Skrattet fyller hela aulan. Thomas Bull has done it again. Det har varit föreläsning i den tidiga vinterkylans Uppsala med andra ord. Kontrollmakt idag. När kommer vår egen kontroll på talan?

Hade RTG idag också. Rättsteknisk genomgång. Låter lika tråkigt som det var nervöst. Fick vänta hela genomgången på fyran. Känns lite skitigt fakiskt. Men man är ju med andra ord inte nöjd.

Annars har det varit typiskt killigt och PM-skrivande. Och det blev för mycket av båda. För båda. Men tre sidor är ju cirka två... Ellerhur!

Men nu: Drömmer om en säng närmar sig. Den flyger mot mig.

Eller är det tvärtom? En fråga om perspektiv.

Och jag gör en Johanna.

Min sista gnutta hopp. Var att synas, att bli sedd. Och jag glömmer bort att andas. För sex, musik och våld, var det vackraste som hänt mig. Sen själen min blev såld. Att synas utan att verka ser enkelt ut på håll. Men jag lever på impuls nu, via fjärkontroll.


Fast skillnaden är att jag alltid säger nej.


Imorgon: Lämna in PM.

Fast å andra sidan har jag dragit förhastade slutsatser innan. Så jag får hold mig horses och gå varligt fram...

Jag är en teaterapa. Ibland är jag en teaterapa. Därav tycker jag att det är kul att spela apa. Och processpel är ett apspel, och jag ville vara med. Men jag var åhörare. Kanske hade lärare en poäng med det. Är ju tillräckligt aktiv som det är redan kanske. Eller inte. Vem vet.

Så det var lite tråkigt.

Annars hade jag ju planerat att ägna kvällen och del av natten till festligare aktiviteter. Först förfest (i fel hus, på fel våning, i fel korridor, bredvid fel rum...), sen utgång. Men jag ångra mig. Lite synd.

Proportionalitetsprincipen kan användas till mycket... haha. Juridiken förföljer mig.

Och nu är det snart nirvana. På flera sätt.

Imorgon: Föreläsning, seminarieplugg, RTG...

Jag borde sluta brusa upp. Borde sluta brusa ner. Borde sluta tänka. Mer Kille! Mer Kille! Sluta inte!

Sorry, men sån är jag. Call me sensitive, men jag är jag. Bryr mig, och vill att andra ska bry mig. Jag ger motstridiga budskap och bilder av mig själv. Jag vet.

Sorry.

Lita på mig. That's all I ask for.

Gonatt

Är det skillnad på Uppsala och Stockholm? Bortom de disiga regnmolnen och differensen i befolkningsmändg, är det någon skillnad mellan de båda städerna? Det finns ju de som är av den uppfattningen, att det inte bara är det ytliga som skiljer de båda städerna. Att det inte bara är antalet invånare, städernas geografi osv som skiljer, utan även annat.

Det må mycket väl vara så. Diskussionen var av den arten och behandlade det ämnet ändå när jag besökte frisören imorse. De hade öppnat nytt. Det var fräscht, de bjöd på tårta, de hade gömt undan den gamla (anno 1910) inredningen i ett litet museierum. Och hon, araben som klippte mig, sa att skillnaden var påtaglig. Hennes man kom ju från Rinkeby. Och i Stockholm var alla kalla. Här i Uppsala var alla varma.

Märks attityden?

Kanske har hon rätt. Hemma är folk stressade, ytliga. Perfektisar. Jag vet att jag berört ämnet förut. Men perfektisarna existerar ju här i Uppsala också. Om man försöker påstå att människor (i den mån de verkligen existerar) här i Uppsala inte är pretantiösa och ytliga och egooistiska, att de inte är tvättäkta perfektisar, då har man fel.

Fel Fel Fel...

De smyger i gränderna runt domkyrkan och äter människor likt förbannat här som i Stockholm.
Men så är jag nog lite vinklad också. Stockholm är min hemort. Min uppväxt. Hur mycket den än växte åt fel håll. Men Stockholm är inte perfekt. Bara större. Och mer skillnad. Överallt. Stockholm kan vara Uppsala, men det kan också vara Mecka eller Vatikanstaten, kryddat med Kreuzerg-anda och annat smått och gott. Och Östermalm är ju i en klass för sig.

Så det är nog en skillnad, fast mest i folks medvetande. Som alltid.

Men Skåne rular ju fortfarande fett.

Nä, nu är det dags att plugga.

Sen: Akalla

Benny existerar inte. Han existerar inte. Finns inte. Eller: sinnebilden av Benny existerar inte. Fast det är ju det den gör! Bara inte i verkligheten.

