknade jag av en bas. Den fick mig att ofrivilligt hasa ur sängen, krypa in i kläderna och trycka upp dörren som försökte tränga mig tillbaka in i rummet. Tryckvågorna slog emot mig. Men med vinden i håret och ett frenetiskt kämpande lyckades jag ta mig från luftströmmen och förflytta mig till köket.

Sen så var müsli slut. Hurra.

Och motvinden återvände. Jag hade glömt jackan så det regnade. Jag hade begett mig mot Carolina för att låna en bok så när jag kom fram flöt motvinden ur informationstantens mun. Det ven om informationen. Jag hade missat att jag varit tvungen att reservera boken.

Försökte fånga motvinden framför Carolina på bild, men det gick inte =(

Så jag gick till JB istället för att kopiera valda delar ur boken och kopiera två artiklar. Den ena artikeln blåste meningslöshet mot mig och den andra hade stormat iväg någonstans. Yrde därför upp till stora salen och letade motvindskratftigt efter reservationsboken. Jag vet inte om jag är korkad, men det fattades sidor i den. Vissa sidor var liksom blanka och den text som skulle ha stått där måste ha flygit bort med motvinden nånstans.

Nedbruten av all vind lämnade jag JB. Upptäckte då att den satans vinden även hade blåst bort mina handskar. Misströstande och utan hopp om att lä skulle uppstå åkte jag hem.

Spillde kaffe på golvet och funderade på om jag skulle begå självmord eller om jag bara skulle kasta ut datorn genom fönstret. Sen tänkte jag att jag dramatisk.

Tack till R som bjöd på två bitar kladdkaka igår och den andre R som lånade ut sitt busskort. Det flöt i alla fall åt rätt håll.

Nu undrar jag bara stilla om jag kommer hinna förstå vad jag ska skriva innan deadline om en vecka.

Ikväll blir det i alla fall knas på ÖG. Alltid något.

Landshövdingen och förre SvD-chefen Mats Svegfors skriver klokt på DN debatt idag. Med enormt trötta ögon vaknade jag med huvudet nedtryckt i hans ansikte. Vad är det här? tänkte jag. Sen när jag upptäckte att det var en debattartikel var jag på väg att byta sida. Men så såg jag att det stod "Journalisternas politiska rapportering är död".

Wow, det här är för mig!! sömntänkte jag. Läs den!

Bäst är när han beskriver media som en dokusåpa. :)

Snart ska jag knalla in till stan och bänka mig på juridiska bibliteket. Det är med blandade känslor. Måste verkligen komma igång med PMn, men det går liksom inte. Tänkte att om jag tvingar mig till ett ställe där folk bara pluggar så kommer det gå bra.

Men vem försöker jag lura? På bibblan finns ju en hel drös med andra studenter som desperat försöker fly plugget. Dömt att misslyckas. Märkte du? Dömt... tihi.

Det här kommer sluta i en katastrof. Men kul har jag på vägen.



Har börjat tända ljus här hemma på kvällarna igen. Det är mest för att det blir lite varmare i rummet då, men det är ju vansinnigt mysigt också! Hmm, borde kanske göra något åt ett av ljusen dock. Ser liksom lite ut som ett altare.

Nu: gå till JB

Usch. Nu är verkligen hösten på väg förresten. Och jag vet vad det betyder. Du också iofs, men det det betyder vinter.

Vill inte.

Här kommer i alla fall två variarade höstbilder, vilken gillas mest? Jag har iaf min favorit.

Eftersom jag (in)konsekvent försöker fly från mina förpliktelser som student fortsättar jag det (dis)intensiva (kan man ens säga så?) bloggandet. Har funderat ganska mycket över de "skandaler" som har drabbat vår stackars (hahaha) regering. Förlåt, nya regering.

Anyway, har liksom inte kommit fram till något. Tycker det är helt rätt att journalistkåren får göra som de gör. Tycker alternativet är för illa. Kolla bara på Ryssland - som jag för övrigt tycker mycket illa om just nu; Anna Politkovskaja, Georgien, Tjetjenien osv osv. Men om det är någon som lyckats sammanfatta så är det Isobel.

Och frågan man kan fråga sig är ju vilket journalisternas mål är. Att avsätta regeringen? Då är ju målet den ju politiskt och borde inte medierna då tydligt deklarera den ståndpunkten? Eller skriver och berättar medierna bara det som mediekonsumenterna vill ha?

Usch, va snurrigt det blev.