Det skulle ju vara kul om han gjorde det. Om han verkligen existerat. Om han gått på denna jord med alla hans lärjungar bakom sig. Följande.

Följande. Tänk er följande:

Benny hade existerat. Benny hade utplånat sig själv. R Kan aldrig förstå det. Men å andra sidan är det ju en förtroendegrej. Kanske han vet? Jag tror det. Han accepterade mitt påstående igår.

Men JAG existerar. Och en del av mig förnekar jag. Annat överdriver jag. För mig själv.

Komplicerat det där. Jag författar åtminstone inga bondemanifest. Jag är inte så genomskinlig.
Så var det sagt. Elakt. Men sant.

Försök inte vara något du inte är. Försök inte vara något du är. Försök inte alls. Prata bara om dig själv!

Inte om Benny. Han existerar inte. Annat än i andras hjärnor.

Men likt förbannat är det Benny som smyger längs gatorna här i stan. Inte för att Benny någonsin smyger. Det är inte han. Det vore inte likt honom. Men så finns han ju inte heller.

Och ingen blev klokare av det.

Imorgon: frisering, seminarieplugg, Akalla.

Neutralt

Nu är nästan ännu en vecka slut. Snart är det helg och efter den en ny vecka. Imorgon är det basgruppsmöte och efter det seminarium sen konsert i Stockholm med R. Sen lördag. Vilket betyder övningstenta. Sen kanske Stockholm igen. Eller kanske inte. Och på söndag ska jag jobba.

Kul liv? Ja, ibland.

Idag har jag varit hos M. Kära M. Mycket trevligt. Hon bjöd på hjärt-te. Riktigt trevligt. Sen va jag hemma en sväng och hämta lite saker. Så nu har mitt rum blivit än mer ombonat och trevligt.

Jaa, va ska man säga? Finns inte så mkt egentligen. Det är ganska neutralt. Är lite orolig för en annan M. Har lite det problemet. Kanske för empatisk. Och i studentvärldens Uppsala, i studentkorridorernas Mecka, där finns det många själar att bry sig om. Men han fick en adventskalender, ett stort packet pucko och en chokladkaka. Fast någonstans känns det inte som tillräckligt. Tänkte i mitt stilla huvud att jag borde göra det ordentligt. Muntra upp honom. men så stängde han in sig. Och, tja, vad ska man göra....

Bryr mig i alla fall.

Och när vi ändå är på ämnet kan jag tillägga att R gör mig konfunderad. Han litar inte på mig, det står klart. Men vad vet jag. Jag litar på honom, han litar inte på mig. Är bara att acceptera och ta ett steg tillbaka.

Hämtade mina lumpenprylar idag också. Riktigt nice. Satt och tittade på bilder i minst en timma. Skulle kunna sitta oändligt längre.

aja.

Imorgon: Basgruppsmöte, Seminarium, Stockholm

"...nåt som gör mig så varm"

Usch så hemskt. Riktigt hemskt. Sitter här och lyssnar på Danne Stråhed och hans ballad om de skånska flickorna. Jag ryser nästan. Inte för att det är skönsång utan för att det brings back memories.

Sången drog mig mot P7s hemsida, och där fann jag att de nu dragit mot Strv-VM. Och där var bilderna på grabbarna. Grabbarna jag dragit ur stridsvagnar, som jag krälat runt i skogen med, som jag sett varje morgon, varje kväll. Grabbar som jag levt med i nästan ett år.

Och då känns det verkligen lite extra hur mitt hjärta slår. Och det känns sjukt. Helt sjukt. På bilderna hade de knappt ändras. Inte ett dugg. De ser ut som om det var igår. Och jag vet inte om det känns bra eller dåligt.

Helt sjukt. Helt sjukt. Kan inte släppa känslan och tanken. Den tiden var enorm. Alla känslorna finns kvar. Jag kommer ihåg känslan av att genom mörkret färdas på bussen de sista kilometrarna till regementet efter permis, känslan av att gå på tåget i Stockholm eller boarda flyget på Arlanda och när skymningen sen faller på Lunds station. Jag kommer ihåg känslan av att vakna tidigt om morgonen ute i fält och veta att det är en lång och betungande dag som väntar. Kommer ihåg känslan av stå i småkylan vid uppställningen. Kommer ihåg allt. Allt så väl.

Och det är slut. Fy fan vad jag saknar skåne. Hela jävla skåne. Inte bara regementet där ute på fältet. Utan snacket, de skånska städerna, luften, den skånska morgonen. Allt. Allt, Allt, Allt.

fy fan vad jag saknar det ibland.

Men det är slut. Och en ny dag har grytt. En ny tid är här. Den står inte ens för dörren längre. Jag har redan gått långt förbi den. Men den finns kvar. tiden och minnena. Jo, så är det. De kommer alltid ha en speciell plats i hjärtat. En mycket speciell sådan.

Imorgon: basgruppsmöte, seminarium och lite till.

Man sitter och lyssnar på Third Eye Blind. Deep inside of you. And all the others. Och ovanför mig svävar molnen mörkt. Det är så tydligt så tydligt, och ändå så tyst så tyst. Det är bara musiken som ekar. Och ljusen som slocknar.

Jag har en infektion i kroppen. Den äter sakta upp mig. Usch, så dystert det där blev. Idag är det söndag. Idag är det måndag. Emellan två dagar, två världar. Hoppas infektionen är borta imorgon. Skulle vara nice.

Och Third Eye
Blind
spelar på. De spelar på och jag lyssnar och jag skriver och jag lever, och jag olever. Jag är lycklig! Bara lite snuvig sådär.

Farmor och Hasse var här idag. Annars har det varit dötråkigt. Men det har ju å andra sidan varit söndag och felfritt. Eller kanske inte?

aja, vi syns imorgon! vem vet.

Imorgon: Plugg sen läxhjälp i Akalla

Snart har ännu en helg i juridikens och studielivets uppsala passerat. Och med den fler känslor och fler minnen. Jag har kommit att trivas här. När regnet faller och mörkret belägrar accepterar jag det och ler nog lite.

Patetiskt svammel.

Men jag trivs. Punkt.

Idag har jag inte gjort nåt alls. Jag har varit på bio med Rikard. Vilket ju iofs räknas. Bra film.

Sen har jag förslappat mig själv och kollat på mer film. Med Emma. Och då menar jag inte min kopp.

Imorgon kommer farmor och Hasse hit. De har kanske med sig min faster och dennes man och deras gemensamma son. Trevligt trevligt. Fast det innebär att jag måste städa. Igen.

Livet är att städa. Med enstaka storstädningar. Fast det verkar som att jag har ovanligt många sådana.

aja, de blir nog bra. Och rent. Rent bland smutsen.

Imorgon: Städa; besök; söndag.

Hektiskt. Hektiken. Haha, must stop this game.

"Don't stop me now, casue I'm having such a good..." I alla fall. Var i Stockholm idag. Eller i Akalla rättare sagt. Igen. Har ju haft ett litet brejk från den verksamheten i två veckor nu. Men det var kul att se kidsen igen. Och se förändringen. När man tänker efter hur det var på starten för ca två månader sen märker man att det har hänt saker.

Grabbarna är mer nyfikna idag, mer motiverade och engagerade. Visst är de lite smått ofokuserade ibland fortfarande, men ändå. Och det roliga är också att tjejerna börjat ta för sig och plugga. Men det bästa var när N, vår lille smarte N (han går i åttan) pekar på mig och säger till sin kompis att han är den bäste, särskilt på matte. Helt sjukt. Jag är inte bra på matte. Men det är underbart att se kidsen få en kunskapstörst.

Annars har jag pluggat på seminariet idag innan jag rusade in till stan för att äta lunch med R. Och jag drunknade nog i hennes ögon ändå. Helt sjukt. Jag brukar inte drunkna. Och det är absurt när man tänker efter. Den enda frågan är egentligen när jag ska sluta streta emot. Men kanske är det jag som är blind.

Skitsamma.

Och Queen är för övrigt helt underbara. Där har jag också drunknat. Tur att det finns livbojar...

näää, nu ska jag ta och bege mig in i drömmarnas värld.

Imorgon: Basgruppsmöte, Seminarium, PM-plugg, Mitterminskursråd plus lite till. Minst

Uppsala - Revelj (tihi) 10.00 - Frukost - Städa - Städa - Städa. Alla Städar. Städdag - haha.

You go backwards, but then you go forwards. Så sjunger han. Du vet han i Coldplay. Och I go backwards, then a small step forwards. Och jag undrar vart kartan tog vägen. Var är jag?

Men vissa menar att det inte är någon slump att jag är där jag är. Speciellt R. Kanske har hon rätt. Kanske meningen hänger där ovanför våra huvuden och vakar över oss när vi smyger fram på livets väg. Eller vänta. Springer fram. Eller kanske runt.

Skit samma.