- Plugga?
- Kvitt Kvitt

Rusar upp. Blir en total kontrast mott mitt jag tre sekunder innan. Lugnet innan stormen var det då. Stormen efter lugnet är det sen. Formligen flyger in i duschen. Det rinner av mig. Springer till köket. Slänger i mig filmjölk med banan och müsli.

Sen off I go.

Hamnar hos R. Som jag skulle. Vi pluggar lite. Äter lite. Pluggar lite till (mest R). Sover lite (Mest jag, bara jag faktiskt). Bakar lite. Sover lite till. Pluggar lite. Kittlas lite (Mest R). Cyklar lite (jag). Handlar lite. Kokar lite. Handlar lite (Jag, igen). Kokar lite till.

Köttfärssås. Sen kom hennes pojkvän och vi åt och skrattade och åt kakan vi bakat. Bra dag. Sen dök en spindel upp i ett hörn och sprang och gömde sig under soffan. R sprang upp och gömde sig på en stol så vi var tvungna att ta hand om spindeln. Låt säga såhär; det blir nog regn imorgon.

Sen gick jag hem.

Det tog ca sex låtar. Tror jag. Sjöng med i alla fall. Och tänkte som vanligt. Men det var uppfriskande.

Imorgon: plugga lite till.

långa nätter blir ofta längre...

Okej då. Har tråkigt så...

Lyssnar på just nu (utan inbördes ordning):

• Salem Al Fakir - Dream Girl (sjukt bra soul - eller?)
• Panic! At The Disco - Lying Is The Most Fun A Girl Can Have Without Taking Her Clothes Off
• Arctic Monkeys - Mardy Bum
• Bloc Party - Pioneers
• Supersci - On the Grind (feat. Chords)
  

Nu ska jag läsa vidare i Strindbergs klassiker...

Kan kon snälla hjälpa mig? Jag vill att du gör det. Men det kommer han inte idag. Ja, haha, du läste rätt. Förvirrande va? Mm, such is reality. Juristverkligheten.

Sitter framför datorn som vanligt. PM-ångesten smyger sig på mig bakifrån. Knackar på min axel och viskar otäckheter i örat. Svarar skamset att jag visst ska klara det, att jag visst ska förstå ämnet.

Men vete fan om det verkligen kommer att bli så. Mannen med de stajlade skorna, cyklar på väggarna och slangfullt uttryck har knåpat ihop en jävel till fråga. Kan man få extra poäng för självömkan? Uppdelning mellan fast och lös egendom är det i alla fall. Just nu känns det snarare som att jag är uppdelad. Uppdelad mellan meningslös kunskap om läraren i sig och vad han söker.

Vet inte vart jag ska börja alltså.

Så jag sätter mig ned med Mr überjurists mästerverk som tydligen faller in under hans ”utgivna spridda anteckningar”. Hängde ni med? Jag gjorde det knappt. Men förvirrande är dem i alla fall. Anteckningarna d.v.s. Inte undra på att den kommer ut i nya upplagor stup i kvarten. Och det värsta är väl att han nästan är stolt över det. Och jag fattar ingenting. Kanske kan man banka in kunskapen? Jag menar, boken är ju inte inbunden så så jävla ont lär det ju inte göra.

Aja, ska väl försöka sätta fart då. Har jag tänkt snart hela dan. Och den är ju nästan slut.

Imorgon: Plugga med R

Snorfull i pulvercity, det har en kompis varit enligt egen utsago. Oj, det där lät formellt.

För övrigt är faktum en rätt bra serie trots deras snedsteg förra säsongen. Om det nu var det. Snedtändning? Nog inte det heller.

Anyway, Nya CHTV är rätt så skoj! :)

Satt och glodde/lyssnade på budgetdebatten idag. Tydligen hade Mr finansminister nästan blivit överfallen av galna journalister idag. Kanske var det SÄPO som ville ha bort honom. Jag menar luntan han bar på kunde ju lika gärna varit en bomb och säkerhetstjänsten är väl indoktrinerade i att alla som inte ser ut som proffspolitiker är terrorister. Och den här grabben kommer ju knallande i läderjacka, långt hår och ring i örat. Helt klart ett hot mot rikets säkerhet.

Det intrycket fick man i alla fall Mr avdankad finansminister. Rätt bra i opposition den där Nuder. Mötte honom faktiskt för ett par år sen när jag gick på gymnasiet. Var redan då lite av en översittare. Jag försökte sätta dit honom när han agiterade för EMU. Visserligen röstade jag för, men tyckte det skulle vara bra för debattens skull. Ingen vågade ju säga nåt.