Jag är inne på den åttonde veckan här i Uppsala. Inne på den åttonde veckan som juridikstuderande och den åttonde veckan som korridorsboende. När man kommer att tänka på det är det märkligt hur snabbt tiden kan gå och samtidigt stå still. Det känns som att jag har bott här i evigheter, som att alla de underbara korrisarna varit mina vänner, som att de är mina vänner och varit så, sedan längre än åtta veckor. Fast samtidigt känns det inte alls som länge sen. Som igår. Eller kanske imorse.

Och studierna rullar vidare. Jag blir irriterad på seminariegruppskamrater som inte tycks ha läst på sina saker och som inte hänger med i diskussionerna. Och minst lika irriterad på lärare som varken lyssnar på vad man säger (de är bara intresserade av att tydliggöra sina egna åsikter) eller inte förstår att man inte kan gå igenom en hel grundlag på 45 minuter. Som i fredags. Det går ut över de stackare som inte läst på. Och alla oss andra.

Suck.

Men sådant är väl studielivet.

Snart kommer min far och min syster på besök. Förmodligen. Förhoppningsvis. Jag ska bjuda på kaffe och muffins (de som A gav mig igår tillsammans med växten, även om muffinsen mest ser ut som kladdkaka nersmetad i muffinspapper - Fast de var goda!) som pappa och syrran säkert kommer smula ner hela rummet med. Och jag som precis har städat.

Hmm, hinner jag med mer idag? Kanske. Skulle vilja bege mig in till staden, köpa lite saker på Gallerix och sen bege mig till IKEA för att inhandla lite smått och nödvändigt till rummet. Men hinner nog inte med det. Vill plugga lite också. Och sen så är det givetvis filmkväll ikväll. Förhoppningsvis.

Imorgon: Plugga inför seminariet och jobba på PM:n och åka till Akalla för att hjälpa kidsen. Minst.

Jag talar skånska ibland. Eller så tror jag mig göra det. Det väller ur mig.
Rotvälskan.

Och jag sitter här och väntar. Väntar och väntar och väntar.

Paragrafer och propositioner kryddade med praxis skymtar förbi.

I stockholm är jag född och jag hittar nästan överallt där och imorgon ska jag dit och då vet jag inte hur det ska bli i min värld. Det är så fel.

Och skånskan får överhanden i väntan på en annan rotvälska.

Och det djupa ligger där kvar och lurpassar. Söderberg var ett geni.

Obotlig.

Ensamheten äro helt tydligt obotlig. Men kanske är den bruten.

Svammel på svammel. Nästan som kaka på kaka. Haha. När ska det nånsin ta slut?

Men likväl ska jag till den världen. Till den staden. Till den hemstaden. R skall få besök, det skall bli mat och vin och bio och sen gud vet vad. Hon kanske äter upp mig. Hemska tanke.

Sen så vankas det djupaste förorten och ett hembesök. Och hur ska det sluta? Ännu en våldtäckt på helig mark? Hur skall jag veta vilken värld jag lever i? När den snurrar så fort så fort att jag knappt hinner med?

Och orden förvillar när de egentligen bara bringar klarhet. Fast i en annan värld.

Och skånskan blir en verklighetsflykt. Mmm, en ljuvlig sådan.

Änglavakt i korridoren

Mina korridorskamrater är de bästa i hela världen. Inte bara de bästa korridorskamraterna, utan de är de bästa i hela världen! Det mottagandet och den känsla av omsorg och omtanke som strålade mot mig när jag kom hem var enorm. Jag har aldrig känt mig så rörd och glad innan.

Sen att det hela var på grund av min lilla trafikolycka igår är en annan femma. Men den överlever jag.

Och jag blev fatiskt förvånad. Jag har bara kännt dem i ett par veckor. sex veckor eller något sådant. Så det är absurt. Här hemma stod det blommor och chocklad och kort och allt möjligt när jag kom hem, och framför allt en hel skara människor som undrade hur jag mådde och som överöste mig med omtanke. Jag hör hemma här. Helt enormt. Helt enormt. Aldrig upplevt något liknande förut. Och Fredrik på jobbet hörde av sig också. Helt enormt.

Helt enormt.

Fan att jag skulle vurpa på den där jävla cykeln. Okej, jag hade alldeles för hög fart och backen var alldeles för brant och den svängde alldeles för mycket och jag hade alldeles för dåligt tryck i bakdäcket. Men det är mitt fel, så jävla dumt. Och effekten blev att jag flög typ två-tre meter i luften och den momentum jag samlat upp landade på min haka som kraschade på asfalten. Kunde slutat hur som helst. Hade nog änglvakt.

Inte så konstigt med änglarna i den här korridoren.

Och pappa som kom trots att jag sagt åt honom att han inte behövde. Så himla snällt av honom att sitta och vänta med mig när jag blev fram- och tillbakavisad av sjuksköterskorna och läkarna på akuten. Men de hade väl viktigare saker för sig.

Fast det viktigaste är att folk bryr sig. Och det värmer mig. Folk som frågar hur jag mår. Det får mig att må bra. Även om det ser ut som att någon har gått lös på mig med nåt i ansiktet. Jag vill inte visa mig offentligt....

Men men, nu ska jag sova. Och imorgon kommer Raja hit. Vi ska plugga.

Hmm, Den stora Stora UniveristetsStaden

Man slängs verkligen runt. Jo, så kan man nog säga. Man slängs runt. Som i en torktumlare. Det tål verkligen att upprepas. Man slängs runt, mentalt och på alla andra vis.

Man slängs verkligen runt i Uppsala. I den stora universitetsstaden. Och jag tror nog att jag gillar det.

Även om pojken inom mig skälver och tyst undrar om det kanske inte vore säkrast att ta det lugnt och krypa ner i något litet hål någonstans.

Den här staden skulle kunna bli hur stor som helst. Hur stor som helst. Det här skulle kunna bli hur stort som helst.

Och jag skälver. Och fryser. Och undrar. Och det kittlar i magen. Känns inte bra?

"Wherever you go I will follow, I just wanna be where you are, like a shooting star..."

Livsfarligt det där. Det kan döda en. Till death do you part.

Och studierna fortsätter. Seminarium efter seminarium. Föreläsning efter föreläsning.

Men det gör inget. Fjärilarna har vaknat igen. De gnuggar ögonen nu...

Just nu.

Oj Oj Oj

Det var länge sedan senast. Jag vet. Men kanske är det oundvikligt. För, käre läsare, i Uppsala tvingas man prioritera. I livet tvingas man prioritera. Och så också här.

Men det funkar.

Det flyter annars på bra. Studierna rullar på. Rummet blir mer och mer inrett för varje vecka som går. Det kommer nog aldrig bli klart, men det ser hyffsat ut nu, och bättre kommer det bli. Men mer om det senare.

Tja, vad ska jag säga. Det är lite komplicerat. Inte bara har jag vunnit nya erfarenheter i form av juridisk förståelse (om än mycket grundläggande sådan), jag har också stiftat många bekanskaper och några nya vänner. Korridoren, ja den kära korridoren. Har varit över all förväntan. Inte ens i mina vildaste drömmar kunde jag ha anat eller drömt att det skulle vara så här.

Där finns först och främst R. Han är den bäste. En hjälte som hjälper mig när jag anar oråd och viker min hjärna ett par varv till i förvåning och desperation. Ovärderlig. Och det konstiga är att han inte själv verkar förstå det. Han tror mig inte är jag säger det. Men jag litar på honom och tror på honom. Kanske är det för att jag känner igen mig själv i honom. Jag vet inte. Jag känner honom inte, och han sannerligen inte mig eftersom han spyr ut den ena galna tanken om mig efter den andra. Man kan bara skaka på huvudet. Men kul är det.

Där finns också M. Cool kille. Känner att jag gjort bort mig inför honom. Och egentligen är han den sista eftersom han är Mikaelas pojkväns paralellklasskamrat. Men jag och min stora käft i kombination med Uppsala-alkohol. Man kan bara skaka på huvudet. Åt mig själv. Men han är sjyst!

Där finns också E. Tvillingsjäl? Kanske att ta i. Men hon förstår. Och jag förstår. Och jag litar och jag hoppas hon litar. Hon är bäst.

Där finns L. L, tja vad ska man säga. R sprider ju lite rykten som är helt uppåt väggarna. Men jag kan säga såhär. Om jag var hennes pojkvän och jag visste skulle jag blivit fly förbannad. Men hon är världens goaste.

Där finns amerikanen. Stackaren, vi som envisas me att snacka svenska. Men han är riktigt sjyst. Gillar honom.

Där finns T. Ålänningen. Haha, jaaa, värdens underbaraste.

Och K, och den andra K, och M och L och damråttorna.

Och utanför korridoren finns den läskiga världen och alla underbarisar. usch. Läskigt det där. Men jag ska bli jurist likt förbannat. Kanske. Om jag inte ska bli sjuksköterska. Men det är en annan diskussion.