I alla fall. Der blev skoj när läderjackan och agitatorn drabbade samma i riksdagen. Ungefär såhär:

- Ni har inte finansierat era grejer!

- Men det är ju överskott i finanserna…

- (surmulet) Men det skapade ju vi! Förresten är det jobbigt att vara arbetslös! Tänk på alla de 260 000 som inte har något jobb!

- (triumferande) men det är ju 1 000 000 som är arbetslösa!

Det är ju så att man fasar. Var det nån som egentligen fattade vad de egentligen snackade om? Och det är de här som ska styra Sverige. Aja, kanske var det inte helt meningslöst ändå. Vänsterpartisten hotade med att alla skulle bli imponerade över deras budget och miljöpartisterna klargjorde att skidinstruktörer minsann inte var något jobb för framtiden. Om det var för att de skulle på friår eller p.g.a den globala uppvärmningen var dock oklart.

Klart var dock att de dynamiska effekterna skulle skapa fler jobb. Kan jag också få en dynamisk våg att rida på, please? Fast å andra sidan har ju jag redan ett jobb och det är ju faktiskt inte politiker som anställer folk. Kanske är det inget fel med idén.

ROPEN SKALLA - DYNAMISKA VÅGOR ÅT ALLA!

En bekännelse kom dock: den nya regeringen har inte hunnit med allt än. Det har bara gått tio dagar och det är ungefär1400 kvar. Fast det kanske mer var ett hot?

Okej, det kanske är dags att dra sig tillbaka verkligheten från min lilla landsflykt.

Jag har haft hemtenta. Den slet i mitt sinne under ett fyrtiotal timmar, plågade mig om förmiddagarna, gjorde mig sällskap under middagen och drev mig mot andra sidan. Om vad tänker jag inte avslöja. Ni får gissa om ni vill.

Men fem i tolv i fredags lämnade jag och R in våra exemplar till institutionen för rättning. Ryktet går att det är herr Wessman som ska rätta. Eller rätta och rätta. Om tentorna hamnar på hans skrivbord är jag ytterst tveksam till om han ens kommer läsa dem. Om han nu gör det blir det nog på sin höjd skummande. Treor till alla, eller vad säger ni? Jag skulle då bli glad för det resultatet i alla fall.

Sen så sov jag.

Sen var jag på förfest i en finfin studentlya, ute på ÖG sen efterfest i en annan fin studentlya. Allt var trevligt. Drack mig lagom full och fick mig en promenad hem. Sen däckade jag iofs. Inte av fyllan dock. Av livet. De som såg mig skulle förstå.

Uppsalanatt

Livet är hårt. Uppsala är virrigt men livet är hårt. Välkommen hem.

Sen igår var jag och E på demonstration mot rasism. Hjälpte henne hålla en banderoll. Uppsalabor mot Rasism anordnade och hennes organisation var medarrangör. Kändes skönt att komma ut i bakfyllan och visa att man har vettiga åsikter. Sen hamnade vi i och för sig mitt i ett nersparkningsjippo. Trodde för ett par sekunder att de skulle slå ihjäl de två nazisterna. Jag må vara antirasist, men våld är ALLTID fel.

banderollen

Sen så försökte E sno en katt. Som tur var för den fete lille krabaten lyckades hon (vi) inte. Hon yrade nåt om att den var bortsprungen och att därför skulle vi ta hem den (samtidigt som jag mumlade något om att vi kunde grilla den i ugnen). Men jag älskar djur. Särskilt hundar och katter. Även om jag även har en förkärlek för små boaormar. Pälskrabaterna är oftast trogna i vått och torrt. Plus att de vill bli klappade.

katten (ser du pricken?)

Idag var pappa och syrrorna på besök. Sen så lagade vi korridorspizza. Okej, vi var bara fyra som åt. Men det var lika trevligt som alltid. Min korridor är bäst!

Imorgon ska jag försöka tvinga mig att börja på mitt sakrätts-PM. Suck.

Imorgon: tillbaka till studentlivet (också)

För R som skulle påminna mig.

Att förlika sig med idén. Det är inte alltid lätt att förlika sig med idén. Även så här i trötthetens timma då dimmorna sakta rulla in och livet är en kuliss, även då måste man förlika sig med idén. Idén om livet. Idén om juvelerna och dödskallarna.

Att förlika sig med dödskallarna.

Varje kväll somnar jag. Varje natt sover jag, varje morgon vaknar jag. Men jag vaknar till samma gråa värld, till samma gråa höst, samma gråa liv, samma gråa förlikning. Jag vill inte att det ska vara såhär.

Påminner om min moder, kanske inte min moder, någons moder. Förmaningar växer sig fram. Manar på mig. I huvudet. Att man inte alltid får som man vill.

Man får inte alltid som man vill.

Det är också något att förhålla sig till. Att förlika sig med. En idé om livet snarare än livet i sig. Och så suckar man.

Jag vill inte.

Men mor manar på.

Så när ridån har gått ner, herren har passerar och man återigen står i foajén. Sneglar lite. Alldeles tyst. Det enda som hörs är de egna tankarna. De egna idéerna. Finns det mer därom?

Finns det något mer, något, mer, därom? Därom vadå?, undrar man då. Ja, sig själv!?

Om allt bara är kulisser så finns det säkerligen fler kulisser och kanske någonting bakom kulisserna. Ja, i de dimhöljda sinnenas värld där allt är höljt i dunkel… Svammel. Osar som svavel. Nej, det gäller bara att förlika sig, att förlika sig med idén.

Idén om att livet är en kuliss och att man inte alltid får som man vill.

Ja, så är det!

Och. Nej, det gäller att förlika sig. Ahh, sluta upprepa och älta! Gå vidare istället! Eller nej, jag kan gå vidare. Sluta älta och lev vidare.

Vidare i ett dunkel.

Tar långhelg. Imorgon efter seminariet och diverse födelsedagsshoppande tar jag tåget till Stockholm och Värmdö. Till Farmor. Ska bli skönt. Bara jag, skogen, en liten hund och farmor med bihang. Bli lite ompysslad. Och så pluggad så klart. D.v.s. jag har med mig böcker och dator.

Hemsökt. Av både samvetet och studierna.

Vad får dig att känna dig tjejig? Att spela bimbo när din dator går sönder, att vägra lägga en gädda i din handväska, att bränna dig under foten när du trampar på din plattång eller att vara på framsidan av tidningen "Mama"?

Långhelg var det ja.

Han väntade på miraklet. Så han väntade. Och den där kvällen, flera år efter den morgon då han planterat det där fröet i rabatten bredvid friggeboden på bakgården, började så något att hända. Då, flera år tidigare, när han helt plötsligt reste sig från middagsbordet, lämnade köket med familjen och gått till friggeboden för att plantera det där fröet hade han inte vetat att det skulle konsumera hans tid så mycket som det senare gjort.

Varje morgon efter den kvällen hade han satt sig bredvid rabatten och pratat med fröet, gett det värme, kanske vattnat det och önskat det lycka till. Varje kväll hade han också, ibland med en ficklampa, ibland utan något ljus alls, med stövlarna om det regnat och utan jacka om vädret tillåtit, gått till rabatten för att säga god natt eller kanske bara filosofera ett tag.

Vissa dagar satt han kvar där hela natten, klappande jorden, sjungande på en sång.

”Baby, jag har väntat, jag har väntat natt och dag…”

Men inget hände. Löven föll, snön kom och våren grydde. Flera gånger om. Mannens envisa väntan vek sig dock aldrig. Han fick tacka nej när han blev bortbjuden och han aktade sig noga för att bli sjuk. Varje morgon och varje kväll. I rutinerna fann han ro även om han hoppades att fröet skulle ta till sig av hans kraft och växa. Växa sig stark.

Men inget hände. Och i takt med att han blev äldre, i takt med att fårorna i ansiktet gjorde sig synliga och lederna började värka, i takt med tätare skäggväxt och gråare hår började så en oro stilla växa sig inom honom. Tänk om inte fröet fanns kvar?

Men så en kväll, när han satt rabatten bi, sjungande på sin sång, insåg han att han väntat förgäves. Det frö han hade satt och som han mest av allt i hela världen ville skulle växa kanske inte alls mådde bra av hans sällskap. Även i den finaste och trognaste av världar finns en verklighet.

”Baby, jag har väntat, jag har väntat natt och dag…”

I verkligheten behöver vackra små frön egen livskraft och frihet. Frihet att växa, frihet att spira. Så mannen tog handen från rabatten och vek undan sin blick men sjöng fortfarande.

”… jag såg inte tiden, jag väntade bort halva mitt liv.
Det var många inviter
och jag vet att du sände mig några av dem,
men jag väntade
på miraklet, på att miraklet skulle komma.
Jag vet att du älskade mig,
men, du vet, mina händer var bundna.
Jag vet att det måste ha sårat dig
att stå under mitt fönster,
med din trumpet och din trumma,
och jag där uppe väntande
på miraklet, på att miraklet skulle komma…”

Efter Leonard Cohen, Waiting för the miracle

Men det var då det hände. Samtidigt som han tittade bort och för en gångs skull gav sin energi till annat eller till inget, sträckte fröet en hand upp ur jorden.

Men han såg den inte.

”Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer."

Stig Dagerman, 1954

Efterbliven

”Ey, chilla, vill du ha en bussbiljett?”, frågar den coole och sträcker fram handen med den ihopknöglade biljetten till tjejen.
Så blir bussen trång. Alla de som stått i kö och väntat och som sedan flockats framför dörrarna i regnet väller in på bussen som en enformig massa. Alla mot samma mål, alla med samma vassa armbågar, samma målmedvetna, kalla blick och alla med samma attityd av ensamhet. Som om att de andra i kön inte existerar tränger sig människorna in i bussen, viftar sina kort, forcerar sig mot de spridda platserna och klämmer in sig på sätena med lättade ansiktsuttryck. Somliga får dock inte plats så det står en kille i gången. Han ser sig lite nyfiket omkring och vet nog inte riktigt vad han ska göra av sig själv. Osäker. Sneglar åt olika håll med sin halvtomma blick, vaggar lite som en efterbliven med jackan på sned, virriga tankar och en tung ryggsäck. Så gungar han – livet väger - gungar i takt med bussens krängningar på vägen framåt mot alla destinationer vilka vartefter de passerar låter människorna, passagerarna passera honom. Så stiger så småningom en dam av bussen och den efterblivne får en plats som han med en belåten min slår sig ner på efter att med en orolig blick ha sneglat lite omkring sig då han är rädd för att någon annan vill ha sätet. Han invaderar det. Självständig. Leendet är på plats och med en nöjd känsla tar han av sig ryggsäcken. Livet väger.
Sen är allt glömt.

Så det är dags för sena nätter igen. Ögonen grusas, förhoppningar vägras. Sjungande med musiken och tända ljus bakom mig sitter jag med pennan i min hand eller handen mot ett tangenbord. Både förtroendeingivande och lugnande.

Det regnade i Uppsala idag. Åtminstone ett tag. Det var väl ingen överraskning egentligen. Visste vad som väntade mig så jag tog det med ro och bar med mig ett paraply när jag gick hemifrån.

Men regnet slutade någon gång där mitt på dagen. Även det var väl väntat. Jag hade liksom väntat ut det. Försökte så innerligt. Så innerligt så innerligt. Men man kan inte få allt här i världen. Ja, jag talar om solen alltså. För jag menar, regnet må ha gått över men solen lös likväl med sin frånvaro.

Fast det kändes som att det regnade inom mig ändå. Men det går väl över det också.

Får jag sona för mina brott nu? Fel fråga kanske: gör jag annat än krossar drömmar och hjärtan? Det är en högst befogad fråga såhär på hösten.

Ja. Vad ska man säga?

Mötte en Håstad idag, men blev inte klokare på det.

Snart: en regnfri dag.

Jag vet att den kommer.

Disoriented

"Lyssnar till Creed. Igen. Länge sedan senast. Många år. B – Emotionellt handikappad. Vet inte vad det betyder, vad det innebär. Försöker leva som jag lär, men jag lär vad jag lärt mig i syndernas värld.

Forgive me father for I have sinned.

Vaknade till åskan inatt. Ingen annan verkar ha hört den. Drömde hemskt och vaknade hemskt. Jag går och jag har gått långt. Dag efter dag, mil efter liv, men jag når ingenvart. Jag är allt annat än mig själv. Är allt jag vill vara.

Jag är ärlig!

Jag vet att jag skapar mina egna fängelser. Ingen tvekan om det. Jag sätter mina egna gränser och planerar mina egna misstag. Och som jag har gott, som jag vandrat. Jag har nåt långt, men jag kommer ingenvart. Upprepning på upprepning på upprepning. För varje andetag dör någon. Jag dör varje dag – emotionellt handikappad.

Tittar åt ett annat håll. Så jag slipper se.

Inga problem existerar. Jag har dött igen. Gör inget. Problemen finns inte.

Emotionellt handikappad."

" Jag undrar vad som får mig att vakna.
Och somna.
Jag undrar vad som får mig att älska.
Och hata.
Jag undrar vad som får solen att gå upp.
Och ner igen.

När jag går ner i mig själv. Stiger ner i min grav och frossar i min egen olycka och när jag ibland kommit upp och bländas av lyckan och medvetet faller ner i graven igen i ett desperat försök att fly allt jag vill ha därför att allt jag hatar är det enda jag känner.

Då undrar jag varför jag lever. "